Vem ska forma molnen?

Tänk om människorna kunde forma molnen. Ja, bara som underhållning! Det kan väl inte vara så omöjligt? Om de kan bestämma vädret i Kina när de ska ha sportevenemang genom att spränga bort regnmoln … Då är det klart att man i framtiden kommer kunna forma molnen också. Göra ett hjärta här och en ekorre där bara för att få människor att bli glada. På kul liksom … Antagligen skulle det vara betydligt mer miljövänligt än fyrverkerier och konstfullt utformade flygplansstreck. Så kunde man ligga nere på gräset och leta efter roliga figurer. Precis som man gjort i alla tider alltså, men utan att använda sin egen fantasi.

Det skulle bli lite mer ordning och reda på bilderna. Inte ”det där kanske är en elefant med långa bakben och vispgräddsöron” utan ”där har vi en asiatisk elefant och där en afrikansk”. Säkert skulle det inte dröja så länge innan det började komma reklam i skyn. Så klart skulle några se sina chanser! När e-postreklamen hamnar i spamfiltren och alla har ”Ingen reklam, tack” på de fysiska brevlådorna måste ju företagen ta till nya metoder. De skulle säkert betala bra för att få visa upp sina loggor mot en blå sommarhimmel. När man valde logotyp till ett nytt varumärke skulle man behöva tänka en extra gång på vad som skulle passa som molnformation. Mjukt rundade märken skulle öka på bekostnad av kantiga.

Sedan kan man ju fråga sig hur glada vi här nere på marken egentligen skulle bli av de nya figurativa molnen. Det är ju det där med att hjärnan och kreativiteten kan behöva lite halvfärdiga saker att utgå ifrån, hellre än att få allt presenterat för sig fix och färdigt. Charmen med att titta upp på ett trätak med ådringar och kvisthål är förstås att man själv kan få för sig att det föreställer något. Det vore inte detsamma om någon hade ritat dit gubbar, gummor, ögon och krokodiler …

Vad leker barn bäst med? En docka som de kan låtsas att säger precis vad som helst, eller en som kan prata tio förinspelade meningar? Svaret är inte så givet som man skulle kunna tro. Det är ju roligt med pratande dockor! Och kanske funkar fantasin mellan de inspelade meningarna. Men om man hela tiden matas med färdiga bilder och ord, när ska man då få tänka ut sina egna?

Under coronatider går vi tillbaka till enkla nöjen. Antalet molnbilder på facebook har ökat stort. Vad ska man göra när man inte kan gå på möten, kurser, föredrag, teater, bio, konserter eller till vänner? Säga vad man vill, men titta upp på molnen kan man i alla fall! Där är de – de har väntat på oss hela tiden medan vi varit upptagna med annat. Nu ser vi de rosiga kvällsmolnen, de hotande ovädersmolnen och de fluffiga, lätta stackmolnen. Och vi kan nog vara glada åt att ingen människa har bestämt formen på dem. Nu får vi titta och tänka själva.

Ibland föreställer molnen just ingenting. Ändå är det lika skönt att lyfta blicken och se hur de sakta drar förbi – fluffiga, lugna, oberörda och lagom långt bort. Det är faktiskt väldigt tillfredsställande att de inte vill säga oss något. Ett hjärta, en ekorre eller en företagslogga hade inte alls varit samma sak.

/ Anna Dunér

 

Hela Regnbågsväder på youtube

Nu ligger hela min bok ”Regnbågsväder” från 2000 uppe på youtube i 14 avsnitt. Vill du höra min inläsning av den så gå till spellistan på https://www.youtube.com/playlist?list=PLxuNkeg6qay89mHo3cXJlsA45O5pwJLO7

regnbåge

Med fiktiva vänner i Söderköping

Inte blev det någon Tysklandsresa i år som det var tänkt, men tre härliga dagar i och kring Söderköping i Östergötland har maken och jag nyss kommit hem ifrån.

