Bokrelease via Zoom

I lördags hade förlaget Humle och jag digital släppfest för e-boken Att begrava en far.

Det var väldigt trevligt och fungerade över förväntan, men det var inte så många deltagare.

Om någon hade velat vara med men missade begivenheten kommer här de frågor som Linnea, innehavare av Humle förlag, ställde till mig och svaren – kanske inte exakt som jag sa på släppfesten, men på ett ungefär. Håll till godo!

Vi festade på chokladmuffins med frosting, sådana som Eva-Karin bakar i bokens andra kapitel.

Linnea: Boken handlar om tre syskon som förbereder sin fars begravning. Två av dem umgås egentligen inte, men när de nu tvingas mötas och prata med varandra väcks minnen till liv och hemligheter kommer fram i ljuset. Hur fick du idén till den här boken? 

Anna: Jag var på en begravning år 2011. Ovanligt nog samlades gästerna i ring kring kistan i stället för att gå fram för avsked en och en. Det blev en stark känsla av gemenskap. Samtidigt kom solen fram och sken ner över oss från kyrkans fönster. Jag fick inspirationen till boken där och då, framför allt till slutscenen, men det känns nästan som om hela boken föddes i samma ögonblick. 

Linnea: Efter att du fått den första idén, hur gick du till väga för att få ihop berättelsen som helhet? Var det mycket planerande och pusslande eller föll allt på plats direkt? 

Anna: Jag ville pröva att skriva för vuxna och att skriva rätt så detaljerat, ner till fossilerna i trappan och receptet till muffinsen. Det borde ha blivit en lång bok, men efter ett tag rycktes jag med av handling och känslor och fokuserade inte lika mkt på detaljerna och det var nog lika bra det.

Jag skriver kort, det blev ingen 500-sidorsbok. Jag tycker om det koncentrerade formatet: barnböcker, noveller och nu alltså en kortroman. 

Det viktiga när jag började skriva var tidsplanen för bokens nutid respektive sammanställningarna för åtta personer med viktiga år, omständigheter och egenskaper. I övrigt känns det som om jag bara satte igång. 

Linnea: Det här var för tio år sedan. Hur kändes det att återvända till manuset efter så lång tid? 

Anna: Jag har återvänt till det då och då och inte kunnat släppa den helt. Det var bra att läsa det igen och känna att det fortfarande berörde. Och att det äntligen fick en redaktör som kunde fila på texten och få den ännu bättre. 

Linnea: Som författare kommer man ofta väldigt nära sina karaktärer. Är det någon av de här tre syskonen som du känner lite extra för? 

Anna: Eva-Karin är nog närmast i bemärkelsen flest likheter med mig, men storebror Erik är den som jag känner mest för. Mellanbarnet Hans-Emil och jag har inte så mycket gemensamt, det skulle vara att båda jobbar på bibliotek. Men alla tre har varit väldigt tydliga för mig,

Linnea: En del av boken utspelar sig när syskonen är barn, på 1950- och -60-talen. Hur upplever du skillnaden mellan att skriva om din samtid och att skriva om en tid du själv inte upplevt? 

Anna: Ja, de föds mellan 1951 och 1960. Själv är jag född 1967. 50- och 60-talet kändes inte särskilt svårt. Det låg tillräckligt nära i tiden för att jag skulle känna mig hemma där genom böcker jag läst, bilder jag sett, historier jag hört om hur det var då. Vi får väl se om jag har rätt men det kändes i alla fall ganska tryggt. 

Somliga detaljer var lätt att kolla på nätet. Jag använde mig av Dramatens arkiv och GB’s gamla glasskartor till exempel. Och så fick jag förstås kolla upp hur länge Danderyd var en köping, vad Danderyds sjukhus hette på den tiden och hur det var med myndighetsåldern.

Tillbakablicken på 1800-talet och gamla begravningsseder var svårare. Den fick jag läsa mig till, men jag tyckte om att ha med det perspektivet i ett kapitel. 

Linnea: Du har gett ut omkring 40 böcker sedan 1994. Debuten är alltid speciell, men därutöver, är det lika roligt att ge ut en ny bok idag som för 20–25 år sedan? 

