Feeds:
Inlägg
Kommentarer

”Flygskam pressar svenskt flyg” är en rubrik i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga den 10 januari. De är inte ensamma om att använda detta nyord i tiden. (Här har Språktidningen skrivit om begreppet.)

Ett Ryanair-flygplan på flygplats med stege nedfälld.

På väg hem från England 2016. Foto: Henrik Dunér

Ibland är ”flygskam” säkert rätt ord – som när det handlar om människor som vet (eller vet att andra anser) att det är dåligt för miljön att flyga, men som utan goda skäl flyger eller överväger att flyga ändå. Skam är något man känner inför andra. En naturlig reaktion på ordet blir att vissa människor står upp och säger att de minsann inte skäms över att de flyger. ”Skam” och ”att skämmas” är ord som förr användes i barnuppfostran. Ibland säger man att det verkar som om även hundar skäms när de blir påkomna med något ofog som de gjort.

Jag och många med mig har låtit bli att flyga på senare tid, men anledningen är inte att jag skulle ”skämmas” om jag gjorde det. När en seriös dagstidning skriver att orsaken till att flygresandet i Sverige fortsätter minska, samtidigt som tåget växer, har att göra med ”flygskam” tycker jag att de förminskar människors ställningstagande.

Vi låter bli att flyga helt eller ibland för att vi försöker ta ansvar och för att var och en måste se över sin miljö- och klimatpåverkan. Vi låter bli att flyga precis som vi försöker att inte överkonsumera eller ta bilen i onödan. Vi låter bli för att hitta ett sätt att leva på som känns rimligt. Filosofen Kant myntade på 1700-talet begreppet ”det kategoriska imperativet” som säger att du endast bör göra sådant som vore lämpligt att upphöja till allmän lag. Vore det i dagsläget bra om fler flög oftare? Eller vore det bra om färre flög och mindre ofta? Så hur ska jag göra för att vara en moralisk människa …?

Ett större och ett mindre lego-flygplan.

Flygplan på Legoland, Danmark 2015.

Vi låter bli att flyga för att det är ett sätt att utöva konsumentmakt. Det är alldeles utmärkt att det märks och att tåget som en följd har vuxit i stället för att avvecklas.

Vi låter bli att flyga för att vi är rädda, väldigt rädda, för hur det ska gå för vår jord. Ibland är det en uppoffring. Jag får fortfarande mail från ett trevligt resebolag om kortare och längre flygresor till mysiga semesterorter. Jag tycker om att resa, men man kan inte göra allt man tycker om, i alla fall inte ofta, om de negativa konsekvenserna är för stora.

I tidningsartikeln står det att Swedavia uppger att minskningen ”sannolikt handlar om en kombination av en svag svensk krona, införandet av flygskatt, konjunkturoro och debatten om flygskam”. Ändra de sista ordet till ”oro för klimatet” eller ”miljömedvetenhet” så blir det riktigare.

Att leva hållbart är ett medvetet ställningstagande. Förminska det inte genom att tala om ”skam”!

P.S. Läs gärna: Björn Wimans bok Sent på jorden. Ett par böcker om att semestra med tåg har jag tipsat om i ett tidigare inlägg.

Gott nytt läsår!

BokomslagIdag på nyårsdagen passar det bra med en tillbakablick. De största bokhändelserna i min närhet under året var att både min bror Edward Blom och vår äldsta dotter Linnea Dunér kom ut med var sin bra och innehållsrik bok nästan samtidigt. Båda fick jag läsa redan som manus och kunde därigenom vara till viss hjälp med granskning respektive korrekturläsning.

Linneas bok är den tredje och sista delen i serien ”Vargatider” och är en historisk roman med titeln Dit inga vindar når. ”Fantastiskt bra” var mitt omdöme i litteraturdagboken efter att ha läst den.

BokomslagEdwards bok innehåller självbiografiska texter och heter I full Blom – mina betraktelser kring viktiga och oviktiga ting – där ryms såväl klokhet som humor, allvar som knasighet. Här följer ett stycke ur hans bok om högläsning där han berättar lite minnen från vår gemensamma uppväxt. Kapitlet heter ”De sköna konsterna – och hur de har förädlat mig”.

Jag lärde mig egentligen läsa i första klass, vilket var sent jämfört med min storasyster Anna som redan med fem år på nacken hade klämt tjocka böcker utan bilder, som Nu seglar Pip-Larssons av Edith Unnerstad. Men även om jag då kunde ta mig igenom en text så var jag en person som var andligt pigg men fysiskt lat, och jag tyckte själva den fysiska läsprocessen var alldeles för ansträngande för att finna någon riktig glädje i den.

