Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Knyttet som musikteater

Slutscenen i föreställningen.

”Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer!” (Maria Misgeld, Theresia Billberg och Lisa Östborn i Vem ska trösta Knyttet?)

Idag hade jag glädjen att gå med två kusinbarn på åtta och knappt sex år på Musikaliska på Nybrokajen och se Vem ska trösta Knyttet? (familjekonsert med Länsmusiken). Bilderboken med samma namn av Tove Jansson är en av mina stora favoriter livet igenom och inte blir den sämre av Peter Lundblads tonsättning från 1978!

Pjäsen var 40 minuter lång och trogen originaltexten som sjöngs, samtidigt som man också lagt till en del repliker, vilket nog var bra för att fånga barnens intresse. På så sätt blev föreställningen både spännande och rolig. Budskapet om att vara ensam, rädd och osedd men förvandlas genom känslan av att behövas är förstås tidlöst.

Tack ”Teater i Haga” för en fin upplevelse!

Lördagen den 10 mars kommer musikföreställningen uppföras på Tibbleteatern i Täby.

Annonser

Läs-året 2017

Dags för lite lässtatistik! Under 2017 blev det 67 böcker lästa för mig. Fjorton av dem var av engelskspråkiga författare, fem av tyskspråkiga, en vardera av italiensk-, spansk- och hebreiskspråkig författare och resterande 45 av svenska författare. 20 stycken var faktaböcker/biografier/kokböcker och övriga 47 skönlitteratur.

Här följer ett axplock av det bästa!

Böcker av eller om närstående
* Den historiska romanen Högt flyger fåglarna av Linnea Dunér.
* Barnmatsboken Mums för minigourmeter och matgladisar av svägerskan Gunilla Kinn Blom m.fl.
* Biografin om min farmors farfar Peder Herzog Bokbindaren som började bygga av Per T. H. Dahl.

Klassiker
* Villette av Charlotte Brontë nyöversatt av det sympatiska översättarparet Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling.
* Två städer av Charles Dickens, tyvärr i en mindre bra översättning från 1969.
De gav båda ett starkt intryck, kanske bland annat för att de är så tjocka så att man får vara kvar i bokvärlden länge.

Nya författarbekantskaper
* Lotta Lundberg: Jag läste hennes Timme noll och tänkte, att henne måste jag läsa mer av! Vilket jag dock tyvärr ännu inte har gjort …
* Sara Lövestam: Så bra, vare sig det handlar om språk, deckare eller ungdomsbok. För mig började det med Grejen med verb och sedan blev det fem till Lövestam-böcker innan året var slut.
* Juli Zeh: Jag fick två böcker av henne från tyska vänner. Båda var läsvärda, men särskilt Unterleuten var ett ambitiöst och spännande verk – över 600 sidor där huvudpersonen är … en hel by!

Allmän läsglädje
* Fredrik Backmans böcker om Björnstad! Även här handlar det ju om många olika personer samlade i ett litet, relativt avskuret samhälle. (Intressant, såg likheten med ”Unterleuten” först nu …)
* Jennifer Nivens ungdomsbok Vända världen rätt med den ansiktsblinde Jack och den överviktiga Libby som underbara huvudpersoner.

Ett riktigt bra ”läsår” på det hela taget! Och gott nytt till alla läsare och följare!

Åtta år med WordPress

Idag har jag visst haft min WordPress-blogg/hemsida i åtta år. Där ser man … Och så är det den första december. Vill gärna önska alla mina läsare en glad och god adventstid!

Vill ni ha ”min” adventskalender på temat den heliga Franciskus går det bra att beställa den från KPN för 50:-. Där hittar ni också nyutgåvan av min bok I helgonens värld, som nu äntligen har kommit på riktigt, efter att jag fick ett antal provexemplar för en månad sedan. Illustratör till såväl bok som adventskalender är Andréa Räder.

Första luckan öppnad och i det medföljande texthäftet till kalendern kunde man idag läsa om hur Franciskus liv som helgon började.

Nu är det bara två veckor till advent och då, den 3 december kl. 11:00-14:00, kommer jag sälja böcker i Magasinet i Morgongåva. Vår äldsta dotter kommer också vara där och såväl framträda med sin kör som sälja sina böcker, det vill säga de två första delarna i bokserien ”Vargatider”. Ska bli mycket trevligt att sälja böcker tillsammans med henne. Linnea gav ut sin första bok för bara ett år sedan, så det är relativt nytt att vi kan gå på evenemang tillsammans som författare. Själv kommer jag framför allt erbjuda tre böcker på jultema, men också ha med en del annat som kan passa som hårda julklappspaket.

Läslov 2017

"Venedig & Veneto", "Luften är fri" av Sara Lövestam, "Holding Up the Universe av Jennifer Niven och "Döden i Venedig och andra berättelser" av Thomas Mann.

Nu går läslovet mot sitt slut, eller kanske snarare mot sin final i form av Allhelgonahelgen. I början av lovet var maken, yngsta dottern och jag på en lyckad resa till den otroliga staden Venedig! Böckerna till vänster hade jag med i packningen.