Anna: Ja, det är det faktiskt. Det här är roligt för att vi kan göra det på vårt eget sätt och samarbeta inom familjen. I januari ska jag få ut en lättläst vuxenbok på LL-förlaget och det är kanske ännu pirrigare. Så varje bok är nog lika rolig och speciell att få ut. 

Linnea: Det som är speciellt med den här utgivningen är dels att boken, i alla fall i nuläget, inte kommer i fysisk form, och dels att det är din dotter som varit din redaktör och förläggare. Vad tänker du om det?

Anna: Jag läser själv mest fysiska böcker så skulle gärna ha den tryckt för bokhyllan och för att ge bort i present, men samtidigt är det roligt att utnyttja den digitala möjligheten. Jag märker på jobbet hur allt fler läser e-böcker. Och att ha haft min dotter som förläggare och redaktör har bara varit positivt. Du har arbetat väldigt professionellt och det har varit kul att få se den biten av ditt liv lite närmare.

Så klart hoppas jag att e-boken säljer så bra att förlaget får råd att ge ut den som tryckt bok framöver. 😉

Man kan köpa (ladda ner) boken på olika ställen, exempelvis på Bokus.

Ulf Nilsson (1948–2021) och det goda

Barnboksförfattaren Ulf Nilsson gick bort den 22 september efter 73 levnadsår och cirka 140 böcker. Både hans böcker och personer som har träffat honom vittnar om att han inte bara var en sällsynt god författare utan också en god människa. Dessutom kan man göra iakttagelsen att han lät goda saker (i en annan bemärkelse) symbolisera det goda i den där större, existentiella betydelsen. Jag ska ge några exempel.

Kapitlet ”Bagaren bakar bröd” i boken En ängel vid din sida (2004) står precis efter ett antal sidor om himlen och helvetet. I ”Bagaren bakar bröd” skildras i stället vår egen värld. I en recension av boken skrev jag om just det kapitlet: ”Det är vackert, hoppfullt, lågmält och starkt.” Det visar på hur människor varje dag (och natt) gör små men viktiga saker och på så sätt bidrar till en bättre värld och ett mänskligare samhälle. Jag undrar om inte tankar som dessa ligger bakom den lite ovanliga raden i Ulf Nilssons dödsannons: ”Tack till samhället!” Bagaren i kapitlet ska pensla ”hundra plåtar med jäsande” franskbrödbullar. Det lyser i ett fönster mitt i natten, det luktar nybakat bröd, bagaren ler mot berättarjaget och sticker en bulle i hans kalla händer. Brödet symboliserar trygghet, värme, hopp och solidaritet.

I ungdomsboken Den onda kraften (2005) ska en grupp ungdomar med problem utforska ondska och elände under ett ”äventyrsprojekt”. Medan man läser tonar något helt annat fram, inte minst i mötet med Gull-Maj, en kvinna som gått igenom sitt eget privata helvete. Men hon har hittat ett förhållningssätt och sin väg. Hon tycker om att baka och bjuder på hembakade mazariner och biskiver. Hon intygar att även fjortonåriga Martin skulle kunna klara det: ”Jag ska skicka en bok till dig, Martin, så kan du själv göra sådana.” Till det dricker de mjölkchoklad. I bokens litteraturlista finns Sju sorters kakor med. Jag älskar det så mycket, för den står ju inte där för att man måste göra en litteraturlista bak i en ungdomsbok för att man har syftat på en viss receptsamling. Nej, den står där för att kakboken symboliserar en väg till vardaglig lycka, att ”försöka hitta en liten glädje i varje dag”, som Gull-Maj säger.

I barndeckaren Det första fallet (2012) träffar vi kommissarien som inte tycker om att sätta folk i fängelser. ”Kommissarie Gordon tyckte illa om hemska saker. Han tyckte bäst om en varm brasa, en kopp te och några kakor, gärna med vinbärssylt”. Det är helt följdriktigt att han i slutet av boken tänker just ”på brasan, tekoppen och kakburkarna” när han kommer fram till att han inte önskar dela ut några straff: ”Ett bra polisdistrikt har inga brott!” Kakorna hänger på något sätt ihop med trygghet, lugn och godhet.

