Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Min bror Edward Blom har nyligen utkommit med Edward Bloms etikettbok. Nu har jag läst den och mitt omdöme blir mycket gott. 

Till utseende och format är den väldigt trevlig. Tjock men inte alltför stor och tung. Snygg framsida och rödbrun tygrygg (halvklotband). Illustrationer av Annika Huett, inklusive en ritning för bordsdukning på för- och eftersättsbladen. Som ljudbok är den möjligen ännu bättre, eftersom Edward själv har läst in den, men det har jag inte testat.

Underrubriken är ”Om konsten att umgås med människor” och det är just vad boken handlar om. Edward delar in de sociala reglerna i två delar, den del som ”alla borde kunna inse genom sunt förnuft” och som i grunden handlar om att ingen ska bli ledsen eller känna sig utanför och den del som är ”rena överenskommelser, som att man bär svart väst till smoking”. Detta sätt att närma sig etiketten på övertygar.

Det första är verkligen viktigt. Det andra, som man skulle kunna rebellera emot, är praktiskt att veta. Edward förklarar avväpnande att han själv långt ifrån alltid följt etikettens alla regler – jag är hans syster, så jag vet – men att den är ett stort intresse för honom. På samma sätt som andra kan intressera sig för ”ett visst fotbollsskott i engelska ligan 1994” går Edward igång på frågan om varför man inte bör ”skära potatis med kniv”. 

På ett roligt, klokt och personligt sätt får läsaren följa med på etikettresan från att gå på en trottoar till att åka taxi, via fester och middagar (som värd och som gäst) med extra fokus på måltider, till olika mellanmänskliga beteenden och fester och högtider som bröllop, begravning, jul och påsk. Vett på nätet och i familjekretsen kommer också med. Det känns faktiskt som att han tar upp nästan allt på bokens cirka 450 sidor. 

Då ingår också en mängd goda exemplifieringar och härliga citat som inleder kapitlen. Inget är för litet eller för stort. Jag tycker det är bra att även vissa självklarheter nämns (kanske är de inte självklara för alla) och roligt att han inte begränsar sig, utan även utvecklar detaljer, går på djupet, berättar om bakgrund och om bruk som inte längre följs, eller som det heter i texten är ”obsoleta”. 

Som ung var det i princip bara fiktiva berättelser som kunde engagera mig ordentligt, men numera uppskattar jag verkligen den sorts faktaböcker som lär mig saker, väcker fascination och på något sätt handlar om mitt liv, och därmed också påverkar det. Edward Bloms etikettbok är en sådan bok. 

Mitt klädintresse är klent utvecklat så för mig är kapitlet om klädsel det tråkigaste, där jag inte suger åt mig innehållet som i resten av boken, men det är naturligtvis bra att det finns där. Om inte annat kan man använda det som uppslagsbok den dag man får en inbjudan med klädkod. 

En iakttagelse jag gör är att Edward trots intresset för historia och traditioner inte har fastnat i otidsenliga värderingar. Etikettboken är inkluderande och jämställd, även om det förstås förekommer bruk där herrar förväntas agera och klä sig på ett sätt och damer på ett annat. Det finns en genomgående linje i boken – en sorts kompass som har med moral och lojalitet att göra. Det är en styrka och får boken att bli mer respektgivande än om den bara handlat om olika etikettsregler. Ett exempel är i avsnittet om svensexor där Edward skriver att om ”arrangörerna försöker få den blivande brudgummen att göra något som skulle såra hans blivande brud, ska han helt enkelt bryta upp för kvällen och gå hem”. 

Boken ger klara besked i de flesta frågor och det är tydligt att Edward, åtminstone från och med nu, är en auktoritet inom området, men han är samtidigt inkännande. När han ger rådet att inte pilla, skaka med benen, gnugga sig i skäggstubben och så vidare tillägger han att det förstås ”kan vara omöjligt att undvika när man har en ångestkänning”. 

