Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Se mig, hör mig!

Vad ska man läsa i dessa hemska coronatider? Klassikern Pesten av Albert Camus är utlånad till sista exemplar på mitt bibliotek och fler är under inköp. Själv kunde jag inte motstå att göra en liten utställning med böcker som handlade om virus och sjukdomar och dottern som går på gymnasiet fick ett häfte med texter om sjukdomar i litteraturen att läsa inför ett svenskprov, men i själva verket är det inte alls sådant som någon av oss vill ägna oss åt.

Nu är snarare tid för eskapism eller humor. Verkligheten räcker gott för att göra en nedtyngt och låg. Att skriva roligt idag kan dock inte vara helt lätt. Det måste bli en mörk och lite bitter humor, tänker jag. För säkerhets skull grep jag mig an några böcker som skrevs för flera år sedan av konstaterat roliga författare. Den första var en lättsam flickbok från 1980, Alltid Lotta av Merri Vik (pseudonym för Ester Ringnér-Lundgren). Boken är trevlig, det visste jag från förr, men tror ni inte att influensan härjar och sprider sig ”som en löpeld” i den?!

Jag kastade mig över till en vuxenbok, kåserier av tysken Horst Evers som alltid brukar få mig att skratta. Wäre ich du würde ich mich lieben är från 2013 och jag såg fram mot humoristiska skildringar av livet i Berlin och på turné. Men vad handlar de två första texterna om, om inte influensa?! Stackars Horst är så sjuk, även om varken hans sambo eller läkare lägger någon större vikt vid det. Ha, tänker jag, vänta du bara – vad är lite säsonginfluensa mot corona och covid 19?!

Som om det inte var nog med corona har jag tydligen blivit stum också – eller inte stum men det verkar ha uppstått någon sorts magnetfält kring mig som gör att ljuden inte når ut. Det började förra veckan när jag (på grund av corona förstås) fick lov att jobba hemma med minimala förkylningssymtom och förväntades delta i möte via Skype företag. Tydligen var min hemmadator inte helt kompatibel med detta program, eller så var det något annat som var fel. Jag kunde se och höra min chef och mina kolleger men de kunde inte se och höra mig. Allt jag kunde göra för att ge mig till känna var korta, små inspel via sms till chefens mobiltelefon. En aning frustrerande …

Att denna stumhet skulle drabba även min fysiska verklighet var jag inte beredd på, men så var fallet idag, när jag efter jobbet begav mig till affären för att införskaffa diverse livsmedel. Hela dagarna ser vi på mitt bibliotek till att försöka ge service utan att komma för nära våra besökare. Vi möblerar om, sätter upp skyltar, har skaffat plexiglas och så vidare. Även i affären försökte jag hålla det stipulerade avståndet på en och en halv – två meter till närmsta person. Det krävde några skarpa svängar och en och annan tvärnit men det gick. I kasssakön hade butiken markerat med stora klistermärken hur långt ifrån varandra man skulle stå – utmärkt. På klistermärkena stod det ”Tänk på avståndet”. Det visste minsta barn – bokstavligt talat – för barnet i kön bredvid mig frågade sin pappa vad det stod och han berättade det: ”Tänk – på – avståndet!”

Tyvärr hade budskapet ändå inte gått in hos alla vuxna. När jag var framme vid kassan och skulle betala stod nämligen plötsligt personen bakom mig så där tre, fyra decimeter ifrån mig. Han var i sällskap med en annan och i stället för att båda höll sig ett klistermärke bort, tyckte han det var lämpligt att ställa sig så nära kortläsaren han kunde för att riktigt vara beredd när det var deras tur. Trots att det just nu var min tur!

– Ursäkta, vi kanske ska hålla avståndet lite, mumlade jag utan att få någon reaktion tillbaka.