Jag har läst ett citat av Ulf Nilsson som jag tyvärr inte kan återfinna. Som jag minns det sa han att ”ibland kanske allt man vill är att baka en tårta med ett barn och sedan äta den tillsammans”. Jag kände igen mig i det. Om man skalar bort nästan allt, så att bara kärnan finns kvar, vill även jag göra det där mysiga med ett barn, dela glädjen, slicka skålarna, dekorera tårtan och sedan sitta där och äta den tillsammans. Närhet, värme och gemenskap …

Någon gång år 2004 fick jag chansen att intervjua Ulf Nilsson för Katolskt magasin, vars nya inslag Familjesidan jag fått ansvaret för. Jag minns inte säkert var vi var någonstans men av någon anledning bjöd jag inte på kaffe utan på varm choklad. Han sa att det var trevligt med choklad och jag inser nu hur passande det faktiskt var. Jag hade med två böcker som jag bad att få dedicerade, en till mig och en till vår yngsta dotter. I min bok tackade han för chokladen. Dottern Berenike hade ritat en teckning till Ulf. Jag har för mig att den föreställde ”kokosklockan” från En dag med mössens brandkår. ”(En kokosklocka är en väckarklocka som är tillverkad av kokos och choklad. När klockan ringer på morgonen och man inte alls vill gå upp, så äter man helt enkelt upp den. Så är den saken ur världen och man kan somna om igen!)” Hon hade också skrivit ”kokosklockan” intill, men eftersom hon bara var tre år var det inte med vanliga bokstäver utan med låtsasskrivstil. Ulf skrev en rad i sin dedikation med samma låtsasskrivstil – samtidigt som han kollade med mig att det inte skulle tas illa upp utan var okej.

Den omtänksamheten, mötet över var sin kopp varm choklad, funderingar över en kokosklocka och alla de där bröden och kakorna som han skrivit om och tårtan som han ville baka – de säger så mycket om den varma, lekfulla och jordnära människa som Ulf Nilsson verkar ha varit. Frid över hans minne!

Nu finns e-boken ”Att begrava en far” att köpa

Ett manus som jag skrev för cirka tio år sedan har blivit e-bok på min dotters förlag Humle.
Vill du läsa romanen om familjen Johansson och deras bitvis trassliga historia hittar du den där man köper böcker och e-böcker, till exempel på Bokus eller Adlibris. Förhoppningsvis kommer den till bibliotekens utbud också så småningom.

Boken handlar om döden och sorgen och det obändiga livet, om tre vuxna syskon, av vilka två inte vill träffas, om en förlust som förnekats och om en och annan familjehemlighet.

Och kanske allra mest om den eventuella möjligheten till försoning till sist.

Låt Tim få stanna!

I förra veckan skrev flera medier om treårige ”Tim” som inte fått asyl i Sverige utan ska utvisas, trots att han är född i Sverige och bott i en svensk fosterfamilj sedan han var baby. Hans biologiska mamma kan inte ta hand om honom. Det är oklart om han skulle komma till okända släktingar i Nigeria eller till ett barnhem, ifall han verkligen skickades iväg. Många har tack och lov reagerat och en lång lista med namn har samlats in för att protestera.

Jag kan inte sluta tänka på Tim och frågar mig hur Migrationsverket resonerar. Trots att Barnkonventionen är lag i Sverige sedan år 2020 menar de att den lagen inte ensam styr, utan vill ställa den mot Utlänningslagen. Men varje sund människa måste väl ändå förstå, att man inte först kan ge ett barn ett hem och sedan rycka upp det därifrån tre år senare.

Att skiljas från dem som ett barn upplever som sina föräldrar, eller sina anknytningspersoner som den psykologiska termen lyder, är något av det värsta en människa kan uppleva. En lång rad psykologer skriver initierat om det i en debattartikel i dagens Svenska Dagbladet (27/9 -21). ”Anknytningsteorin är en av de teorier om barns sociala och känslomässiga utveckling som har starkast vetenskapligt stöd”, slår de fast.

Jag tycker att varje kännande människa borde kunna förstå det även utan vetenskapligt stöd. Hur känns det att komma bort från sina föräldrar när man är liten och inte veta om man kommer hitta dem igen? Hur känns det för en mamma eller pappa att förlora sitt lilla barn? Och ”mamma” och ”pappa” är så klart i Tims fall fosterföräldrarna som han har vuxit upp hos.

