I söndags (26/8) intervjuades Jonas Gardell i Svenska Dagbladet med anledning av den nya boken Till minne av en villkorslös kärlek. Där talar han om att bli gammal, om att lämna över stafettpinnen till nästa generation, om att ”träna sig på att inte längre vara relevant”. Jonas är fyra år äldre än jag, född 1963, som min man. Vi är samma generation. Sedan jag hörde honom första gången på Norstedts, dit jag fick komma på en tillställning för bokhandelsmedhjälpare runt år 1987, har jag varit en av hans trogna beundrare och läsare.
Gardells ”Präriehundarna” från 1987.
Jag minns så väl hur fascinerande det var att läsa hans böcker. Han var den första författare jag läste som beskrev just min generation! Man kan nog säga att samtliga vuxenböcker jag läst fram till dess skildrat dåtid. Det kunde vara en klassiker från antiken eller en nobelpristagare som berättade om sin uppväxt under slutet av 1800-talet eller en stockholmsskildring från 1930-talet. Det kunde handla om andra världskriget, 60-talsuppror eller statare på 20-talet. Med Jonas Gardells böcker fanns plötsligt min egen uppväxt i tryck! Det var Hej Matematik! och Björn Skifs i melodifestivalen, ostbågar från ICA och gången mellan T-centralen och Centralen. Det var min tid och min omgivning som beskrevs och upplevelsen var omvälvande och stark! Det var vår tur nu, inte bara föräldragenerationens upplevelser som räknades. Jonas Gardell skrev in 60-talisterna i den svenska litteraturen och jag läste med vidöppna ögon.
När Gardell nu säger att han förstått att ”den värld som var vår långsamt håller på att försvinna” och lämna plats åt ”nya generationer med nya referenser” inser jag ju att han går före mig än en gång. Föregångaren som gav oss en plats i tillvaron manar nu till reträtt. Det känns vemodigt Är vi gamla nu?
Jonas fyller 55 i höst. Det har snart gått ett och ett halvt år sedan jag firade min 50-årsdag. Så gammalt är det ju inte … Inte idag! Även 80-åringar är pigga, upplever spännande saker, engagerar sig och hjälper sin omgivning. Men visst … den unga generationen tillhör vi inte längre.
Det är vanligare att jag föreställer mig min pensionärstillvaro än att jag fantiserar om ett nytt jobb. Jag har inte några planer på ännu ett sladdbarn, jag hoppas på barnbarn. Jag går inte till vårdcentralen i tron att de faktiskt ska kunna göra något åt mina stela fingrar, jag vill bara fråga för säkerhets skull … Sedan accepterar jag att det är sådant som man får leva med som 50-plussare. Liksom läsglasögonen … Liksom en stabilare ekonomi … Liksom, ja, en annan utsiktspunkt helt enkelt!
Länge var jag van att vara yngst. Jag hade börjat skolan ett år för tidigt, vilket gjorde att jag var yngst i klassen, bland de yngsta på universitetet, ung när jag kom ut i arbetslivet … Dessutom var maken och jag unga föräldrar, i alla fall till våra första två barn. Men någonstans ändrade det sig. En dag var jag den äldre och mer erfarna på jobbet och fick glädja mig över att få yngre kolleger. Barn och gudbarn började arbeta med ord – tog upp stafettpinnen som Gardell uttrycker det. Känslan av att vara mentor, eller att i något avseende ha gått före, är inte heller så dum.
Bok om åldrandet av Hanne Kjöller
Jag läste nyss Hanne Kjöllers senaste bok 23 saker som jag vill att ni påminner mig om när jag blir äldre. Det var goda råd! Jag kunde skriva under på de flesta. Jag skrev en liknande lista (fast mer kortfattad) till mig själv för ett par år sedan. Även om man inte är gammal än (eller ”äldre” som Kjöller noterat att alla säger) kan man ju förbereda sig.
Hanne är född 1965. Hon är bara två år äldre än jag. Också samma generation! Och så ger hon ut en bok om hur hon ska ha det som pensionär. Ja, sådana är vi tydligen, 60-talisterna … Och oavsett när man är född så kommer förstås den stund när man inser att saker har förändrat sig, att man med all sannolikhet har mindre än halva sitt liv kvar, att vi (för att tala med psalmens ord) går mot döden var vi går.
Jonas Gardell konstaterar i intervjun att flera ”nära vänner har avlidit och känslan av odödlighet har försvunnit”. Jag har tack och lov mina vänner kvar men är tillräckligt omskakad av att flera av dem har hunnit förlora sina föräldrar.
Jag ser fram mot att läsa Jonas nya bok. Kommer den, om igen, berätta något om mitt liv? Jag har hört att den gräver långt tillbaka i tiden, men kanske pekar den också framåt – mot den dag när vi inte finns här längre – när det är nya generationers tur.
Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter heter en tjugo år gammal bok av Jonas Gardell. Dagarna går men än, får vi hoppas, finns många kvar. Kanske kommer jag hinna läsa om Jonas romaner? Där finns så mycket! Han har blicken, kärleken och orden.
Skriv gärna mer Jonas! Än är vi inte så väldigt gamla, inte än …
Ensam i Berlin (Jeder stirbt für sich allein) av Hans Fallada skrevs 1947 men har getts ut på nytt nyligen och då i oförkortad upplaga. Det var bra att ha sommaren på sig för det är en rejäl bok på nästan 700 sidor! Läs gärna en av mina kollegers 
Sommarläsning: ”Sommar. Nu! -Soliga berättelser” av Dora Heldt.
Kom helige Ande, du hemliga röst,