På det stora hela är min känsla att Sverige skulle bli ett både bättre och vänligare land om alla läste Edwards bok. Jag borde förstås ge bort den till så många som möjligt. Det är bara en hake! I kapitlet om gåvor skriver Edward att det aldrig är okej att ”ge presenter som en elak pik” och även om det verkligen inte skulle vara min avsikt kunde det ju uppfattas så. Vad säger egentligen etiketten om att ge bort en bok om etikett?!

Det bästa blir nog att ni köper den själva …

Foto: Gabriel Liljevall

Vinn ”Upphittaren”

På min författarfacebooksida pågår just nu en tävling där du kan vinna ett exemplar av min nyutkomna lättlästa vuxenbok.

Titta efter på https://www.facebook.com/anna.duner.8

Tävlingen pågår helgen 22-23 januari 2022.

Upphittaren är här

En splitter ny vuxenbok av mig har kommit från förlaget.
Det är Upphittaren från LL-förlaget, lättlästnivå 2.

Mycket roligt att denna text nu blivit bok och dessutom med fina, stämningsfulla bilder av Lena Sjöberg.

Arton exemplar av "Upphittaren" stående i en trappa.

Det var den första riktiga vårdagen.

Per var glad.

Han hade hittat både krokus och snödroppar.

Så börjar boken, men det kan direkt sägas att Per inte alltid är glad.

Hur mycket han än hittar under sina promenader bor det en saknad i hans bröst.

Tills han en dag själv blir hittad …

Lästa böcker 2021

89 böcker blev det i år.

I mars gick jag en kurs i biblioteksengelska för jobbet och i samband med det bestämde jag mig för att se till att minst 7 % av min läsning detta år skulle vara på engelska och minst 3 % på tyska. Jag uppnådde båda målen och läste 10 engelskspråkiga böcker (11,2 %) och 4 tyska (4,5 %).

De engelska var följande: The Last Anniversary av Liane Moriarty (mycket bra), Shroud for a Nightingale av P. C. James, The Quiet Side of Passion av Alexander McCall Smith, Troubled Blood av Robert Galbraith (J. K. Rowling), Diary of a Young Naturalist av Dara McAnulty, Magnus Chase and the Sword of Summer av Rick Riordan (som ljudbok), A Kind Man av Susan Hill, Shuggie Bain av Douglas Stuart, How to be ACE (en serieroman) av Rebecca Burgess och The Beacon av Susan Hill.

Ovanligt mycket blev det i år av Sara Lövestam varav jag läste både de nyutkomna Ljudet av fötter samt Bära och brista och Tillbaka till henne från 2012. Alltid läsvärd! Ännu mer läste jag av Ulf Nilsson, nämligen eftersom jag skrev en artikel till Signum om denna fina barnboksförfattare efter att han gått ur tiden. Åtta stycken böcker av honom blev det under någon dryg vecka. Trevlig ny bekantskap i hans produktion var kommissarie Paddy och Gordon!

Framsida, Det första fallet.

Tjockaste boken var Rowlings Troubled Blood med sina 944 sidor. Alltför tjock tyckte min man, men jag gillade det. Lydia Sandgrens Samlade verk på 689 sidor var också en rejäl läsupplevelse. Jag tyckte att den var storartad men har hört många olika åsikter när jag diskuterat den med andra.

Mest fascinerande: Expeditionen från 2013 av Bea Uusma som jag äntligen läste i augusti – efter att ha besökt Gränna museum med utställning om Andrés polarexpedition.

Trevliga återseenden: Håkan Nesser med Schack under vulkanen och Liza Marklund med Polcirkeln. Nesser skämmer bort läsarna med en bok varje år så den var väntad. Marklund har haft ett längre uppehåll. Desto mer välkommen var denna deckare som utspelar sig i Norrbotten på 80-talet och idag. Några meningar i boken är rafflande dubbeltydiga!

Utsidan, Polcirkeln.