Det måste ju vara det värsta trauma ett barn kan utsättas för – och vi vet det! Fråga dem som har en förälder som dött eller människor som förlorat sin familj i krigs- eller flyktingsituationer. Att sådana separationer sker på grund av dödsfall och krig är illa nog, men de ska inte behöva hända i en välmående rättsstat som Sverige, för att några med makt bestämmer att barnet inte får bo kvar hos sina anknytningspersoner.

Det är inte utvisningen i sig som är det värsta, utan att Tim ska slitas från sin fosterfamilj. Man gör inte så. Det får inte hända. Nu hoppas vi på skickliga jurister, civilkurage, sunt förnuft och empati hos alla inblandade.

Om någon i beslutsställning upplever en brist i att kunna förstå barnets situation rekommenderas läsning, t.ex. Jakten på Janne av Hans Peterson som blev en fantastisk TV-serie 1977. Den handlar just om en pojke som tvingas lämna fosterfamiljen, där han har sitt hem och sina anknytningspersoner, för att återförenas med sin biologiska mamma.

Eller läs romantrilogin om Anna Carolina av Kristina Hasselgren om att vara fosterbarn – och inte få bo kvar – på 1920-talet. Huvudpersonen är starkt påverkad av sina separationer även i vuxen ålder.

Eller läs kanske När Inkeri kom hem av Aili Konttinen om ett finländskt krigsbarn som fyra år gammal måste lämna ”mamma” och ”pappa” i Sverige för att åka hem till den biologiska familjen i Finland, vars språk hon inte längre förstår. Trots att ”mor” i Finland är kärleksfull och klok, så att Inkeri nog så småningom återanpassar sig, skär berättelsen i hjärtat på läsaren.

Alla exemplen är gamla, invänder kanske någon. Ja, just det, de här böckerna skrevs på 60- och 70-talen. Man visste redan då … så kom inte och låtsas att ni inte vet idag!

P.S. Vill du skriva under för Tim kan du klicka på länken nedan.

Stoppa Tims utvisning till Nigeria

Ett par veckor till e-boksläpp

Som jag tidigare nämnt kommer en bok som jag skrivit för vuxna ut som e-bok i slutet av september.

Här kan du läsa mer om det: https://www.humleforlag.se

Min arbetstitel var Att utforma en begravning,
men det faktiska namnet på e-boken blir Att begrava en far.

Och så här snyggt omslag har Linnea, som driver Humle förlag, tagit fram.

Att träffa på bekanta från 1800-talet

Direktör Franz Heiß 1891

Idag var min man och jag på Zorn-utställningen på Nationalmuseum i Stockholm. Den var fin och stor, imponerande och inspirerande!

Anders Zorn målade inte bara nakna kullor utan så mycket mer, bland annat ett stort antal porträtt av både vuxna, barn och djur.

I en sal överraskades jag av att känna igen namnet på de avporträtterade, inte på det sättet som jag kände igen namn på andra konstnärer, arkitekter och kungligheter utan mer som att, åh, Heißens, det är ju vänner till släkten!

De båda Zorn-oljemålningarna föreställande Franz Heiß (Frans Heiss) och hans maka Veronica är båda från 1891. På skylten under den första står det bland annat att ”Frans Heiss ingick i den grupp av bryggare som gick ihop för att stötta Zorn ekonomiskt under studietiden. Porträtten av honom och hans hustru kom till mer än ett decennium senare då Zorn nått långt i sitt konstnärskap”.

Och varför reagerade jag på namnen? Jo, bland min farmors mor Doris brev som jag sammanställt och gett ut som bok (Tänk kära föräldrar …, Catholica, 2007) nämns familjen Heiß flera gånger. Jag skriver i en not på s. 33: ”Franz Paul Heiß (1838–1898) var direktör för Hamburgs bryggeriaktiebolag där Doris far Georg Sellmann var bryggmästare. Heiß var alltså Sellmanns chef och kompanjon. De två familjerna bodde, som brukligt var, i samma hus i anslutning till bryggeriet och umgicks flitigt.”