Faktum var att jag blev ganska nervös av att ha honom där och så klart gjorde jag fel med min kortbetalning. Jag sa därför rätt så högt till honom: ”Vi kanske ska hålla avståndet här också, inte bara i själva kön.” Ingen reaktion. Förvisso hade jag kunnat ta till bästa körövningsrösten och ropat ”HAL-LÅ!” men ju högre jag skrek, desto större skulle risken vara att en droppe saliv faktiskt lämnade min mun i hans riktning. Och – vilket jag tyckte var betydligt värre – om han hörde mig skrika skulle han kanske börja diskutera och skrika åt mig, med risk för att en droppe skulle lämna hans mun i min riktning! Hur irriterad jag än kände mig över att varken synas eller höras avstod jag därför från att gå i närkamp och skyndade mig i stället bort från kortläsaren till slutet av bandet för att packa mina varor. Innan jag var klar stod mannen intill mig och väntade på sina varor, medan den andra i hans sällskap betalade. Jag flydde!

En stund senare hade jag fördelat varorna i cykelkorg och på pakethållare och var på hemväg. Gårdagens vackra väder var försvunnet och känslan av irritation hade ännu inte helt lämnat mig. Några meter fram på den gemensamma gång- och cykelvägen ser jag en tonårsflicka med hörlurar. Jag plingar så att hon ska vara medveten om att en cykel närmar sig. Ingen reaktion … Ibland blir folk lite rädda när man ringer med ringklockan och jag försöker därför att plinga i god tid och inte alltför högt, men nu tänker jag att jag får ta i ordentligt. Jag plingar rejält fyra gånger efter varandra, men eftersom hon varken rycker till, drar sig inåt eller på annat sätt visar att hon hört får jag gå av cykeln för att inte riskera en olycka. Jag tittar på henne när jag går förbi och hon säger ett förvånat ”hej”.

– Du hör inget med lurarna på, säger jag.

Eftersom hon inte verkar höra heller detta gör jag ett nytt försök: ”Du hörde nog inte att jag plingade.” Inget svar. Det är då jag inser att jag måste ha ett okänt fält kring mig som effektivt hindrar alla ljud som jag avger från att tränga ut! Kanske har det att göra med ett alldeles nytt virus? Eller så är det all strålning som ökat på grund av hemarbete och den extrema digitaliseringen under coronaepidemin. Medan jag cyklar vidare grubblar jag över hur jag ska klara mig i framtiden och om teckenspråk kommer kunna nå ut till andra, eller om även det kommer vara verkningslöst.

Men så i sista backen upp till mitt område möter jag en granne från vår gränd. Jag säger ”hej” innan jag kommer på att hon förstås inte kan höra mig. Men tänk, även om vi håller avståndet så säger hon ”hej” och ler. Vilken lättnad! Jag finns, jag syns, jag hörs.

Så vad var då problemet i affären? Nästa person som ställer sig tätt intill mig kommer jag inte låta komma undan lika lätt som jag gjorde idag. Något ska jag tänka ut … Kanske kan jag skänka dem ett exemplar av Pesten? Meddelas endast på detta sätt. Härmed är allmänheten varnad!

”Flygskam pressar svenskt flyg” är en rubrik i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga den 10 januari. De är inte ensamma om att använda detta nyord i tiden. (Här har Språktidningen skrivit om begreppet.)

Ett Ryanair-flygplan på flygplats med stege nedfälld.

På väg hem från England 2016. Foto: Henrik Dunér

Ibland är ”flygskam” säkert rätt ord – som när det handlar om människor som vet (eller vet att andra anser) att det är dåligt för miljön att flyga, men som utan goda skäl flyger eller överväger att flyga ändå. Skam är något man känner inför andra. En naturlig reaktion på ordet blir att vissa människor står upp och säger att de minsann inte skäms över att de flyger. ”Skam” och ”att skämmas” är ord som förr användes i barnuppfostran. Ibland säger man att det verkar som om även hundar skäms när de blir påkomna med något ofog som de gjort.

Jag och många med mig har låtit bli att flyga på senare tid, men anledningen är inte att jag skulle ”skämmas” om jag gjorde det. När en seriös dagstidning skriver att orsaken till att flygresandet i Sverige fortsätter minska, samtidigt som tåget växer, har att göra med ”flygskam” tycker jag att de förminskar människors ställningstagande.

