Läs om mig och mina böcker! Du får också tips om (barn)böcker av andra författare. Alla foton är, där annat inte anges, tagna av mig. Missa inte heller flikarna "Om mig" och "Produktion"!
Jag fick veta att Folktandvården i Västra Götaland sedan ett par år ger barn en pixibok i stället för en leksak när de varit hos tandläkaren. Det var väl fint! Och i år ska min och Kirsten Raagaards Emilia hos doktorn bli en av böckerna som barnen kan välja bland. Roligt – inte minst för att Emilia faktiskt uppstod i tandläkarens väntrum en dag på hösten 1992.
Jag satt och väntade hos tandhygienisten med äldsta dottern, som då var tre år och skulle på sitt första besök hos Folktandvården. När hon blev uppropad lästes namnet fel, så att det blev ”Emilia” i stället för ”Linnea”. Vem kunde den där Emilia vara, funderade jag, och när vi kom hem berättade jag den första sagan om Emilia för mina små.
På danska finns det utöver Emilia-serien även fyra böcker om Emilias lillasyster Teresia och en av dem ska också snart bli pixibok, fast bara i Danmark. Jag tror att den blir riktigt söt!
Idag hade jag förmånen att få gå på nypremiären av dansföreställningen SNÖ på Dockteatern Tittut.
Tittut är en av Stockholms både äldsta och finaste barnteatrar och har spelat för små barn ända sedan 1977.
De två nya skådespelarna i SNÖ heter Pascal Jansson och Niklas Blomqvist och föreställningen görs i samarbete med Dans i Nord.
Männen gjorde entré bland publiken i foajén med miniskidor på fötterna och talade lågt med varandra om att vi andra inte hade skidor! Bristen löstes genom att vi erbjöds följa efter i det spår som en av dem ”skidade upp” och strax var vi inne i teaterrummet, eller rättare sagt i fjällen.
Där fick vi uppleva 40 minuter i vithet. Skådespelarna var klädda i vitt och gick över knarrande snö. Ljudet var inspelat i Jokkmokk och inlagt så att det ljöd varje gång någon klev på ett visst stråk på scenen. Snart blev människorna till dansande renar och sedan följde möten med skogsharar, lämlar, björn och fågel. Pascal och Niklas bjöd på sig själva och på fjällvärlden.
Föreställningen var utan ord. Den var vacker som en tavla men också lite svår att förstå. När den första lämmeln började spatsera över en snökulle ropade ett barn glatt att det var ”en krabba!” och när den tänkta isen gått sönder, och ”djuren” på scenen både kunde dricka och ramla i, hördes förslaget från publiken att det var ”ett badkar”. Å andra sidan måste man ju inte förstå allt. Ibland räcker det att uppleva.
Lite frågande är jag inför djurhuvudena som var minimalistiskt utformade av stänger. Personligen hade jag nog föredragit mer ”riktiga” huvuden med ögon och mun framför dessa som snarast såg ut som kranier.
Men det var roligt att få vara publik till denna stämningsfulla föreställning och också roligt att se att Vem ska trösta Knyttet? ska ha nypremiär i mars. Den måste jag ju se … Hoppas att jag hittar ett barn som vill följa med!
Det är så fint i Dockteatern Tittuts foajé. Där trängs dockor från tidigare föreställningar. Det finns böcker, små möbler och en disk för servering (från vilken det idag bars ut glas med bubbel och skålar med snacks).
I ett hörn uppe vid taket satt bland annat dockorna från Dockans hemlighet som jag såg med våra båda äldsta när de var små och som gjorde ett outplånligt intryck åtminstone på mig. På ett annat ställe fanns Igelkotten och Mullvaden från pjäsen som bygger på Anna Höglunds böcker och som jag såg med en brorson för tre, fyra år sedan.
Och kan man tänka sig, på en list med böcker hittade jag min egen Emilia på gymnastik. Den fanns väl där bland andra böcker för att barnpubliken ska ha något att läsa medan de väntar … Men mina tankar tog flykt. Tänk … tänk om … ifall Dockteatern Tittut skaffat den för att de någon gång funderat på att göra dockteater av den?!? Det skulle allt ha varit en riktig ära.
I den boken är Emilia och hennes familj i full färd med julförberedelser.