I de trakterna har flera personer från några av mina favoritböcker också befunnit sig, så självklart ägnade jag dem en tanke. Här kommer ett par resebilder och boktips!

Vid Säters färjeläge invid Bråviken.

Tack vare tips från svägerskan Gunilla tog vi inte motorvägen till Söderköping utan åkte på mindre vägar och tog färjan från Säter till Skenäs över Bråviken. Vid Säters färjeläge tog vi lunchpaus och åt var sin härlig räkmacka.

De här trakterna är för mig helt präglade av Edith Unnerstads böcker om familjen Pip-Larsson (Kastrullresan, Nu seglar Pip-Larssons samt böckerna om Pysen och Lilla O).  Bråviken (som barnen Larsson kallade för Blåviken), Norrköping dit de kom i slutet av sin ”kastrullresa” och Vikbolandet där Moster Bella hade sommarställe har en alldeles särskild klang tack vare dessa barnboksklassiker.

Vi hade förresten inte hunnit längre än till Södertäljebron förrän jag tänkte på Lasse som i Kastrullresan berättar att han, när han får spenat hemma, brukar ”göra en ränna med gaffeln i mitten och tänka på Södertälje kanal.”

Under denna resa såg jag i kartboken att det finns en plats på Vikbolandet mellan Bråviken och Slätbaken som heter just Unnerstad. Jag blev nyfiken på om författaren kanske stammade från den trakten. Någon som vet? Ser nu att det finns ett Unnerstad strax utanför Norrköping också. Intressant … Fast nej, det verkar inte stämma. Unnerstad föddes i Helsingfors i Finland och maken, som hade efternamnet Unnerstad, kom från Skåne. Är det tvärt om då, att platserna uppkallats för att hedra författaren? Hade familjen sommarställe där? Eller är det verkligen bara ett sammanträffande …

Kvällspromenad utmed Göta kanal.

I Söderköping var Lotta och Peg från Lotta-böckerna av Merri Vik (pseudonym för Ester Ringnér-Lundgren) på reportageresa i boken Full rulle, Lotta!

”Söderköping var en liten idyll”, konstaterar Lotta. ”Peg och jag blev genast smått förälskade i den.” Det kan jag gott förstå!

Lotta berättar vidare: ”Vi gick längs kanalbanken, men fastän det var en så ljum och vacker kväll så var det bara vi två som traskade fram där. Mitt emot på andra sidan reste sig Ramunderberget. Nittio meter högt och brant. Men där fanns en jobbig väg upp. Här och där skymtade några små trappor där terrängen var som sämst, och vi gladde oss faktiskt åt att klättra uppför det där berget i morgon. Det är inte så ofta man får tillfälle att klättra i ett riktigt berg.”

Även maken och jag gick utmed Göta kanal i kvällssol och nästa dag besteg han Ramunderberget. Det gjorde visst för övrigt också trollen Kvirre och Hoppsan i en annan bok av Ester Ringnér-Lundgren.

Ån i Söderköping tillika med ån i filmerna om Madicken.

Den tredje barnboksförfattaren som är aktuell i Söderköping är Astrid Lindgren, eftersom filmerna om Madicken spelades in där. Det finns en broschyr (även på webben) som guidar en genom Madickens Söderköping. Där kan man exempelvis se vilka hus som var doktor Berglunds mottagning, pappans tidningsredaktion, leksaksaffären och krogen i filmerna. Och nog passar den ringlande ån och de gamla trähusen intill alldeles utmärkt som miljö för Madicken och Lisabet!