Eländesbeskrivningar: Utan att det var meningen råkade tre böcker i rad i bokcirkeln, som jag leder på jobbet, handla om barn med svåra uppväxter: Där kräftorna sjunger av Delia Owens, Shuggie Bain av Douglas Stuart samt Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Det blev förstås i mesta laget, men det hindrar inte att jag fann de båda senare riktigt bra.

Vilken är din favoritbok av det du läst 2021?

Emilia och Ikea

Oj, verkar nästan som om Ikea anspelar på min bok Emilias jul i sin julreklamfilm!

Nog känns upplägget bekant?

https://youtu.be/PpCCObbjsMk

I år har jag, som en gång tidigare, med en bok i Bonnier Carlsens pixibokkalender.

Innanför de 24 luckorna döljer sig bland många andra små böcker Emilias fyrverkeri, som handlar om nyårsaftonen när Emilia skulle få vara vaken ända till klockan tolv ….

Se till att du hinner skaffa adventskalendern före första december – och trevlig läsning!

Adventskalender. Björnmamma läser för tre ungar i idet.

Bokrelease via Zoom

I lördags hade förlaget Humle och jag digital släppfest för e-boken Att begrava en far.

Det var väldigt trevligt och fungerade över förväntan, men det var inte så många deltagare.

Om någon hade velat vara med men missade begivenheten kommer här de frågor som Linnea, innehavare av Humle förlag, ställde till mig och svaren – kanske inte exakt som jag sa på släppfesten, men på ett ungefär. Håll till godo!

Tre fat med muffins och tre höga glas med dryck.
Vi festade på chokladmuffins med frosting, sådana som Eva-Karin bakar i bokens andra kapitel.

Linnea: Boken handlar om tre syskon som förbereder sin fars begravning. Två av dem umgås egentligen inte, men när de nu tvingas mötas och prata med varandra väcks minnen till liv och hemligheter kommer fram i ljuset. Hur fick du idén till den här boken? 

Anna: Jag var på en begravning år 2011. Ovanligt nog samlades gästerna i ring kring kistan i stället för att gå fram för avsked en och en. Det blev en stark känsla av gemenskap. Samtidigt kom solen fram och sken ner över oss från kyrkans fönster. Jag fick inspirationen till boken där och då, framför allt till slutscenen, men det känns nästan som om hela boken föddes i samma ögonblick. 

Linnea: Efter att du fått den första idén, hur gick du till väga för att få ihop berättelsen som helhet? Var det mycket planerande och pusslande eller föll allt på plats direkt? 

Anna: Jag ville pröva att skriva för vuxna och att skriva rätt så detaljerat, ner till fossilerna i trappan och receptet till muffinsen. Det borde ha blivit en lång bok, men efter ett tag rycktes jag med av handling och känslor och fokuserade inte lika mkt på detaljerna och det var nog lika bra det.

Jag skriver kort, det blev ingen 500-sidorsbok. Jag tycker om det koncentrerade formatet: barnböcker, noveller och nu alltså en kortroman. 

Det viktiga när jag började skriva var tidsplanen för bokens nutid respektive sammanställningarna för åtta personer med viktiga år, omständigheter och egenskaper. I övrigt känns det som om jag bara satte igång. 

Linnea: Det här var för tio år sedan. Hur kändes det att återvända till manuset efter så lång tid? 

Anna: Jag har återvänt till det då och då och inte kunnat släppa den helt. Det var bra att läsa det igen och känna att det fortfarande berörde. Och att det äntligen fick en redaktör som kunde fila på texten och få den ännu bättre. 

Linnea: Som författare kommer man ofta väldigt nära sina karaktärer. Är det någon av de här tre syskonen som du känner lite extra för? 