Har ni inte möjlighet att lyssna just då går det att höra den i Sveriges Radios app eller via deras hemsida efteråt.
Jag kan också tipsa om att min adventskalender Melker, Mina och alla änglarna även i år går att köpa från Katolska Pedagogiska Nämnden: https://www.kpn.se/bestall
Igår skrev jag om fungerande postutdelning genom att exemplifiera med barnböcker med anledning av att vi inte längre kommer få posten hem, utan behöva hämta den i ett industriområde 5 km bort. Efteråt tänkte jag att jag hade kunnat ta med en av mina egna böcker också. Och strax insåg jag att jag har med post på olika sätt i väldigt många av mina böcker. Dessa får bli ytterligare ett exempel på att posten och dess utdelande är så essentiell att den finns med nästan överallt, åtminstone hos någon som tycker om att uttrycka sig i skrift. Snälla PostNord, tänk om!
Här kommer exemplen på post i mina böcker – jag hade verkligen ingen aning om att det var så vanligt!
Emilia på gymnastik: Emilia leker och fantiserar på gymnastiken. När hon klättrar i ribbstolarna låtsas hon att hon är en brevbärare. ”Hon klättrar uppför en stege, nästan ända upp till taket, och släpper ner ett brev innanför stegen. Jo, för brevlådan sitter där uppe!”
Klara Tulpan, sex år: Klara och hennes mamma delar ut inbjudningskort till Klaras kalas. ”Det är kul att se var alla bor och Klara känner sig precis som en brevbärare”. Men några kompisar bor för långt bort. Deras brev ”måste skickas med posten i stället för att delas ut. Först sa Klara att hon ville cykla med dem också. När de hunnit så här långt tycker hon att det är ganska bra att det finns andra brevbärare som kan ta hand om de kuverten.”
Fredrika och Natalie: Huvudpersonerna löser ett historiskt mysterium genom att söka upp brev i kommunarkivet, brev som en gång delades ut till slott och torp.
Monopol: Hela historien börjar med att en mamma får ett Monopolspel med posten. Andra meningen i boken lyder: ”Ja, jag förstår att ni undrar varför spelet kom med posten igår.”
Regnbågsväder: Marielle sörjer sin döda lillasyster och får ett trösterikt brev av sin moster. Det är det brevet som gör att Marielle sedan vill vara ett tag hos moster Lotta, ”för jag visste att hon förstod mig”.
Något konstigt med mormor: Ett av de första tecknen på mormoderns demens är att hon inte hittar posten en dag när Angelica är och hälsar på. Mormor har glömt den inne på toaletten men nekar till det och skyller på Angelica och hennes lillasyster.
Tänk kära föräldrar …: Hela boken består av brev som min farmors mor skrev hem till familjen i Sverige på 1880-talet när hon gick på klosterskola i Tyskland i två år. Postgången verkar ha varit både säker och snabb.
Upphittaren: När Per vill försonas med sin vuxna styvdotter tänker han igenom olika alternativ, men det enda riktiga, som han till slut väljer, är att skriva ett brev. ”Han bad damen på biblioteket om papper och kuvert. Han köpte frimärke på Ica. Han tog sin finaste penna.” När han skrivit klart gick han ”ut och la brevet i brevlådan vid Ica.”
Jag har verkligen inte tid att sitta och skriva så här om kvällarna: Detta är en mejlroman, så i första hand mejlas det fram och tillbaka utan inblandning av brevlådor och brevbärare. Men det hindrar inte att brev nämns på flera ställen även här. Till exempel när Wera tänker tillbaka på sin första förlossning: ”Jag skulle ta mig ner till sjukhusentrén där det fanns en brevlåda och posta ett brev. […] när jag gick där i sjukhuskorridoren, äntligen ensam, överfölls jag av lycka över mitt barn och jag kunde inte fort nog ta mig tillbaka till henne.”
Undrar hur det blir i de böcker som skrivs nu …
Kanske: ”Vi hade inte kunnat hämta posten på två veckor, men ikväll fick vi lift med grannen. Tyvärr hamnade vi bakom en långsam bil och när vi kom fram hade PostNords Företagscenter stängt. De har ju bara öppet 4 1/2 timmar per dag och vi kom lite för sent. Lillasyster grät, men vi tröstade henne med ett spel i mobilen. Pappa förklarade för mig varför PostNord inte kan utföra sitt samhällsomfattande uppdrag och dela ut post till oss, men jag är inte säker på att jag förstod. På måndag får vi en ny chans. Kanske kan vi komma iväg till utlämningen då och äntligen få vår post.”
