”Flygskam pressar svenskt flyg” är en rubrik i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga den 10 januari. De är inte ensamma om att använda detta nyord i tiden. (Här har Språktidningen skrivit om begreppet.)
På väg hem från England 2016. Foto: Henrik Dunér
Ibland är ”flygskam” säkert rätt ord – som när det handlar om människor som vet (eller vet att andra anser) att det är dåligt för miljön att flyga, men som utan goda skäl flyger eller överväger att flyga ändå. Skam är något man känner inför andra. En naturlig reaktion på ordet blir att vissa människor står upp och säger att de minsann inte skäms över att de flyger. ”Skam” och ”att skämmas” är ord som förr användes i barnuppfostran. Ibland säger man att det verkar som om även hundar skäms när de blir påkomna med något ofog som de gjort.
Jag och många med mig har låtit bli att flyga på senare tid, men anledningen är inte att jag skulle ”skämmas” om jag gjorde det. När en seriös dagstidning skriver att orsaken till att flygresandet i Sverige fortsätter minska, samtidigt som tåget växer, har att göra med ”flygskam” tycker jag att de förminskar människors ställningstagande.
Vi låter bli att flyga helt eller ibland för att vi försöker ta ansvar och för att var och en måste se över sin miljö- och klimatpåverkan. Vi låter bli att flyga precis som vi försöker att inte överkonsumera eller ta bilen i onödan. Vi låter bli för att hitta ett sätt att leva på som känns rimligt. Filosofen Kant myntade på 1700-talet begreppet ”det kategoriska imperativet” som säger att du endast bör göra sådant som vore lämpligt att upphöja till allmän lag. Vore det i dagsläget bra om fler flög oftare? Eller vore det bra om färre flög och mindre ofta? Så hur ska jag göra för att vara en moralisk människa …?
Flygplan på Legoland, Danmark 2015.
Vi låter bli att flyga för att det är ett sätt att utöva konsumentmakt. Det är alldeles utmärkt att det märks och att tåget som en följd har vuxit i stället för att avvecklas.
Vi låter bli att flyga för att vi är rädda, väldigt rädda, för hur det ska gå för vår jord. Ibland är det en uppoffring. Jag får fortfarande mail från ett trevligt resebolag om kortare och längre flygresor till mysiga semesterorter. Jag tycker om att resa, men man kan inte göra allt man tycker om, i alla fall inte ofta, om de negativa konsekvenserna är för stora.
I tidningsartikeln står det att Swedavia uppger att minskningen ”sannolikt handlar om en kombination av en svag svensk krona, införandet av flygskatt, konjunkturoro och debatten om flygskam”. Ändra de sista ordet till ”oro för klimatet” eller ”miljömedvetenhet” så blir det riktigare.
Att leva hållbart är ett medvetet ställningstagande. Förminska det inte genom att tala om ”skam”!
P.S. Läs gärna: Björn Wimans bok Sent på jorden. Ett par böcker om att semestra med tåg har jag tipsat om i ett tidigare inlägg.
Idag på nyårsdagen passar det bra med en tillbakablick. De största bokhändelserna i min närhet under året var att både min bror Edward Blom och vår äldsta dotter Linnea Dunér kom ut med var sin bra och innehållsrik bok nästan samtidigt. Båda fick jag läsa redan som manus och kunde därigenom vara till viss hjälp med granskning respektive korrekturläsning.
Edwards bok innehåller självbiografiska texter och heter I full Blom – mina betraktelser kring viktiga och oviktiga ting – där ryms såväl klokhet som humor, allvar som knasighet. Här följer ett stycke ur hans bok om högläsning där han berättar lite minnen från vår gemensamma uppväxt. Kapitlet heter ”De sköna konsterna – och hur de har förädlat mig”.