Slutligen tänkte jag förstås ibland på min egen bok Regnbågsväder som ni kan följa som inläst följetong på youtube denna sommar. Husbilar har nog blivit vanligare än husvagnar, men här och var körde vi förbi en husvagn och kom att tänka på ”Sommarkväll med Marielle” och hennes semesterresa med familjen – inte bara full av bad och camping utan av många och viktiga minnen och tankar …

 

Spellista till Regnbågsväder

Nu ligger de första sju avsnitten uppe om Marielle och hennes resa i Sverige och i minnet. Därmed finns hälften av min bok Regnbågsväder att lyssna på som följetong på youtube. Jag fortsätter lägga upp ett avsnitt per dag nästa vecka också. Alla publicerade kapitel hittar du i spellistan https://www.youtube.com/playlist?list=PLxuNkeg6qay89mHo3cXJlsA45O5pwJLO7&fbclid=IwAR3e8S14BvhhYSsZHs55zIspyy7_o4s_XkwvOYrZVCW9xYSXljcerPHMLKQ 

Regnbågsväder som följetong

Med start måndag den 13/7 -20 och två veckor framåt kommer jag lägga upp min bok Regnbågsväder som inläst följetong på youtube. Det blir ett bidrag från mig till barn som kanske har mindre än vanligt att göra denna coronasommar. Boken är 20 år gammal och visst märker jag att vissa saker har föråldrats. Där finns ord som DAMP och dagis (idag skulle jag ha skrivit ADHD och förskola) och huvudpersonen lyssnar på ett kassettband i en freestyle. Men känslor av glädje och sorg och tankar om förlust, närhet, kärlek och lycka föråldras inte i första taget.

Jag måste betona att detta inte är någon professionell eller kommersiell inspelning, utan mitt allra första försök med iMovie. Förhoppningsvis kan lyssnarna ha tålamod med bristande teknik. Själva historien håller, skulle jag vilja säga. Fortfarande, 21 år efter att jag skrev boken, blir jag rätt så berörd av att läsa den.

Här får du veta mer om Regnbågsväder som kom ut på Libris förlag år 2000 med bilder av Johan Hesselstrand: https://annaduner.wordpress.com/produktion/kapitelbocker/regnbagsvader/

Boken finns också utgiven på norska och tyska.

Se mig, hör mig!

Vad ska man läsa i dessa hemska coronatider? Klassikern Pesten av Albert Camus är utlånad till sista exemplar på mitt bibliotek och fler är under inköp. Själv kunde jag inte motstå att göra en liten utställning med böcker som handlade om virus och sjukdomar och dottern som går på gymnasiet fick ett häfte med texter om sjukdomar i litteraturen att läsa inför ett svenskprov, men i själva verket är det inte alls sådant som någon av oss vill ägna oss åt.

Nu är snarare tid för eskapism eller humor. Verkligheten räcker gott för att göra en nedtyngt och låg. Att skriva roligt idag kan dock inte vara helt lätt. Det måste bli en mörk och lite bitter humor, tänker jag. För säkerhets skull grep jag mig an några böcker som skrevs för flera år sedan av konstaterat roliga författare. Den första var en lättsam flickbok från 1980, Alltid Lotta av Merri Vik (pseudonym för Ester Ringnér-Lundgren). Boken är trevlig, det visste jag från förr, men tror ni inte att influensan härjar och sprider sig ”som en löpeld” i den?!

Jag kastade mig över till en vuxenbok, kåserier av tysken Horst Evers som alltid brukar få mig att skratta. Wäre ich du würde ich mich lieben är från 2013 och jag såg fram mot humoristiska skildringar av livet i Berlin och på turné. Men vad handlar de två första texterna om, om inte influensa?! Stackars Horst är så sjuk, även om varken hans sambo eller läkare lägger någon större vikt vid det. Ha, tänker jag, vänta du bara – vad är lite säsonginfluensa mot corona och covid 19?!