Vi låter bli att flyga helt eller ibland för att vi försöker ta ansvar och för att var och en måste se över sin miljö- och klimatpåverkan. Vi låter bli att flyga precis som vi försöker att inte överkonsumera eller ta bilen i onödan. Vi låter bli för att hitta ett sätt att leva på som känns rimligt. Filosofen Kant myntade på 1700-talet begreppet ”det kategoriska imperativet” som säger att du endast bör göra sådant som vore lämpligt att upphöja till allmän lag. Vore det i dagsläget bra om fler flög oftare? Eller vore det bra om färre flög och mindre ofta? Så hur ska jag göra för att vara en moralisk människa …?

Ett större och ett mindre lego-flygplan.

Flygplan på Legoland, Danmark 2015.

Vi låter bli att flyga för att det är ett sätt att utöva konsumentmakt. Det är alldeles utmärkt att det märks och att tåget som en följd har vuxit i stället för att avvecklas.

Vi låter bli att flyga för att vi är rädda, väldigt rädda, för hur det ska gå för vår jord. Ibland är det en uppoffring. Jag får fortfarande mail från ett trevligt resebolag om kortare och längre flygresor till mysiga semesterorter. Jag tycker om att resa, men man kan inte göra allt man tycker om, i alla fall inte ofta, om de negativa konsekvenserna är för stora.

I tidningsartikeln står det att Swedavia uppger att minskningen ”sannolikt handlar om en kombination av en svag svensk krona, införandet av flygskatt, konjunkturoro och debatten om flygskam”. Ändra de sista ordet till ”oro för klimatet” eller ”miljömedvetenhet” så blir det riktigare.

Att leva hållbart är ett medvetet ställningstagande. Förminska det inte genom att tala om ”skam”!

P.S. Läs gärna: Björn Wimans bok Sent på jorden. Ett par böcker om att semestra med tåg har jag tipsat om i ett tidigare inlägg.

Gott nytt läsår!

BokomslagIdag på nyårsdagen passar det bra med en tillbakablick. De största bokhändelserna i min närhet under året var att både min bror Edward Blom och vår äldsta dotter Linnea Dunér kom ut med var sin bra och innehållsrik bok nästan samtidigt. Båda fick jag läsa redan som manus och kunde därigenom vara till viss hjälp med granskning respektive korrekturläsning.

Linneas bok är den tredje och sista delen i serien ”Vargatider” och är en historisk roman med titeln Dit inga vindar når. ”Fantastiskt bra” var mitt omdöme i litteraturdagboken efter att ha läst den.

BokomslagEdwards bok innehåller självbiografiska texter och heter I full Blom – mina betraktelser kring viktiga och oviktiga ting – där ryms såväl klokhet som humor, allvar som knasighet. Här följer ett stycke ur hans bok om högläsning där han berättar lite minnen från vår gemensamma uppväxt. Kapitlet heter ”De sköna konsterna – och hur de har förädlat mig”.

Jag lärde mig egentligen läsa i första klass, vilket var sent jämfört med min storasyster Anna som redan med fem år på nacken hade klämt tjocka böcker utan bilder, som Nu seglar Pip-Larssons av Edith Unnerstad. Men även om jag då kunde ta mig igenom en text så var jag en person som var andligt pigg men fysiskt lat, och jag tyckte själva den fysiska läsprocessen var alldeles för ansträngande för att finna någon riktig glädje i den.

Detta utestängde mig inte alls från litteraturen: från det att jag var mer eller mindre nyfödd läste min mor, min far och min syster högt för mig. Det var bara att peka på boken så lästes den upp. Anna växlade dessutom om från att läsa tyst till att läsa högt ur den bok hon själv höll på med så fort jag kom in i hennes rum och satte mig bredvid henne – kanske delvis för att jag inte skulle ha långtråkigt och avbryta henne i läsandet. Detta var en vana hon fortsatte med ända tills hon flyttade hemifrån när hon var tjugo och jag sexton. Än idag tycker jag egentligen bättre om att få böcker upplästa för mig än att läsa dem själv.