"I helgonens värld" (Bernadette Soubirous på utsidan.

Idag fick jag mina första exemplar av en nyutgiven bok med text av mig och bilder av Andréa Räder: I helgonens värld. Förra utgåvan kom 2003 och har varit slut ett bra tag så det är verkligen roligt med en ny, med fyra nya kapitel dessutom!

Under Italienresan påmindes jag flera gånger om boken, som då ännu befann sig på tryckeriet eller binderiet. Vi fick nämligen syn på några av de helgon som jag skriver om i boken! Mest intryck gjorde relikerna av Sankta Lucia i kyrkan San Geremia. Hela hon låg så att säga där i en glasmonter, även om det bara var de förtorkade fötterna som syntes. I övrigt hade hon klänning på sig och för ansiktet en silvermask.

 

San Geremia-kyrkan med den heliga Lucias reliker från början av 300-talet.

På tavelavdelningen i museet Correr såg vi tavlan nedan som föreställer helige Martin av Tours från 300-talet (anledningen till att vi firar Mårten Gås) där han delar sin mantel med en frysande tiggare. Och i en kyrka, som nog hette San Salvatore, fanns en vacker, nyrenoverad glasmålning av heliga Bernadette Soubirous inför jungfru Maria, alltså samma motiv som på min nya bok.

Alla tre (och sexton ytterligare helgon) kan ni läsa om i I helgonens värld!

Helige Martin av Tours från pinakoteket i Museo Correr.

Bernadette Soubirous var 14 år då hon vid upprepade tillfällen fick se en uppenbarelse av jungfru Maria. (Jämför utsidan av min nya bok.)

Jag ser inte mycket på teve men jag har faktiskt börjat följa humortalkshowen Robins på lördagskvällarna (SVT 1). Maken och dottern är också med i tevesoffan och programmet är ofta riktigt roligt – Robin Paulsson skämtar utifrån aktuella nyheter, för humoristiska samtal med inbjudna gäster och visar också på en hel del självironi när han bjuder på sig själv i avsnittet ”Fråga Robin”. Men igår blev det bara så fel!

En av gästerna var 20-åriga bloggaren och programledaren Keyyo. Hon berättade om en gång när hon gjort bort sig genom att tro att en hedersgäst på en gala var en medföljande pappa, eller kanske snarare farfar, till ett av barnen som medverkade. I själva verket var han en kändis, en skådespelare som alla ”borde” känna till. Strax innan i programmet hade hon förklarat att hon ”är fruktansvärd på att känna igen folk och liksom kunna ansikten och så där”.

Som alla med en komisk ådra gjorde hon en god historia av det som hänt, men det verkade ganska klart att hon fortfarande tyckte att händelsen var genant och lite jobbig. Som ansiktsblind (prosopagnostiker) förstod jag henne till fullo! En del ansiktsblinda undviker situationer med människor som de inte känner väl för att slippa besvärliga situationer. Keyyo tar i stället utmaningen, jobbar som programledare och tar sitt arbete och värdskap på allvar och hälsar och presenterar sig – hellre en gång för mycket än en gång för lite. Så brukar jag också göra. Ibland åker man på en nit, det får man ta. Man försöker vara humoristisk och godmodig och kan skämta om sig själv. Ens familj eller nära vänner kan också få skämta om det. Men det blir en helt annan sak när en ung tjej sitter i en tevestudio och utsätts för ett practical joke på temat. Och det var vad som hände i Robins igår!

För i nästa stund kom en person in som skulle föreställa den kända skådespelaren. Robin gjorde stor sak av det och sa att nu hade Keyyo möjlighet att be om ursäkt. Keyyo reagerade mycket starkt. Hon trodde självfallet att det var den person som hon tidigare gjort bort sig för och det var jobbigt nog. När hon sedan förstod att hon var lurad blev det ännu värre. Det såg ut som om hon ville lämna scenen, ja, hon gick faktiskt ifrån sin stol men kom tillbaka igen. ”Jag trodde det här skulle vara ett trevligt program”, sa hon. Robin insåg, tror jag, att han gått för långt, för han sa att han kände sig ”jättedum nu” men skrattade samtidigt och fortsatte: ”Jag trodde du skulle känna igen att det inte var han.”

”Det såg väl inte jag!”, utbrast Keyyo – så klart!

Som ansiktsblind är man van att ta sin bristande förmåga som en ”klantighet”, men det behöver man faktiskt inte göra. Det har gått ganska många år nu sedan forskningen kommit fram till att prosopagnosi beror på ett ”fel i det fusiforma ansiktsområdet (FFA) i området gyrus fusiformis i hjärnan” (Wikipedia). Det finns en lätt, mellansvår och svår variant av ansiktsblindhet. Keyyo har troligen, som jag själv, bara den lätta, men det kan ställa till nog så mycket besvär och obehag, kanske i synnerhet om man är en social person som gärna vill umgås med andra.