Detta utestängde mig inte alls från litteraturen: från det att jag var mer eller mindre nyfödd läste min mor, min far och min syster högt för mig. Det var bara att peka på boken så lästes den upp. Anna växlade dessutom om från att läsa tyst till att läsa högt ur den bok hon själv höll på med så fort jag kom in i hennes rum och satte mig bredvid henne – kanske delvis för att jag inte skulle ha långtråkigt och avbryta henne i läsandet. Detta var en vana hon fortsatte med ända tills hon flyttade hemifrån när hon var tjugo och jag sexton. Än idag tycker jag egentligen bättre om att få böcker upplästa för mig än att läsa dem själv.

Och än idag tycker jag egentligen (ännu) bättre om att läsa böcker högt än att läsa dem själv. 🙂 Det var fantastiskt att ha en lillebror som man alltid kunde berätta eller läsa högt för.

Här listar jag lite annat från mitt gångna läsår.

  • Bästa dystopin: Ungdomsboken Den utvalde av Lois Lowry (svenska 1997). Har tänkt på den och pratat om den många gånger sedan jag läste den i augusti.
  • Årets vuxenboksförfattare: Håkan Nesser som kom till mitt bibliotek på efterlängtat författarbesök i november. Inför det läste jag ett tiotal böcker av honom under sommaren, bland annat Van Veeteren-serien.
  • Årets barnboksförfattare: Har läst tre nyutkomna böcker och en äldre om Astrid Lindgren. Ännu sjutton år efter sin död sprider hon värme … Nu senast var det Astrid och jag – 50 års arbetsliv 1952–2002 av Kerstin Kvint.
  • Äldsta författaren: Dagny Carlsson med sin läsvärda Livet enligt Dagny – i huvudet på en 104-åring. Beundransvärt!
  • Kortaste böckerna: Noveller från Novellix: Fick fyra detektivnoveller av Agatha Christie i julklapp och läste tidigare Citronen av den tjeckiske författaren Arnost Lustig.
  • Tjockaste boken: Linnea Dunérs Dit inga vindar når på 676 sidor (se ovan).
  • Käraste återseendet (utöver mötet med de tre systrarna i Dit inga vindar når): Cormoran Strike och Robin Ellacott i femte delen om de båda detektiverna, boken Lethal White av Rowling under pseudonymen Robert Galbraith. Julklapp 2018.
  • Intressantaste faktaboken: Charmen med tarmen av den tyska forskaren Giulia Enders (på svenska 2015).
  • Otäckaste boken: Den historiska deckaren 1793 av Niklas Natt och Dag.
  • Bäst bland 2019 års utgivning utöver familjens: Sörjen som blev av Anna Takanen, Folk med ångest av Fredrik Backman och Släkte av Torbjörn Flygt.

Gott nytt läsår 2020!!!

 

Snart advent

Årets adventskalender från Katolska Pedagogiska Nämnden heter Melker, Mina och alla änglarna. Jag har skrivit texten i det medföljande häftet och Andréa Räder står för den konstnärliga utformningen. (Och två av mina ”änglalika” brorsbarn har varit inspirationskällor.)

Vill du också öppna en lucka per dag i advent i änglakalendern går det bra att beställa den från www.knp.se.

Trendigt med böcker

Nya Ikea-katalogen är här!

Det sägs att allt färre människor har böcker i sina bostäder. Läser de alls så gör de det digitalt, så att de  slipper ta upp plats hemma med bokhyllor. Någon enstaka pocketbok kan få finnas medan man läser den, men sedan gör man sig av med den. Rent och snyggt utan damm och boktravar är tanken. Böcker är trots allt ganska gammeldags och vem har tid att läsa när det finns filmer, bloggar, poddar, datorspel, facebook och TV-serier?

Som inbiten läsare och bokarbetare känns det här förstås märkligt. Jag som en gång för alla tagit till mig uttrycket att ett rum utan böcker är som en människa utan själ … Att jag lånar fler böcker än jag köper beror inte på att jag inte vill ha böcker hemma, utan snarare på att det redan är fullt i varenda hylla i vartenda rum. Att inte köpa nytt är förstås bra för miljön, men att människor förkastar just böcker tycker jag ändå är en rätt tråkig utveckling.

Men så kom den nya Ikea-katalogen och se: De familjer och människor som presenteras i den svenska möbeljättens katalog har böcker hemma hos sig! Nog brukar Ikea-katalogen kunna berätta något om det svenska samhället och den svenska folksjälen, så mitt bibliotekariehjärta slår hastigare ju längre jag bläddrar. Med fröjd börjar jag inse att böcker inte är ute. Har nog aldrig varit det!

