Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Vi närmar oss advent

Framsidan av "Tonje Glimmerdal" av Maria Parr Framsidan av "Tonje och det hemliga brevet" av Maria Parr Bit av Sveriges Radios adventskalender: "Radio Tonje i Glimmerdalen".Jag såg häromdagen att radions julkalender i år bygger på boken Tonje och det hemliga brevet av Maria Parr (Tonje Glimmerdal på norska). Det gjorde mig riktigt glad! Boken kom ut på svenska 2010 och är en mycket bra berättelse som jag både läst högt hemma och rekommenderat på bokprat på mitt bibliotek. Jag minns ett särskilt bokprat jag gjorde om böcker i böcker, alltså böcker som man tipsas om genom att de är så bra att andra författare nämner dem i sina böcker. Man kan tala om kanon eller klassiker. I boken om Tonje spelar berättelsen om Heidi av Johanna Spyri en betydande roll och jag erbjöd barnen att låna såväl Tonje som Heidi.

Adventskalender med Franciskus. När vi nu pratar om advent kan jag nämna att adventskalendern om helgonet Franciskus, med text av mig och bilder av Andréa Räder, går att köpa också i år. Den beställs från kpn.se (sök på Adventskalender) och kostar 30 kronor.

 

Flaska med Edward Bloms glögg.Och så ett vuxentips: Beställ gärna min brors glögg från systembolaget.se eller köp hans lättvinsglögg i din vanliga matvarubutik! Helt perfekt till glöggminglet eller att värma sig med en vanlig kväll när det är kallt och mörkt.

Annonser

Vi har vattnet

15C451CB-05C3-4402-9E25-446109CA812F

Efter föreställningen kaffeförsäljning och samtal med skådespelaren för dem som så önskade.

Ikväll var maken, 17-åringen och jag och såg ”Vattnet”, en dramatisering av Torgny Lindgrens brevnovell Vattnet, av och med Kaj Ahlgren. Det är ett gästspel på tater Pero (Stockholm) och den går även på onsdag (31/10 -18). Ta gärna chansen och se den!

Vi som utan möda kan få hur mycket färskt dricksvatten som helst kan behöva påminnas om att så har det inte alltid varit, så är det inte överallt och så kommer det tyvärr inte alltid att vara.

Att det görs på ett underfundigt lindgrenskt, makabert, djupt och humoristiskt manér – så mycket bättre!

Vi sitter i Stockholm, novellen utspelar sig i Västerbotten och jag ser vår steniga tomt i Dalarna framför mig, där det inte heller varit så lätt med vattnet alla gånger.

Berättelsen är genial, ett svar till Länsstyrelsen som undrar hur de har det med vattnet. Som om det skulle kunna besvaras på två rader eller med ett kryss, när livet är så mycket större!

Är vi gamla nu?

I söndags (26/8) intervjuades Jonas Gardell i Svenska Dagbladet med anledning av den nya boken Till minne av en villkorslös kärlek. Där talar han om att bli gammal, om att lämna över stafettpinnen till nästa generation, om att ”träna sig på att inte längre vara relevant”. Jonas är fyra år äldre än jag, född 1963, som min man. Vi är samma generation. Sedan jag hörde honom första gången på Norstedts, dit jag fick komma på en tillställning för bokhandelsmedhjälpare runt år 1987, har jag varit en av hans trogna beundrare och läsare.

Gardells ”Präriehundarna” från 1987.

Jag minns så väl hur fascinerande det var att läsa hans böcker. Han var den första författare jag läste som beskrev just min generation! Man kan nog säga att samtliga vuxenböcker jag läst fram till dess skildrat dåtid. Det kunde vara en klassiker från antiken eller en nobelpristagare som berättade om sin uppväxt under slutet av 1800-talet eller en stockholmsskildring från 1930-talet. Det kunde handla om andra världskriget, 60-talsuppror eller statare på 20-talet. Med Jonas Gardells böcker fanns plötsligt min egen uppväxt i tryck! Det var Hej Matematik! och Björn Skifs i melodifestivalen, ostbågar från ICA och gången mellan T-centralen och Centralen. Det var min tid och min omgivning som beskrevs och upplevelsen var omvälvande och stark! Det var vår tur nu, inte bara föräldragenerationens upplevelser som räknades. Jonas Gardell skrev in 60-talisterna i den svenska litteraturen och jag läste med vidöppna ögon.

När Gardell nu säger att han förstått att ”den värld som var vår långsamt håller på att försvinna” och lämna plats åt ”nya generationer med nya referenser” inser jag ju att han går före mig än en gång. Föregångaren som gav oss en plats i tillvaron manar nu till reträtt. Det känns vemodigt Är vi gamla nu?