Anna: Eva-Karin är nog närmast i bemärkelsen flest likheter med mig, men storebror Erik är den som jag känner mest för. Mellanbarnet Hans-Emil och jag har inte så mycket gemensamt, det skulle vara att båda jobbar på bibliotek. Men alla tre har varit väldigt tydliga för mig,

Linnea: En del av boken utspelar sig när syskonen är barn, på 1950- och -60-talen. Hur upplever du skillnaden mellan att skriva om din samtid och att skriva om en tid du själv inte upplevt? 

Anna: Ja, de föds mellan 1951 och 1960. Själv är jag född 1967. 50- och 60-talet kändes inte särskilt svårt. Det låg tillräckligt nära i tiden för att jag skulle känna mig hemma där genom böcker jag läst, bilder jag sett, historier jag hört om hur det var då. Vi får väl se om jag har rätt men det kändes i alla fall ganska tryggt. 

Somliga detaljer var lätt att kolla på nätet. Jag använde mig av Dramatens arkiv och GB’s gamla glasskartor till exempel. Och så fick jag förstås kolla upp hur länge Danderyd var en köping, vad Danderyds sjukhus hette på den tiden och hur det var med myndighetsåldern.

Tillbakablicken på 1800-talet och gamla begravningsseder var svårare. Den fick jag läsa mig till, men jag tyckte om att ha med det perspektivet i ett kapitel. 

Linnea: Du har gett ut omkring 40 böcker sedan 1994. Debuten är alltid speciell, men därutöver, är det lika roligt att ge ut en ny bok idag som för 20–25 år sedan? 

Anna: Ja, det är det faktiskt. Det här är roligt för att vi kan göra det på vårt eget sätt och samarbeta inom familjen. I januari ska jag få ut en lättläst vuxenbok på LL-förlaget och det är kanske ännu pirrigare. Så varje bok är nog lika rolig och speciell att få ut. 

Linnea: Det som är speciellt med den här utgivningen är dels att boken, i alla fall i nuläget, inte kommer i fysisk form, och dels att det är din dotter som varit din redaktör och förläggare. Vad tänker du om det?

Anna: Jag läser själv mest fysiska böcker så skulle gärna ha den tryckt för bokhyllan och för att ge bort i present, men samtidigt är det roligt att utnyttja den digitala möjligheten. Jag märker på jobbet hur allt fler läser e-böcker. Och att ha haft min dotter som förläggare och redaktör har bara varit positivt. Du har arbetat väldigt professionellt och det har varit kul att få se den biten av ditt liv lite närmare.

Så klart hoppas jag att e-boken säljer så bra att förlaget får råd att ge ut den som tryckt bok framöver. 😉

Man kan köpa (ladda ner) boken på olika ställen, exempelvis på Bokus.

Barnboksförfattaren Ulf Nilsson gick bort den 22 september efter 73 levnadsår och cirka 140 böcker. Både hans böcker och personer som har träffat honom vittnar om att han inte bara var en sällsynt god författare utan också en god människa. Dessutom kan man göra iakttagelsen att han lät goda saker (i en annan bemärkelse) symbolisera det goda i den där större, existentiella betydelsen. Jag ska ge några exempel.

Kapitlet ”Bagaren bakar bröd” i boken En ängel vid din sida (2004) står precis efter ett antal sidor om himlen och helvetet. I ”Bagaren bakar bröd” skildras i stället vår egen värld. I en recension av boken skrev jag om just det kapitlet: ”Det är vackert, hoppfullt, lågmält och starkt.” Det visar på hur människor varje dag (och natt) gör små men viktiga saker och på så sätt bidrar till en bättre värld och ett mänskligare samhälle. Jag undrar om inte tankar som dessa ligger bakom den lite ovanliga raden i Ulf Nilssons dödsannons: ”Tack till samhället!” Bagaren i kapitlet ska pensla ”hundra plåtar med jäsande” franskbrödbullar. Det lyser i ett fönster mitt i natten, det luktar nybakat bröd, bagaren ler mot berättarjaget och sticker en bulle i hans kalla händer. Brödet symboliserar trygghet, värme, hopp och solidaritet.