Doris hälsar ofta till ”Heißens” i sina brev och undrar hur de mår. Dessutom besöker hon dem en gång under tiden som hon skriver sina brev från Tyskland hem till Sverige. Familjen Heiß är i München och 15-åriga Doris får lämna klosterskolan för att hälsa på dem där. Hon verkar mycket nöjd med utflykten när hon berättar om den för föräldrarna den 17 juni 1888:

I München ”var rysligt roligt och Heißens voro mycket snälla. […] Ankommen till M., utan några äventyr på vägen, hämtade mig Lisen [äldsta dottern i familjen Heiß], vi gingo till hotellet och sutto där vi två och fördrevo tiden utmärkt med ömsesidigt pumpande. Snart kommo de andra hem, det blev förstås ett nytt hälsande, kyssande och frågande. På kvällen gingo vi till kungliga operan och sågo ‘Lohengrin’, det var utmärkt stiligt och musiken var obeskrivligt vacker”.

Doris låter fotografera sig: ”det var ganska dyrt, jag hoppas de bliva bra; snälla pappa vill du betala det åt farbror Heiß?”

Slutet av besöket beskrivs så här: ”Heißens har varit så snälla och stannat en dag längre än de tänkt, bara för min skull. Jag fick av tant Heiß en mycket söt arbetsväska från Marienbad. / Flickorna följde mig till tåget, jag fick nästan tårarna i ögonen då tåget for av med mig, jag tänkte att de nu fara hem och träffa er alla kära hemma och jag får det ej, men så tänkte jag också att om ett år vid den här tiden är det min tur, och därmed tröstade jag mig.”

Och så idag fick jag alltså syn på dessa ”farbror” och ”tant Heiß” som de såg ut bara tre år efter att de tog emot min farmors mor i München 1888. Känns otroligt roligt!

Fru Veronica Heiß 1891

En koppling till Anders Zorn är dessutom detta med bryggerinäringen. Hans far Leonard Zorn (född 1831) var bayersk bryggmästare. Zorn träffade honom aldrig. Hans mor var buteljsköljerska/bryggeriarbeterska. Zorn har målat tavlor med bryggerimotiv: ”Stora bryggeriet” och ”Lilla bryggeriet”. Min farmors morfar Georg Sellman (född 1839) var bryggmästare i Sverige och härstammade från Bayern. Kanske var också han med i den grupp som stöttade Zorn under studietiden.

Hela sommarlovsföljetongen uppe

Nu ligger samtliga tolv kapitel av boken ”Fredrika och Natalie” (från cirka 8 år) uppe på Youtube: https://www.youtube.com/playlist?list=PLxuNkeg6qay9Q_O2wamsQHfnjbSJVsVzx

Roligt om du vill lyssna på min inspelning!

”Det var ännu mycket kvar av sommarlovet. På Kolartorpsängen blommade tusen och åter tusen maskrosor. Det var vackert.”

Ny flik i bloggen

WordPress har ändrats och blivit mer svårhanterlig, tycker jag, även om jag så smått börjar lära mig det nya tänket.

Idag lyckades jag rent av lägga till en ny flik: ”Hör mig i sociala medier”.

Klickar du på den upptill på sidan (eller går via den här länken: https://annaduner.wordpress.com/hor-mig-i-sociala-medier/ ) hittar du en sammanställning av var på Youtube du kan lyssna på mig när jag läser ett par av mina böcker.

Och vem vet, det kanske kan vara roligt att göra någon gång.

Fredrika och Natalie

Nu ligger nio av tolv kapitel uppe på Youtube av min inlästa bok Fredrika och Natalie: https://www.youtube.com/playlist?list=PLxuNkeg6qay9Q_O2wamsQHfnjbSJVsVzx

Dagens kapitel heter ”Tillsammans den 23 juni”. Illustration: Erika Eklund.

De sista kapitlen blir synliga när de utspelar sig, det vill säga den 27 och 30 juni.

Ny vuxenbok på gång

Jag har skrivit kontrakt för en e-bok!

Senare under året kommer den ut på min dotters bokförlag Humle. Ska bli så roligt att denna historia blir tillgänglig och får möta sina läsare.

En gammal man går bort och hans tre vuxna barn ställs inför allt som ett dödsfall kan föra med sig – i detta fall inte bara sorg och saknad utan också en hel del ilska, tankar kring en gammal familjehemlighet, ett hotande avslöjande och behovet av att samarbeta med någon som man inte har velat träffa på många år.

Trots att 88-årige Emil dör en naturlig död hemma i sin säng får dödsfallet konsekvenser. Från honom löper rottrådar framåt och bakåt och hur olika hans barn än är måste de tillsammans få till en begravning.