Jonas fyller 55 i höst. Det har snart gått ett och ett halvt år sedan jag firade min 50-årsdag. Så gammalt är det ju inte … Inte idag! Även 80-åringar är pigga, upplever spännande saker, engagerar sig och hjälper sin omgivning. Men visst … den unga generationen tillhör vi inte längre.

Det är vanligare att jag föreställer mig min pensionärstillvaro än att jag fantiserar om ett nytt jobb. Jag har inte några planer på ännu ett sladdbarn, jag hoppas på barnbarn. Jag går inte till vårdcentralen i tron att de faktiskt ska kunna göra något åt mina stela fingrar, jag vill bara fråga för säkerhets skull … Sedan accepterar jag att det är sådant som man får leva med som 50-plussare. Liksom läsglasögonen … Liksom en stabilare ekonomi … Liksom, ja, en annan utsiktspunkt helt enkelt!

Länge var jag van att vara yngst. Jag hade börjat skolan ett år för tidigt, vilket gjorde att jag var yngst i klassen, bland de yngsta på universitetet, ung när jag kom ut i arbetslivet … Dessutom var maken och jag unga föräldrar, i alla fall till våra första två barn. Men någonstans ändrade det sig. En dag var jag den äldre och mer erfarna på jobbet och fick glädja mig över att få yngre kolleger. Barn och gudbarn började arbeta med ord – tog upp stafettpinnen som Gardell uttrycker det. Känslan av att vara mentor, eller att i något avseende ha gått före, är inte heller så dum.

Bok om åldrandet av Hanne Kjöller

Jag läste nyss Hanne Kjöllers senaste bok 23 saker som jag vill att ni påminner mig om när jag blir äldre. Det var goda råd! Jag kunde skriva under på de flesta. Jag skrev en liknande lista (fast mer kortfattad) till mig själv för ett par år sedan. Även om man inte är gammal än (eller ”äldre” som Kjöller noterat att alla säger) kan man ju förbereda sig.

Hanne är född 1965. Hon är bara två år äldre än jag. Också samma generation! Och så ger hon ut en bok om hur hon ska ha det som pensionär. Ja, sådana är vi tydligen, 60-talisterna … Och oavsett när man är född så kommer förstås den stund när man inser att saker har förändrat sig, att man med all sannolikhet har mindre än halva sitt liv kvar, att vi (för att tala med psalmens ord) går mot döden var vi går.

Jonas Gardell konstaterar i intervjun att flera ”nära vänner har avlidit och känslan av odödlighet har försvunnit”. Jag har tack och lov mina vänner kvar men är tillräckligt omskakad av att flera av dem har hunnit förlora sina föräldrar.

Jag ser fram mot att läsa Jonas nya bok. Kommer den, om igen, berätta något om mitt liv? Jag har hört att den gräver långt tillbaka i tiden, men kanske pekar den också framåt – mot den dag när vi inte finns här längre – när det är nya generationers tur.

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter heter en tjugo år gammal bok av Jonas Gardell. Dagarna går men än, får vi hoppas, finns många kvar. Kanske kommer jag hinna läsa om Jonas romaner? Där finns så mycket! Han har blicken, kärleken och orden.

Skriv gärna mer Jonas! Än är vi inte så väldigt gamla, inte än …

Så bra! Som inbiten Nesser-läsare blir jag alltid lika glad när en ny bok av honom kommer ut. Den här var inget undantag! Och onekligen ett roligt grepp av författaren att ta in huvudpersonerna från sina två olika kriminalserier och låta dem mötas och bli indragna i samma fall. #Van_Veeteren #Gunnar_Barbarotti

Sommar 2018

Semestern går mot sitt slut. Vi var två veckor i Tyskland och då passade det bra att läsa två böcker med tysk anknytning. Båda råkade utspela sig i Berlin, även om det inte var där vi var, utan i den lilla staden Rotenburg an der Fulda.

Ensam i Berlin (Jeder stirbt für sich allein) av Hans Fallada skrevs 1947 men har getts ut på nytt nyligen och då i oförkortad upplaga. Det var bra att ha sommaren på sig för det är en rejäl bok på nästan 700 sidor! Läs gärna en av mina kollegers recension av den. Boken var definitivt läsvärd, men hinner man inte med den så har den också filmatiserats.

När man kör många mil med bil är det underbart med ljudböcker och familjens favorit denna gång blev Elva dagar i Berlin av Håkan Nesser, utmärkt inläst av författaren själv. Till min glädje delade make och tonårsdotter min uppskattning av boken (som jag läst tidigare) och det blev en hel del skratt och även citerande. Det verkade som om huvudpersonen Arne, med sin något bristfälliga tyska, inspirerade min man att börja använda tyska språket à la ”kan Arne så kan jag”-modellen.