Och än idag tycker jag egentligen (ännu) bättre om att läsa böcker högt än att läsa dem själv. 🙂 Det var fantastiskt att ha en lillebror som man alltid kunde berätta eller läsa högt för.

Här listar jag lite annat från mitt gångna läsår.

  • Bästa dystopin: Ungdomsboken Den utvalde av Lois Lowry (svenska 1997). Har tänkt på den och pratat om den många gånger sedan jag läste den i augusti.
  • Årets vuxenboksförfattare: Håkan Nesser som kom till mitt bibliotek på efterlängtat författarbesök i november. Inför det läste jag ett tiotal böcker av honom under sommaren, bland annat Van Veeteren-serien.
  • Årets barnboksförfattare: Har läst tre nyutkomna böcker och en äldre om Astrid Lindgren. Ännu sjutton år efter sin död sprider hon värme … Nu senast var det Astrid och jag – 50 års arbetsliv 1952–2002 av Kerstin Kvint.
  • Äldsta författaren: Dagny Carlsson med sin läsvärda Livet enligt Dagny – i huvudet på en 104-åring. Beundransvärt!
  • Kortaste böckerna: Noveller från Novellix: Fick fyra detektivnoveller av Agatha Christie i julklapp och läste tidigare Citronen av den tjeckiske författaren Arnost Lustig.
  • Tjockaste boken: Linnea Dunérs Dit inga vindar når på 676 sidor (se ovan).
  • Käraste återseendet (utöver mötet med de tre systrarna i Dit inga vindar når): Cormoran Strike och Robin Ellacott i femte delen om de båda detektiverna, boken Lethal White av Rowling under pseudonymen Robert Galbraith. Julklapp 2018.
  • Intressantaste faktaboken: Charmen med tarmen av den tyska forskaren Giulia Enders (på svenska 2015).
  • Otäckaste boken: Den historiska deckaren 1793 av Niklas Natt och Dag.
  • Bäst bland 2019 års utgivning utöver familjens: Sörjen som blev av Anna Takanen, Folk med ångest av Fredrik Backman och Släkte av Torbjörn Flygt.

Gott nytt läsår 2020!!!

 

Snart advent

Årets adventskalender från Katolska Pedagogiska Nämnden heter Melker, Mina och alla änglarna. Jag har skrivit texten i det medföljande häftet och Andréa Räder står för den konstnärliga utformningen. (Och två av mina ”änglalika” brorsbarn har varit inspirationskällor.)

Vill du också öppna en lucka per dag i advent i änglakalendern går det bra att beställa den från www.knp.se.

Trendigt med böcker

Nya Ikea-katalogen är här!

Det sägs att allt färre människor har böcker i sina bostäder. Läser de alls så gör de det digitalt, så att de  slipper ta upp plats hemma med bokhyllor. Någon enstaka pocketbok kan få finnas medan man läser den, men sedan gör man sig av med den. Rent och snyggt utan damm och boktravar är tanken. Böcker är trots allt ganska gammeldags och vem har tid att läsa när det finns filmer, bloggar, poddar, datorspel, facebook och TV-serier?

Som inbiten läsare och bokarbetare känns det här förstås märkligt. Jag som en gång för alla tagit till mig uttrycket att ett rum utan böcker är som en människa utan själ … Att jag lånar fler böcker än jag köper beror inte på att jag inte vill ha böcker hemma, utan snarare på att det redan är fullt i varenda hylla i vartenda rum. Att inte köpa nytt är förstås bra för miljön, men att människor förkastar just böcker tycker jag ändå är en rätt tråkig utveckling.

Men så kom den nya Ikea-katalogen och se: De familjer och människor som presenteras i den svenska möbeljättens katalog har böcker hemma hos sig! Nog brukar Ikea-katalogen kunna berätta något om det svenska samhället och den svenska folksjälen, så mitt bibliotekariehjärta slår hastigare ju längre jag bläddrar. Med fröjd börjar jag inse att böcker inte är ute. Har nog aldrig varit det!