Som om det inte var nog med corona har jag tydligen blivit stum också – eller inte stum men det verkar ha uppstått någon sorts magnetfält kring mig som gör att ljuden inte når ut. Det började förra veckan när jag (på grund av corona förstås) fick lov att jobba hemma med minimala förkylningssymtom och förväntades delta i möte via Skype företag. Tydligen var min hemmadator inte helt kompatibel med detta program, eller så var det något annat som var fel. Jag kunde se och höra min chef och mina kolleger men de kunde inte se och höra mig. Allt jag kunde göra för att ge mig till känna var korta, små inspel via sms till chefens mobiltelefon. En aning frustrerande …

Att denna stumhet skulle drabba även min fysiska verklighet var jag inte beredd på, men så var fallet idag, när jag efter jobbet begav mig till affären för att införskaffa diverse livsmedel. Hela dagarna ser vi på mitt bibliotek till att försöka ge service utan att komma för nära våra besökare. Vi möblerar om, sätter upp skyltar, har skaffat plexiglas och så vidare. Även i affären försökte jag hålla det stipulerade avståndet på en och en halv – två meter till närmsta person. Det krävde några skarpa svängar och en och annan tvärnit men det gick. I kasssakön hade butiken markerat med stora klistermärken hur långt ifrån varandra man skulle stå – utmärkt. På klistermärkena stod det ”Tänk på avståndet”. Det visste minsta barn – bokstavligt talat – för barnet i kön bredvid mig frågade sin pappa vad det stod och han berättade det: ”Tänk – på – avståndet!”

Tyvärr hade budskapet ändå inte gått in hos alla vuxna. När jag var framme vid kassan och skulle betala stod nämligen plötsligt personen bakom mig så där tre, fyra decimeter ifrån mig. Han var i sällskap med en annan och i stället för att båda höll sig ett klistermärke bort, tyckte han det var lämpligt att ställa sig så nära kortläsaren han kunde för att riktigt vara beredd när det var deras tur. Trots att det just nu var min tur!

– Ursäkta, vi kanske ska hålla avståndet lite, mumlade jag utan att få någon reaktion tillbaka.

Faktum var att jag blev ganska nervös av att ha honom där och så klart gjorde jag fel med min kortbetalning. Jag sa därför rätt så högt till honom: ”Vi kanske ska hålla avståndet här också, inte bara i själva kön.” Ingen reaktion. Förvisso hade jag kunnat ta till bästa körövningsrösten och ropat ”HAL-LÅ!” men ju högre jag skrek, desto större skulle risken vara att en droppe saliv faktiskt lämnade min mun i hans riktning. Och – vilket jag tyckte var betydligt värre – om han hörde mig skrika skulle han kanske börja diskutera och skrika åt mig, med risk för att en droppe skulle lämna hans mun i min riktning! Hur irriterad jag än kände mig över att varken synas eller höras avstod jag därför från att gå i närkamp och skyndade mig i stället bort från kortläsaren till slutet av bandet för att packa mina varor. Innan jag var klar stod mannen intill mig och väntade på sina varor, medan den andra i hans sällskap betalade. Jag flydde!

En stund senare hade jag fördelat varorna i cykelkorg och på pakethållare och var på hemväg. Gårdagens vackra väder var försvunnet och känslan av irritation hade ännu inte helt lämnat mig. Några meter fram på den gemensamma gång- och cykelvägen ser jag en tonårsflicka med hörlurar. Jag plingar så att hon ska vara medveten om att en cykel närmar sig. Ingen reaktion … Ibland blir folk lite rädda när man ringer med ringklockan och jag försöker därför att plinga i god tid och inte alltför högt, men nu tänker jag att jag får ta i ordentligt. Jag plingar rejält fyra gånger efter varandra, men eftersom hon varken rycker till, drar sig inåt eller på annat sätt visar att hon hört får jag gå av cykeln för att inte riskera en olycka. Jag tittar på henne när jag går förbi och hon säger ett förvånat ”hej”.

– Du hör inget med lurarna på, säger jag.