Det var också under Tysklandssemestern som jag läste boken Sommer. Jetzt! av Dora Heldt som syns på bild i mitt tidigare inlägg – en lagom tunn och lättläst bok en varm sommar, bestående av omväxlande noveller och krönikor på sommartema.

”Ni måste inte resa till Amazonas när Ni har böcker runt hörnet.”

Den inköptes i en bokhandel i staden Bebra och där fanns också dessa inspirerande bokmärken.

”Läsning är bio i huvudet.” ”Den som har böckerna till vän känner inte till långtråkighet.”

Vad jag ser fram mot i läsväg nu? Jo, Håkan Nessers nyutgivna De vänsterhäntas förening förstås, där de två huvudpersonerna från författarens båda kriminalserier möts: Van Veeteren och Gunnar Barbarotti. Spännande!

Läsning vid vatten

HeldtSommarläsning: ”Sommar. Nu! -Soliga berättelser” av Dora Heldt.

Göran Tunström 1937 – 2000.

I slutet av förra veckan var jag och äldsta (vuxna) dottern på resa i Värmland – ett typiskt exempel på att bara några dagar kan ge väldigt mycket semesterkänsla, upplevelser och omväxling. Vi gjorde förvisso olika saker, till exempel rekognoscerade dottern för sin kommande bok, men det berättar hon om själv i egna medier. Vi åt god mat också, men inte heller det tänker jag visa upp här på bloggen, nej, här kommer i stället litteraturattraktionerna! (Värmland kan i högsta grad rekommenderas både för dem som söker vacker natur och för dem som är ute efter författarminnen. Det är ungefär lika tätt mellan båda delarna!)

Vi bodde på ett trivsamt B&B på Prostgården i Sunne, alldeles nära Sunne kyrka – och där på kyrkogården ligger Göran Tunström liksom också hans föräldrar begravda. Innan resan hade jag läst Berömda män som varit i Sunne av honom, men den slog inte an så särskilt på mig. Men jag minns med värme Juloratoriet, och Det sanna livet var med på min 50-i-topp-lista för böcker som jag skrev här på bloggen en gång. Det kändes fint att stå vid hans grav en stund i sommarkvällen.

Diktaren Gustaf Fröding 1860 – 1911.

Dag två besökte vi Rottnerosparken där herrgården ligger som var förebild till Selma Lagerlöfs Ekeby i Gösta Berlings saga. Det är en skulptur- och blomsterpark och bland skulpturerna återfinns förstås både Selma själv och hennes släkting Gustaf Fröding!

Sedan fortsatte vi till Selma Lagerlöfs gård Mårbacka, där vi visserligen varit en gång 25 år tidigare, men som nu var ett efterlängtat mål för oss båda. Vi gick runt i trädgården i väntan på guidning. Sedan fick vi komma in i huset tillsammans med tre andra plus en guide – en liten grupp så här före högsäsong. Guidningen avslutades i Selma Lagerlöfs arbetsrum med skrivbord och stor boksamling, där vi till och med fick höra en inspelning av författarens röst.

Det visade sig att jag inte läst en av de Selma-böcker som dottern finner bäst, nämligen Bannlyst, så nu ligger den på mitt nattduksbord.

Framme vid Mårbacka.

Vi besökte så klart också handelsboden och cafét. Nytt för mig var att Selma Lagerlöf inte ”bara” var en världsberömd författare, nobelpristagare och ledamot i Svenska akademien, utan också drev ett litet företag, kanske mest för att upplåta arbetstillfällen i hemtrakten. På Mårbacka tillverkades och förpackades ”havrekraft”, det vill säga så kallat skrädmjöl. Det skulle vara oerhört bra för hälsan och den som önskar kan prova kakor bakade på detta på cafét.

Även inne i Sunne satt Selma Lagerlöf staty.

Skrädmjölsdrömmar på cafét i Mårbacka.

Dag tre bilade vi till Filipstad där det fanns ett mycket trevligt Nils Ferlin-museum. Vi hade dessutom turen att få höra en gästande kör sjunga visor av bland annat Ferlin och jag har fortfarande ”Får jag lämna några blommor” i huvudet efter deras fina framförande.

Ferlinmuseet i Museet Kvarnen i Filipstad.

Jag och Nils Ferlin.

Akvareller av Lars Lerin.

Dag fyra slutligen blev det Karlstad med Lars Lerins konsthall Sandgrund – och även om han i första hand är konstnär så är han ju också författare. Nedan några målningar ur Här slutar allmän väg. I bilen hade vi lyssnat på Det tysta köket som ljudbok och även från det sammanhanget fanns bilder att beskåda.

Fyra dagar med många intryck och sköna stunder – man borde ta minisemestrar oftare! Eller så stannar man hemma och läser böckerna i stället …