På 29 av katalogens sidor syns böcker. Det kan jämföras med att jag hittar elektroniska apparater som mobiler eller surfplattor endast på sex sidor. Det finns böcker i sovrum, vardagsrum, barnrum och kök. Början av katalogen upptas av exempelfamiljer. Alla har böcker! Särskilt framträdande är de hos den stora familjen med två vuxna och fem barn. Där står en rejäl, hög bokhylla bakom soffan, fylld av lådor, leksaker, pussel och framför allt böcker. Hemma hos 3-generationsfamiljen läser mormor högt för barnbarnet i en utdragbar säng. Den nyblivna pensionären har närmare trettio böcker travade bredvid sängen. Det unga parets son sitter uppkrupen i en barnfåtölj läsande en bok och i vän-kollektivet ligger det böcker både i fönster och hylla.

Om Ikea får räknas som trendsättare så är det helt inne att läsa och att omge sig med böcker och det, vill jag säga, är ingen dålig trend!

Och där skulle så klart det här blogginlägget sluta och där får ni gärna sluta läsa! Vem bryr sig om det där lilla på slutet? Är det något jag vet om läsning så är det att det finstilta hoppar även de mest inbitna läsare över.

Men min spaning fick en lite oroande kantring när jag noterade ett par tämligen otidsenliga saker i årets Ikea-katalog. På två ställen syns gamla hederliga, fasta telefoner med snurrsladd, lur och nummerskiva. Och på två sidor (hemma hos kollektivfamiljen närmare bestämt) syns en mekanisk skrivmaskin (nej, just det, den är inte ens elektrisk)!
Visst är det härligt med retro – bara nu böckerna inte var där av samma anledning …

Idag den 25/7 -19 (och en tid framöver om ni scrollar ner till dagens datum) kan ni läsa min novell ”Ön” på Sollentuna författarsällskaps hemsida. En berättelse som ursprungligen skrevs och publicerades 2006 i antologin Möten – ordsatta bilder. Om när mäklaren inte dyker upp och du blir fast på en ö i storm med en av spekulanterna på sommarhuset …

Jag hittade en gammal text i datorn och tyckte att den var rätt så söt. Fick lust att dela den här med er. Varsågoda:

Hur keesen fick sin hopringlade svans

Då Gud skapade hundarna gjorde han dem på många olika sätt. Hans lust för olikhet och mångfald fick sannerligen sitt utlopp i skapelsens stora hundrastgård. Där fanns pigga spanielhundar med silkesöron och schäfrar med stora vargöron. Där fanns röda settrar, svarta terrier och vita fårhundar. På berghällar och runt buskar flockades små trasselsuddar som fick namnet puli tillsammans med stora respektingivande dobermannpinschrar.

Vår allvetande Herre såg dock att mycket av det som han skapat i det långa loppet skulle visa sig vara opraktiskt. Då hundarna sprang omkring och visade sin glädje viftade de på sina långa svansar och ibland slog de till varandra och ibland slog de svansen i en stam eller en sten. Vår Herre insåg att människor en dag skulle ta hunden i sin tjänst och då rent av börja kupera svansen på vissa raser. Han såg brutna svansar, barn som snärtades till av viftande bakdelar och prydnadssaker som föll där hundar gick förbi.

Gud kom då på att göra en hund så perfekt samlad och kompakt som keeshonden. Öronen var små men uttrycksfulla, benen korta men snabba, kroppen liten men stark och svansen praktiskt hoprullad över ryggen. Eftersom den lilla spetsen inte så tydligt kunde visa sin glädje med svansen, lades i stället en extra stor portion kärlek in i dess väsen, så att ingen kunde missta sig på dess vänliga sinnelag.

Sedan den dagen har många spetsar sett dagens ljus, men keesen med sin fluffiga päls är alltjämt den vackraste av dem alla.

© Anna Dunér 2008

En sittande keeshondstik

Silva, 2007–2016, snällast av keesar!