Eftersom hon inte verkar höra heller detta gör jag ett nytt försök: ”Du hörde nog inte att jag plingade.” Inget svar. Det är då jag inser att jag måste ha ett okänt fält kring mig som effektivt hindrar alla ljud som jag avger från att tränga ut! Kanske har det att göra med ett alldeles nytt virus? Eller så är det all strålning som ökat på grund av hemarbete och den extrema digitaliseringen under coronaepidemin. Medan jag cyklar vidare grubblar jag över hur jag ska klara mig i framtiden och om teckenspråk kommer kunna nå ut till andra, eller om även det kommer vara verkningslöst.

Men så i sista backen upp till mitt område möter jag en granne från vår gränd. Jag säger ”hej” innan jag kommer på att hon förstås inte kan höra mig. Men tänk, även om vi håller avståndet så säger hon ”hej” och ler. Vilken lättnad! Jag finns, jag syns, jag hörs.

Så vad var då problemet i affären? Nästa person som ställer sig tätt intill mig kommer jag inte låta komma undan lika lätt som jag gjorde idag. Något ska jag tänka ut … Kanske kan jag skänka dem ett exemplar av Pesten? Meddelas endast på detta sätt. Härmed är allmänheten varnad!

Flygskam – eller vanligt hederligt ansvarstagande?

”Flygskam pressar svenskt flyg” är en rubrik i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga den 10 januari. De är inte ensamma om att använda detta nyord i tiden. (Här har Språktidningen skrivit om begreppet.)

På väg hem från England 2016. Foto: Henrik Dunér

Ibland är ”flygskam” säkert rätt ord – som när det handlar om människor som vet (eller vet att andra anser) att det är dåligt för miljön att flyga, men som utan goda skäl flyger eller överväger att flyga ändå. Skam är något man känner inför andra. En naturlig reaktion på ordet blir att vissa människor står upp och säger att de minsann inte skäms över att de flyger. ”Skam” och ”att skämmas” är ord som förr användes i barnuppfostran. Ibland säger man att det verkar som om även hundar skäms när de blir påkomna med något ofog som de gjort.

Jag och många med mig har låtit bli att flyga på senare tid, men anledningen är inte att jag skulle ”skämmas” om jag gjorde det. När en seriös dagstidning skriver att orsaken till att flygresandet i Sverige fortsätter minska, samtidigt som tåget växer, har att göra med ”flygskam” tycker jag att de förminskar människors ställningstagande.

Vi låter bli att flyga helt eller ibland för att vi försöker ta ansvar och för att var och en måste se över sin miljö- och klimatpåverkan. Vi låter bli att flyga precis som vi försöker att inte överkonsumera eller ta bilen i onödan. Vi låter bli för att hitta ett sätt att leva på som känns rimligt. Filosofen Kant myntade på 1700-talet begreppet ”det kategoriska imperativet” som säger att du endast bör göra sådant som vore lämpligt att upphöja till allmän lag. Vore det i dagsläget bra om fler flög oftare? Eller vore det bra om färre flög och mindre ofta? Så hur ska jag göra för att vara en moralisk människa …?

Flygplan på Legoland, Danmark 2015.

Vi låter bli att flyga för att det är ett sätt att utöva konsumentmakt. Det är alldeles utmärkt att det märks och att tåget som en följd har vuxit i stället för att avvecklas.

Vi låter bli att flyga för att vi är rädda, väldigt rädda, för hur det ska gå för vår jord. Ibland är det en uppoffring. Jag får fortfarande mail från ett trevligt resebolag om kortare och längre flygresor till mysiga semesterorter. Jag tycker om att resa, men man kan inte göra allt man tycker om, i alla fall inte ofta, om de negativa konsekvenserna är för stora.

I tidningsartikeln står det att Swedavia uppger att minskningen ”sannolikt handlar om en kombination av en svag svensk krona, införandet av flygskatt, konjunkturoro och debatten om flygskam”. Ändra de sista ordet till ”oro för klimatet” eller ”miljömedvetenhet” så blir det riktigare.

Att leva hållbart är ett medvetet ställningstagande. Förminska det inte genom att tala om ”skam”!

P.S. Läs gärna: Björn Wimans bok Sent på jorden. Ett par böcker om att semestra med tåg har jag tipsat om i ett tidigare inlägg.