Så jag vill bara säga: Keyyo, fortsätt som du gör! Presentera dig, fråga, kör på – det är tusen gånger bättre än att inte våga umgås eller inte våga vända sig mot nya personer i en grupp (på grund av rädslan att man kanske redan borde veta vilka de är). Skådespelaren som du pratade med kunde enkelt ha sagt att han var just det, skådespelare och hedersgäst. För en kändis borde det rent av vara skönt att någon ibland inte känner igen honom eller henne!

Och till dig Robin, din producent och ditt team: Ibland blir det fel. Hoppas att det går bättre nästa gång. För att skämta om människors ansiktsblindhet är faktiskt inte mycket bättre än att skämta med en blind om att hon inte ser eller med en rullstolsburen om att han inte kan springa.

Det är inte särskilt kul helt enkelt!

P.S. För den som vill läsa om prosopagnosi rekommenderar jag varmt boken Vem var det där? – en bok om ansiktsblindhet av Görel Kristina Näslund (Kärnhuset, 2006).

Oj, vad det ges ut böcker omkring mig! Vi är visst en ganska skrivande familj … Nästan samtidigt nu i september ger vår äldsta dotter ut del två i sin historiska romanserie ”Vargatider” och min svägerska släpper en fantastisk bok om god och hemlagad barnmat. Vi får ta dem en i taget:

De båda hittills utgivna böckerna i serien ”Vargatider”, skrivna och formgivna av Linnea Dunér. På bilden finns också ett vykort och ett par föremål som förekommer i bok 2.

Linnea Dunér gav i december 2016 ut boken Det sjunger i isen som nu har fått sin fortsättning med Högt flyger fåglarna. Jag, som nått min största berömmelse på Emilia-böckerna, som består av så där 500 ord vardera, och alltid föredragit det relativt lilla formatet när jag skriver, är helt tagen över att dottern lyckas skriva romaner på över 400 sidor. Och eftersom de är väldigt bra och fängslande och fulla av romantik, människoöden och 1800-talsmiljöer är vi läsare förstås väldigt glada över att de är så långa!

Linneas förlags hemsida kan du läsa mer. Dess paroll är ”De små människorna, de stora känslorna” och det stämmer väl in på böckerna. Vill du veta mer hittar du Linneas författarsida här. Och böckerna kan så klart både beställas från internetbokhandlarna och köpas hos fysiska bokhandlare – om de inte finns där får du gärna be dem ta in dem!

Serien handlar om tre systrar och den första boken är tillägnad Linneas egna systrar. Den andra är dedicerad till minnet av hunden Silva.

En ovanlig barnmatsbok med ovanligt söta barn på bilderna.

Så har vi boken Mums för minigourmeter och matgladisar av Gunilla Kinn Blom, Henrietta Anefalk och Edward Blom. Min brorson tillika gudson Melchior är en av de fantastiskt söta ”fotomodellerna” i boken. Det är helt följdriktigt eftersom författarna har lärt sig laga mat för barn i samspel med sina små och boken skulle knappast ha kommit till utan Elsa och Melchior som har smakat, ätit, kladdat, plockat och druckit. Liksom Edwards och Gunillas kokböcker för vuxna är bildmaterialet väldigt fint (foto: Åsa Deleau Wiklund; formgivning: Wickholm Formavd.) Texten är allsidig, initierad och inspirerande – och kan man väl säga också lite trösterik, som när Edward skriver som ”ett svar till alla småbarnsföräldrar som bara vill slå ihjäl oss när de läser våra avancerade recept och ser alla glada fotografier: Det är jobbigt för oss också – ibland till den grad att jag bara skriker rakt ut.”

Det speciella med boken är att den så genomfört och medvetet satsar på god och hemlagad mat och på att låta babysar och småbarn få prova många olika spännande smaker. För föräldrar som inte är lika inriktade på smaksensationer kommer den kanske inte ändra hela tillvaron, men säkert ändå inspirera till en hel del goda rätter och matsmakbitar. När våra barn var små skulle man introducera ett nytt livsmedel i taget och i flera dagar efter varandra ge mosad potatis, sedan morotspuré, sedan palsternackspuré och så vidare. Här kommer i stället färgstarka, kryddade smakrika förslag som broccolipuré med ädelost, blomkålspuré med champagnevinäger och sötpotatispuré med getost och kanel! Och även om lyxsmakerna inte är nödvändiga, så är de ju helt klart mycket roligare. Dessutom inbjuder de till att hela familjen äter av dem, vilket måste vara positivt för barnets inställning till mat och måltider. Har man råd då? Tja, som det står i boken så sparar man faktiskt en hel del pengar på att laga själv jämfört med att köpa färdig burkmat.

Som om det inte räckte med alla recepten (Full English Baby Breakfast, babyccino, äppeltorsk med curry, zucchiniplättar etc. etc.) innehåller boken också intervjuer och längre texter bland annat om barnmatens kulturhistoria, barnmenyer, hur mat kan användas som ett pedagogiskt inslag på förskolor och om hur man fixar godsaker till barnkalaset helt utan tillsatt socker.

Det här är boken för alla som tycker om mat och som tycker att små barn också borde få del av det goda!

P.S. En bok av mig kommer också ges ut under hösten. Håll utkik – jag återkommer om den!