I ungdomsboken Den onda kraften (2005) ska en grupp ungdomar med problem utforska ondska och elände under ett ”äventyrsprojekt”. Medan man läser tonar något helt annat fram, inte minst i mötet med Gull-Maj, en kvinna som gått igenom sitt eget privata helvete. Men hon har hittat ett förhållningssätt och sin väg. Hon tycker om att baka och bjuder på hembakade mazariner och biskiver. Hon intygar att även fjortonåriga Martin skulle kunna klara det: ”Jag ska skicka en bok till dig, Martin, så kan du själv göra sådana.” Till det dricker de mjölkchoklad. I bokens litteraturlista finns Sju sorters kakor med. Jag älskar det så mycket, för den står ju inte där för att man måste göra en litteraturlista bak i en ungdomsbok för att man har syftat på en viss receptsamling. Nej, den står där för att kakboken symboliserar en väg till vardaglig lycka, att ”försöka hitta en liten glädje i varje dag”, som Gull-Maj säger.

I barndeckaren Det första fallet (2012) träffar vi kommissarien som inte tycker om att sätta folk i fängelser. ”Kommissarie Gordon tyckte illa om hemska saker. Han tyckte bäst om en varm brasa, en kopp te och några kakor, gärna med vinbärssylt”. Det är helt följdriktigt att han i slutet av boken tänker just ”på brasan, tekoppen och kakburkarna” när han kommer fram till att han inte önskar dela ut några straff: ”Ett bra polisdistrikt har inga brott!” Kakorna hänger på något sätt ihop med trygghet, lugn och godhet.

Jag har läst ett citat av Ulf Nilsson som jag tyvärr inte kan återfinna. Som jag minns det sa han att ”ibland kanske allt man vill är att baka en tårta med ett barn och sedan äta den tillsammans”. Jag kände igen mig i det. Om man skalar bort nästan allt, så att bara kärnan finns kvar, vill även jag göra det där mysiga med ett barn, dela glädjen, slicka skålarna, dekorera tårtan och sedan sitta där och äta den tillsammans. Närhet, värme och gemenskap …

Någon gång år 2004 fick jag chansen att intervjua Ulf Nilsson för Katolskt magasin, vars nya inslag Familjesidan jag fått ansvaret för. Jag minns inte säkert var vi var någonstans men av någon anledning bjöd jag inte på kaffe utan på varm choklad. Han sa att det var trevligt med choklad och jag inser nu hur passande det faktiskt var. Jag hade med två böcker som jag bad att få dedicerade, en till mig och en till vår yngsta dotter. I min bok tackade han för chokladen. Dottern Berenike hade ritat en teckning till Ulf. Jag har för mig att den föreställde ”kokosklockan” från En dag med mössens brandkår. ”(En kokosklocka är en väckarklocka som är tillverkad av kokos och choklad. När klockan ringer på morgonen och man inte alls vill gå upp, så äter man helt enkelt upp den. Så är den saken ur världen och man kan somna om igen!)” Hon hade också skrivit ”kokosklockan” intill, men eftersom hon bara var tre år var det inte med vanliga bokstäver utan med låtsasskrivstil. Ulf skrev en rad i sin dedikation med samma låtsasskrivstil – samtidigt som han kollade med mig att det inte skulle tas illa upp utan var okej.

Den omtänksamheten, mötet över var sin kopp varm choklad, funderingar över en kokosklocka och alla de där bröden och kakorna som han skrivit om och tårtan som han ville baka – de säger så mycket om den varma, lekfulla och jordnära människa som Ulf Nilsson verkar ha varit. Frid över hans minne!

Ett manus som jag skrev för cirka tio år sedan har blivit e-bok på min dotters förlag Humle.
Vill du läsa romanen om familjen Johansson och deras bitvis trassliga historia hittar du den där man köper böcker och e-böcker, till exempel på Bokus eller Adlibris. Förhoppningsvis kommer den till bibliotekens utbud också så småningom.