Gott nytt läsår!

Idag på nyårsdagen passar det bra med en tillbakablick. De största bokhändelserna i min närhet under året var att både min bror Edward Blom och vår äldsta dotter Linnea Dunér kom ut med var sin bra och innehållsrik bok nästan samtidigt. Båda fick jag läsa redan som manus och kunde därigenom vara till viss hjälp med granskning respektive korrekturläsning.

Linneas bok är den tredje och sista delen i serien ”Vargatider” och är en historisk roman med titeln Dit inga vindar når. ”Fantastiskt bra” var mitt omdöme i litteraturdagboken efter att ha läst den.

Edwards bok innehåller självbiografiska texter och heter I full Blom – mina betraktelser kring viktiga och oviktiga ting – där ryms såväl klokhet som humor, allvar som knasighet. Här följer ett stycke ur hans bok om högläsning där han berättar lite minnen från vår gemensamma uppväxt. Kapitlet heter ”De sköna konsterna – och hur de har förädlat mig”.

Jag lärde mig egentligen läsa i första klass, vilket var sent jämfört med min storasyster Anna som redan med fem år på nacken hade klämt tjocka böcker utan bilder, som Nu seglar Pip-Larssons av Edith Unnerstad. Men även om jag då kunde ta mig igenom en text så var jag en person som var andligt pigg men fysiskt lat, och jag tyckte själva den fysiska läsprocessen var alldeles för ansträngande för att finna någon riktig glädje i den.

Detta utestängde mig inte alls från litteraturen: från det att jag var mer eller mindre nyfödd läste min mor, min far och min syster högt för mig. Det var bara att peka på boken så lästes den upp. Anna växlade dessutom om från att läsa tyst till att läsa högt ur den bok hon själv höll på med så fort jag kom in i hennes rum och satte mig bredvid henne – kanske delvis för att jag inte skulle ha långtråkigt och avbryta henne i läsandet. Detta var en vana hon fortsatte med ända tills hon flyttade hemifrån när hon var tjugo och jag sexton. Än idag tycker jag egentligen bättre om att få böcker upplästa för mig än att läsa dem själv.

Och än idag tycker jag egentligen (ännu) bättre om att läsa böcker högt än att läsa dem själv. 🙂 Det var fantastiskt att ha en lillebror som man alltid kunde berätta eller läsa högt för.

Här listar jag lite annat från mitt gångna läsår.

• Bästa dystopin: Ungdomsboken Den utvalde av Lois Lowry (svenska 1997). Har tänkt på den och pratat om den många gånger sedan jag läste den i augusti.
• Årets vuxenboksförfattare: Håkan Nesser som kom till mitt bibliotek på efterlängtat författarbesök i november. Inför det läste jag ett tiotal böcker av honom under sommaren, bland annat Van Veeteren-serien.
• Årets barnboksförfattare: Har läst tre nyutkomna böcker och en äldre om Astrid Lindgren. Ännu sjutton år efter sin död sprider hon värme … Nu senast var det Astrid och jag – 50 års arbetsliv 1952–2002 av Kerstin Kvint.
• Äldsta författaren: Dagny Carlsson med sin läsvärda Livet enligt Dagny – i huvudet på en 104-åring. Beundransvärt!
• Kortaste böckerna: Noveller från Novellix: Fick fyra detektivnoveller av Agatha Christie i julklapp och läste tidigare Citronen av den tjeckiske författaren Arnost Lustig.
• Tjockaste boken: Linnea Dunérs Dit inga vindar når på 676 sidor (se ovan).
• Käraste återseendet (utöver mötet med de tre systrarna i Dit inga vindar når): Cormoran Strike och Robin Ellacott i femte delen om de båda detektiverna, boken Lethal White av Rowling under pseudonymen Robert Galbraith. Julklapp 2018.
• Intressantaste faktaboken: Charmen med tarmen av den tyska forskaren Giulia Enders (på svenska 2015).
• Otäckaste boken: Den historiska deckaren 1793 av Niklas Natt och Dag.
• Bäst bland 2019 års utgivning utöver familjens: Sörjen som blev av Anna Takanen, Folk med ångest av Fredrik Backman och Släkte av Torbjörn Flygt.