Jag är så glad för att jag häromdagen fick tag på en begagnad barnbok som jag länge sökt, nämligen Den glade brevbäraren och sagofigurernas hemliga post av Janet och Allan Ahlberg. Sedan våra barn var små har vi varje jul glatt oss över Den glade brevbärarens jul av samma par och nu har vi alltså även boken som kom ut två år tidigare (1989).
I dessa böcker finns en fantastisk brevbärare vid namn Niklasson. Han cyklar med väskan full med brev och levererar till Tre små björnar, Rödluvan, Askungen med flera. Vartannat blad är gjort som ett kuvert som barnen får plocka upp roliga brev ur. Niklasson är ansvarsfull, vänlig och nitisk … I julboken får han det svårt på slutet med all snö, men då får han hjälp av självaste tomtefar. I den andra boken tar han sig hem själv, men inte förrän all post är utdelad.
I kvällens klara månsken trampar Niklasson nu hem
I morgon kommer han igen med post till alla dem
som väntar på ett kort, ett brev och kanske ett paket –
men vad som finns i väskan är hans egen hemlighet!
Att hämta in posten har för mig alltid varit en glädjekälla i vardagen. Förvisso är många av försändelserna idag utbytta mot e-post men det händer fortfarande att roliga saker landar i brevlådan, eller har åtminstone gjort det fram till idag.
I barnboken Pip-Larssons Lilla O av Edith Unnerstad väntar barnen ivrigt på posten i kapitlet ”Tvaga, Carmencita och Benjamaren”. Storasyskonen Lasse och Dessi har skickat in en saga med teckningar till en tävling och vill inte berätta det för någon mer än Lilla O som stått modell. När datumet är inne då tävlingen skulle avgöras börjar de vänta på brev. Om de inte vunnit borde de i alla fall få tillbaka teckningarna. ”Hör du, Lilla O”, säger Dessi, ”du får vakta på brevbäraren! Och om det kommer ett stort kuvert till mig – så här stort – så kom ögonblickligen till mig med det, var jag än är, så att ingen annan får syn på det”.
Och Lilla O vaktar! ”Så fort hon hörde en smäll i brevluckan rusade hon dit och plockade upp posten. Men det var alltid bara tidningar och vanliga små brev och kort”. Tills det en morgon damp ”ner ett stort brunt kuvert, precis så stort att Dessis teckningar och Lasses saga kunde få rum i det”.
I Ester Ringnér-Lundgrens flickboksserie om Lotta Månsson sommarjobbar Lotta som ”vikarierande lådbrevbärare” som det kallas i boken (Lotta går till sjöss). Hon filosoferar över likheter mellan brevlådor och deras ägare och hon utför sitt arbete med stor nit. Etthundraåttiosju postlådor har hon att cykla ut till och därtil ”all post till pensionatet”.
”Säkert som ett brev på posten”, säger man, för det är djupt rotat det där att det man skickar kommer fram. Lotta får själv ett brev i den ”festligt röda, glada låda” de har på landet och det är från ingen mindre än hennes Paul, bara dagen efter att han har åkt därifrån.
Så många brevbärare har gjort ett fantastiskt jobb! När jag var liten och bodde i radhus (ett annat radhusområde än det jag bor i nu) var brevluckan in i förrådet, så att brevbäraren stack in posten från gränden och de boende hämtade den inne i sitt förråd. Jag tror att det var på det sättet här också från början. Men då behövde brevbärarna sträcka sig för långt, så nu ska man ha en brevlåda stående lite närmare själva gränden – eller skulle …
Sedan ett år har vi varannandagsutdelning. Jo, det kunde man ju också leva med. Men nu ska vi inte ens få det längre!