Boken handlar om döden och sorgen och det obändiga livet, om tre vuxna syskon, av vilka två inte vill träffas, om en förlust som förnekats och om en och annan familjehemlighet.

Och kanske allra mest om den eventuella möjligheten till försoning till sist.

Låt Tim få stanna!

I förra veckan skrev flera medier om treårige ”Tim” som inte fått asyl i Sverige utan ska utvisas, trots att han är född i Sverige och bott i en svensk fosterfamilj sedan han var baby. Hans biologiska mamma kan inte ta hand om honom. Det är oklart om han skulle komma till okända släktingar i Nigeria eller till ett barnhem, ifall han verkligen skickades iväg. Många har tack och lov reagerat och en lång lista med namn har samlats in för att protestera.

Jag kan inte sluta tänka på Tim och frågar mig hur Migrationsverket resonerar. Trots att Barnkonventionen är lag i Sverige sedan år 2020 menar de att den lagen inte ensam styr, utan vill ställa den mot Utlänningslagen. Men varje sund människa måste väl ändå förstå, att man inte först kan ge ett barn ett hem och sedan rycka upp det därifrån tre år senare.

Att skiljas från dem som ett barn upplever som sina föräldrar, eller sina anknytningspersoner som den psykologiska termen lyder, är något av det värsta en människa kan uppleva. En lång rad psykologer skriver initierat om det i en debattartikel i dagens Svenska Dagbladet (27/9 -21). ”Anknytningsteorin är en av de teorier om barns sociala och känslomässiga utveckling som har starkast vetenskapligt stöd”, slår de fast.

Jag tycker att varje kännande människa borde kunna förstå det även utan vetenskapligt stöd. Hur känns det att komma bort från sina föräldrar när man är liten och inte veta om man kommer hitta dem igen? Hur känns det för en mamma eller pappa att förlora sitt lilla barn? Och ”mamma” och ”pappa” är så klart i Tims fall fosterföräldrarna som han har vuxit upp hos.

Det måste ju vara det värsta trauma ett barn kan utsättas för – och vi vet det! Fråga dem som har en förälder som dött eller människor som förlorat sin familj i krigs- eller flyktingsituationer. Att sådana separationer sker på grund av dödsfall och krig är illa nog, men de ska inte behöva hända i en välmående rättsstat som Sverige, för att några med makt bestämmer att barnet inte får bo kvar hos sina anknytningspersoner.

Det är inte utvisningen i sig som är det värsta, utan att Tim ska slitas från sin fosterfamilj. Man gör inte så. Det får inte hända. Nu hoppas vi på skickliga jurister, civilkurage, sunt förnuft och empati hos alla inblandade.

Om någon i beslutsställning upplever en brist i att kunna förstå barnets situation rekommenderas läsning, t.ex. Jakten på Janne av Hans Peterson som blev en fantastisk TV-serie 1977. Den handlar just om en pojke som tvingas lämna fosterfamiljen, där han har sitt hem och sina anknytningspersoner, för att återförenas med sin biologiska mamma.

Eller läs romantrilogin om Anna Carolina av Kristina Hasselgren om att vara fosterbarn – och inte få bo kvar – på 1920-talet. Huvudpersonen är starkt påverkad av sina separationer även i vuxen ålder.

Eller läs kanske När Inkeri kom hem av Aili Konttinen om ett finländskt krigsbarn som fyra år gammal måste lämna ”mamma” och ”pappa” i Sverige för att åka hem till den biologiska familjen i Finland, vars språk hon inte längre förstår. Trots att ”mor” i Finland är kärleksfull och klok, så att Inkeri nog så småningom återanpassar sig, skär berättelsen i hjärtat på läsaren.

Alla exemplen är gamla, invänder kanske någon. Ja, just det, de här böckerna skrevs på 60- och 70-talen. Man visste redan då … så kom inte och låtsas att ni inte vet idag!

P.S. Vill du skriva under för Tim kan du klicka på länken nedan.