Gott nytt läsår 2020!!!

 

Snart advent

Årets adventskalender från Katolska Pedagogiska Nämnden heter Melker, Mina och alla änglarna. Jag har skrivit texten i det medföljande häftet och Andréa Räder står för den konstnärliga utformningen. (Och två av mina ”änglalika” brorsbarn har varit inspirationskällor.)

Vill du också öppna en lucka per dag i advent i änglakalendern går det bra att beställa den från www.knp.se.

Trendigt med böcker

Nya Ikea-katalogen är här!

Det sägs att allt färre människor har böcker i sina bostäder. Läser de alls så gör de det digitalt, så att de  slipper ta upp plats hemma med bokhyllor. Någon enstaka pocketbok kan få finnas medan man läser den, men sedan gör man sig av med den. Rent och snyggt utan damm och boktravar är tanken. Böcker är trots allt ganska gammeldags och vem har tid att läsa när det finns filmer, bloggar, poddar, datorspel, facebook och TV-serier?

Som inbiten läsare och bokarbetare känns det här förstås märkligt. Jag som en gång för alla tagit till mig uttrycket att ett rum utan böcker är som en människa utan själ … Att jag lånar fler böcker än jag köper beror inte på att jag inte vill ha böcker hemma, utan snarare på att det redan är fullt i varenda hylla i vartenda rum. Att inte köpa nytt är förstås bra för miljön, men att människor förkastar just böcker tycker jag ändå är en rätt tråkig utveckling.

Men så kom den nya Ikea-katalogen och se: De familjer och människor som presenteras i den svenska möbeljättens katalog har böcker hemma hos sig! Nog brukar Ikea-katalogen kunna berätta något om det svenska samhället och den svenska folksjälen, så mitt bibliotekariehjärta slår hastigare ju längre jag bläddrar. Med fröjd börjar jag inse att böcker inte är ute. Har nog aldrig varit det!

På 29 av katalogens sidor syns böcker. Det kan jämföras med att jag hittar elektroniska apparater som mobiler eller surfplattor endast på sex sidor. Det finns böcker i sovrum, vardagsrum, barnrum och kök. Början av katalogen upptas av exempelfamiljer. Alla har böcker! Särskilt framträdande är de hos den stora familjen med två vuxna och fem barn. Där står en rejäl, hög bokhylla bakom soffan, fylld av lådor, leksaker, pussel och framför allt böcker. Hemma hos 3-generationsfamiljen läser mormor högt för barnbarnet i en utdragbar säng. Den nyblivna pensionären har närmare trettio böcker travade bredvid sängen. Det unga parets son sitter uppkrupen i en barnfåtölj läsande en bok och i vän-kollektivet ligger det böcker både i fönster och hylla.

Om Ikea får räknas som trendsättare så är det helt inne att läsa och att omge sig med böcker och det, vill jag säga, är ingen dålig trend!

Och där skulle så klart det här blogginlägget sluta och där får ni gärna sluta läsa! Vem bryr sig om det där lilla på slutet? Är det något jag vet om läsning så är det att det finstilta hoppar även de mest inbitna läsare över.

Men min spaning fick en lite oroande kantring när jag noterade ett par tämligen otidsenliga saker i årets Ikea-katalog. På två ställen syns gamla hederliga, fasta telefoner med snurrsladd, lur och nummerskiva. Och på två sidor (hemma hos kollektivfamiljen närmare bestämt) syns en mekanisk skrivmaskin (nej, just det, den är inte ens elektrisk)!

Visst är det härligt med retro – bara nu böckerna inte var där av samma anledning …