PostNord anser inte att gränderna i området är lämpliga för bil, och det kan de i och för sig ha rätt i. På grund av att de ”e-handlade försändelserna ökar i antal” menar de att de ”behöver använda motorfordon för att kunna leverera all post”. Fast paket brukar man ju ändå få hämta på utlämningsstället? Jag har svårt att förstå varför det inte skulle fungera med cyklar längre. Hur som helst kräver de att vi flyttar våra postlådor bort från husen till centrala platser närmare bilvägen. Men vi kan ju som enskilda fastighetsägare inte bara flytta på vår brevlåda och placera den någonstans på samfällighetens mark eller utmed bilvägen! Styrelsen förklarar att det krävs extrastämma och ändring av anläggningsbeslutet innan några brevlådor får placeras ut. Och sedan måste tydligen Lantmäteriet kopplas in, vilket både är dyrt och tar tid.
Diskussionen har pågått i månader och nu har tiden runnit ut. Från och med på måndag måste alla i vårt område åka en halvmil bort till PostNords Företagscenter varje gång de vill hämta sin post. Det är jobbigt och allt annat än miljövänligt när det gäller dem som har bil. För dem som inte har bil är det alldeles väldigt mycket jobbigare och mer tidskrävande. Det känns helt orimligt att PostNord kan ställa dessa krav. Deras jobb är ju ändå till stor del just detta: att dela ut post!
Ibland önskar man att man befann sig i en gammal bok, där Niklasson, Lotta Månsson och familjen Pip-Larssons brevbärare alltid tar sig fram med sina försändelser, i stället för i den bistra och absurda verkligheten.
En av de fem historierna kommer eventuellt utgå på grund av sport (inte okej tycker jag), men då är det ju bra att veta att man kan lyssna på andra sätt och när man själv vill.
Min bror Edward Blom har nyligen utkommit med Edward Bloms etikettbok. Nu har jag läst den och mitt omdöme blir mycket gott.
Till utseende och format är den väldigt trevlig. Tjock men inte alltför stor och tung. Snygg framsida och rödbrun tygrygg (halvklotband). Illustrationer av Annika Huett, inklusive en ritning för bordsdukning på för- och eftersättsbladen. Som ljudbok är den möjligen ännu bättre, eftersom Edward själv har läst in den, men det har jag inte testat.
Underrubriken är ”Om konsten att umgås med människor” och det är just vad boken handlar om. Edward delar in de sociala reglerna i två delar, den del som ”alla borde kunna inse genom sunt förnuft” och som i grunden handlar om att ingen ska bli ledsen eller känna sig utanför och den del som är ”rena överenskommelser, som att man bär svart väst till smoking”. Detta sätt att närma sig etiketten på övertygar.
Det första är verkligen viktigt. Det andra, som man skulle kunna rebellera emot, är praktiskt att veta. Edward förklarar avväpnande att han själv långt ifrån alltid följt etikettens alla regler – jag är hans syster, så jag vet – men att den är ett stort intresse för honom. På samma sätt som andra kan intressera sig för ”ett visst fotbollsskott i engelska ligan 1994” går Edward igång på frågan om varför man inte bör ”skära potatis med kniv”.
På ett roligt, klokt och personligt sätt får läsaren följa med på etikettresan från att gå på en trottoar till att åka taxi, via fester och middagar (som värd och som gäst) med extra fokus på måltider, till olika mellanmänskliga beteenden och fester och högtider som bröllop, begravning, jul och påsk. Vett på nätet och i familjekretsen kommer också med. Det känns faktiskt som att han tar upp nästan allt på bokens cirka 450 sidor.
Då ingår också en mängd goda exemplifieringar och härliga citat som inleder kapitlen. Inget är för litet eller för stort. Jag tycker det är bra att även vissa självklarheter nämns (kanske är de inte självklara för alla) och roligt att han inte begränsar sig, utan även utvecklar detaljer, går på djupet, berättar om bakgrund och om bruk som inte längre följs, eller som det heter i texten är ”obsoleta”.
Som ung var det i princip bara fiktiva berättelser som kunde engagera mig ordentligt, men numera uppskattar jag verkligen den sorts faktaböcker som lär mig saker, väcker fascination och på något sätt handlar om mitt liv, och därmed också påverkar det. Edward Bloms etikettbok är en sådan bok.
Mitt klädintresse är klent utvecklat så för mig är kapitlet om klädsel det tråkigaste, där jag inte suger åt mig innehållet som i resten av boken, men det är naturligtvis bra att det finns där. Om inte annat kan man använda det som uppslagsbok den dag man får en inbjudan med klädkod.