På 29 av katalogens sidor syns böcker. Det kan jämföras med att jag hittar elektroniska apparater som mobiler eller surfplattor endast på sex sidor. Det finns böcker i sovrum, vardagsrum, barnrum och kök. Början av katalogen upptas av exempelfamiljer. Alla har böcker! Särskilt framträdande är de hos den stora familjen med två vuxna och fem barn. Där står en rejäl, hög bokhylla bakom soffan, fylld av lådor, leksaker, pussel och framför allt böcker. Hemma hos 3-generationsfamiljen läser mormor högt för barnbarnet i en utdragbar säng. Den nyblivna pensionären har närmare trettio böcker travade bredvid sängen. Det unga parets son sitter uppkrupen i en barnfåtölj läsande en bok och i vän-kollektivet ligger det böcker både i fönster och hylla.

Om Ikea får räknas som trendsättare så är det helt inne att läsa och att omge sig med böcker och det, vill jag säga, är ingen dålig trend!

Och där skulle så klart det här blogginlägget sluta och där får ni gärna sluta läsa! Vem bryr sig om det där lilla på slutet? Är det något jag vet om läsning så är det att det finstilta hoppar även de mest inbitna läsare över.

Men min spaning fick en lite oroande kantring när jag noterade ett par tämligen otidsenliga saker i årets Ikea-katalog. På två ställen syns gamla hederliga, fasta telefoner med snurrsladd, lur och nummerskiva. Och på två sidor (hemma hos kollektivfamiljen närmare bestämt) syns en mekanisk skrivmaskin (nej, just det, den är inte ens elektrisk)!
Visst är det härligt med retro – bara nu böckerna inte var där av samma anledning …

Idag den 25/7 -19 (och en tid framöver om ni scrollar ner till dagens datum) kan ni läsa min novell ”Ön” på Sollentuna författarsällskaps hemsida. En berättelse som ursprungligen skrevs och publicerades 2006 i antologin Möten – ordsatta bilder. Om när mäklaren inte dyker upp och du blir fast på en ö i storm med en av spekulanterna på sommarhuset …

Jag hittade en gammal text i datorn och tyckte att den var rätt så söt. Fick lust att dela den här med er. Varsågoda:

Hur keesen fick sin hopringlade svans

Då Gud skapade hundarna gjorde han dem på många olika sätt. Hans lust för olikhet och mångfald fick sannerligen sitt utlopp i skapelsens stora hundrastgård. Där fanns pigga spanielhundar med silkesöron och schäfrar med stora vargöron. Där fanns röda settrar, svarta terrier och vita fårhundar. På berghällar och runt buskar flockades små trasselsuddar som fick namnet puli tillsammans med stora respektingivande dobermannpinschrar.

Vår allvetande Herre såg dock att mycket av det som han skapat i det långa loppet skulle visa sig vara opraktiskt. Då hundarna sprang omkring och visade sin glädje viftade de på sina långa svansar och ibland slog de till varandra och ibland slog de svansen i en stam eller en sten. Vår Herre insåg att människor en dag skulle ta hunden i sin tjänst och då rent av börja kupera svansen på vissa raser. Han såg brutna svansar, barn som snärtades till av viftande bakdelar och prydnadssaker som föll där hundar gick förbi.

Gud kom då på att göra en hund så perfekt samlad och kompakt som keeshonden. Öronen var små men uttrycksfulla, benen korta men snabba, kroppen liten men stark och svansen praktiskt hoprullad över ryggen. Eftersom den lilla spetsen inte så tydligt kunde visa sin glädje med svansen, lades i stället en extra stor portion kärlek in i dess väsen, så att ingen kunde missta sig på dess vänliga sinnelag.

Sedan den dagen har många spetsar sett dagens ljus, men keesen med sin fluffiga päls är alltjämt den vackraste av dem alla.

© Anna Dunér 2008

En sittande keeshondstik

Silva, 2007–2016, snällast av keesar!

 

Täbysången

Att skriva sångtexter kan vara väldigt roligt. Många bilder och känslor ska in på relativt liten plats och allt måste stämma rytmiskt. För ett drygt år sedan hade min skrivgrupp i uppgift att skriva en ny text till en befintlig melodi. Två av oss valde den vackra melodin Koppången av Pererik Moraeus med originaltext av Py Bäckman. Bäckmans fina text är en adventssång, men vi som ”lånade” melodin valde av olika skäl att låta den utspela sig under sommarhalvåret.

I mitt fall blev texten en hyllning till Täby där jag jobbat sedan 2010 och som betytt mycket för mig. Täby har en fantastisk natur och en lång historia med arkeologiska spår ända från bronsåldern. Från vikingatiden finns ”minnen” i form av gravar, skelett och runstenar.

En av Täbys mest kända vikingar hette Jarlabanke. ”Jarlabankes bro” som nämns i sången var en vägbank över ett sankområde som Jarlabanke lät uppföra någon gång på 1050-talet i nuvarande Täby kyrkby. Cirka en tredjedel av ”bron” är restaurerad och kan besökas och vandras på.

Täbykören Kom-i-Kör sjöng Täbysången på sin avslutningskonsert i april 2019 och en inspelning av uppförandet finns på Youtube. Lyssna gärna!

Rönningesjön i Täby