En iakttagelse jag gör är att Edward trots intresset för historia och traditioner inte har fastnat i otidsenliga värderingar. Etikettboken är inkluderande och jämställd, även om det förstås förekommer bruk där herrar förväntas agera och klä sig på ett sätt och damer på ett annat. Det finns en genomgående linje i boken – en sorts kompass som har med moral och lojalitet att göra. Det är en styrka och får boken att bli mer respektgivande än om den bara handlat om olika etikettsregler. Ett exempel är i avsnittet om svensexor där Edward skriver att om ”arrangörerna försöker få den blivande brudgummen att göra något som skulle såra hans blivande brud, ska han helt enkelt bryta upp för kvällen och gå hem”.
Boken ger klara besked i de flesta frågor och det är tydligt att Edward, åtminstone från och med nu, är en auktoritet inom området, men han är samtidigt inkännande. När han ger rådet att inte pilla, skaka med benen, gnugga sig i skäggstubben och så vidare tillägger han att det förstås ”kan vara omöjligt att undvika när man har en ångestkänning”.
På det stora hela är min känsla att Sverige skulle bli ett både bättre och vänligare land om alla läste Edwards bok. Jag borde förstås ge bort den till så många som möjligt. Det är bara en hake! I kapitlet om gåvor skriver Edward att det aldrig är okej att ”ge presenter som en elak pik” och även om det verkligen inte skulle vara min avsikt kunde det ju uppfattas så. Vad säger egentligen etiketten om att ge bort en bok om etikett?!
I mars gick jag en kurs i biblioteksengelska för jobbet och i samband med det bestämde jag mig för att se till att minst 7 % av min läsning detta år skulle vara på engelska och minst 3 % på tyska. Jag uppnådde båda målen och läste 10 engelskspråkiga böcker (11,2 %) och 4 tyska (4,5 %).
De engelska var följande: The Last Anniversary av Liane Moriarty (mycket bra), Shroud for a Nightingale av P. C. James, The Quiet Side of Passion av Alexander McCall Smith, Troubled Blood av Robert Galbraith (J. K. Rowling), Diary of a Young Naturalist av Dara McAnulty, Magnus Chase and the Sword of Summer av Rick Riordan (som ljudbok), A Kind Man av Susan Hill, Shuggie Bain av Douglas Stuart, How to be ACE (en serieroman) av Rebecca Burgess och The Beacon av Susan Hill.
Ovanligt mycket blev det i år av Sara Lövestam varav jag läste både de nyutkomna Ljudet av fötter samt Bära och brista och Tillbaka till henne från 2012. Alltid läsvärd! Ännu mer läste jag av Ulf Nilsson, nämligen eftersom jag skrev en artikel till Signum om denna fina barnboksförfattare efter att han gått ur tiden. Åtta stycken böcker av honom blev det under någon dryg vecka. Trevlig ny bekantskap i hans produktion var kommissarie Paddy och Gordon!
Tjockaste boken var Rowlings Troubled Blood med sina 944 sidor. Alltför tjock tyckte min man, men jag gillade det. Lydia Sandgrens Samlade verk på 689 sidor var också en rejäl läsupplevelse. Jag tyckte att den var storartad men har hört många olika åsikter när jag diskuterat den med andra.
Mest fascinerande: Expeditionen från 2013 av Bea Uusma som jag äntligen läste i augusti – efter att ha besökt Gränna museum med utställning om Andrés polarexpedition.
Trevliga återseenden: Håkan Nesser med Schack under vulkanen och Liza Marklund med Polcirkeln. Nesser skämmer bort läsarna med en bok varje år så den var väntad. Marklund har haft ett längre uppehåll. Desto mer välkommen var denna deckare som utspelar sig i Norrbotten på 80-talet och idag. Några meningar i boken är rafflande dubbeltydiga!
Eländesbeskrivningar: Utan att det var meningen råkade tre böcker i rad i bokcirkeln, som jag leder på jobbet, handla om barn med svåra uppväxter: Där kräftorna sjunger av Delia Owens, Shuggie Bain av Douglas Stuart samt Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Det blev förstås i mesta laget, men det hindrar inte att jag fann de båda senare riktigt bra.
Anna Dunérs blogg 