Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Böcker i alla rum

Om uttrycket att ”Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ” stämmer, så är vårt hem mycket själfullt.

En kollega tog upp att många inte längre har fullt med böcker hemma. ”Hur är det hos er?” frågade hon på facebook.

Stor bokhylla

Vardagsrummets romaner och novellsamlingar.

Jag svarade att vi har många böcker och tänkte på våra rejäla hyllor i vardagsrummet där skönlitteraturen står och arbetsrummet där vi har faktaböcker, handböcker, antologier, dikter och engelsk litteratur. Vad jag inte själv var helt medveten om var att vi faktiskt har böcker i vartenda rum i huset!

 

Köket: några utvalda kokböcker på listhylla.

Sex kokböcker.

Kokböcker i köket – snyggt och praktiskt.

Gången mellan tambur och vardagsrum: resten av kokböckerna i skåpet innanför två skjutdörrar.

Nedre klädkammaren: jul-bilderböcker och ”urvuxna” barnböcker från olika tider – Barndomslandet, Nalle Lufs, Skrattmaja, Emiliaböcker …

Toaletten: Damrummet hängande intill toapappret.

Bok och toapapper.

En dassbok …

Tvättstugan: instruktionsbok till tvättmaskin och torktumlare så klart!

Tamburen: Jo, till och med där – i klädskåpet ligger en bok som jag ska ge bort – ett bra ställe för sådant som ska komma ihåg att tas med.

På övervåningen då? Jo vars …

Gästrummet: Där har jag mina tyska böcker.

Hög, smal bokhylla.

Deutsche Bücher.

Dotterns rum: De flesta av hennes böcker står kvar fast hon själv flyttat ut.

Badrummet: Badrumsläsning i form av boken Tidningsankor.

Bok med anka utanpål.

Längtar efter badkaret?

Sovrummet: Pågående läsning på nattduksborden – för mig just nu Om snö och guld av Inger Edelfeldt.

Hallen ovanför trappan: Ester Ringnér-Lundgren-samlingen. Jag är med i styrelsen för detta litterära sällskap och det är förstås praktiskt att ha böckerna nära arbetsrummet.

Böcker med röda ryggar.

Ester Ringnér-Lundgren-samlingen.

Övre klädkammaren: Presentböcker som ska ges bort någon gång i framtiden.

Inte ett enda själlöst rum med andra ord – puh!

Tack till My för inspiration/idé!

P.S. Vi har böcker i förrådet också – men det var väl ingen som trodde något annat?

Läsåret 2020

Detta år har varit speciellt på många sätt. Vad gäller läsning har en del haft ovanligt svårt att koncentrera sig på böcker medan andra upplevt att de haft ovanligt mycket tid att läsa. Jag hör till den senare gruppen och upptäcker nu vid årets slut att jag läst 88 hela böcker (samt ”smakat” på ytterligare några). Det är ovanligt många för mig. Här kommer några av mina läsupplevelser.

Min lästrend 2020: Ovanligt många nya böcker, 26 av de lästa var från 2020, till exempel Sara Lövestams Handbok för språkpoliser och Moa Herngrens Svärmodern.

BokomslagTrevligaste nya bekantskapen: Tack vare min mor läste jag boken Nio främlingar av den australiska författaren Liane Moriarty och blev helt förtjust! Smart, välskriven och underhållande litteratur med mycket läsglädje. Det blev ytterligare sex böcker av denna författare innan året var till ända, några på engelska och några på svenska. Ytterligare en ligger på mitt nattduksbord eftersom jag fick den i julklapp.

Trevligaste återupptagna bekantskaperna: Dels Edith Unnerstad – en gammal favorit tack vare hennes fina barnböcker. Nu upptäckte jag hennes vuxenromaner Susann, Bricken samt Sara och Lejonkringla från 1940-talet och tog även dem till mitt hjärta. Dels Solveig Olsson-Hultgren vars ungdomsböcker jag har gillat och som nu vuxenboksdebuterade med spänningsromanen Huset i skogen – inte onödigt otäck men engagerande och allmänt bra.

Bästa faktaböckerna: ADHD – från duktig flicka till utbränd kvinna av Lotta Borg Skoglund och Mörkermanifestet av Johan Eklöf – två riktigt viktiga böcker fast på helt olika sätt.

BokomslagBästa biografin: I full blom av min bror Edward Blom som finns både i tryckt form och inläst av honom själv. Givande läsning, starka åsikter, goda tankar och på köpet gemensamma barndomsminnen. Boken inspirerade mig så att även jag började skriva ner mina minnen.

Årets utmaning: Jag fick en idé på nätet och startade en utmaning bland personalen på biblioteket där jag jobbar gällande att läsa böcker av andra författare än svenska och engelskspråkiga – att bredda sin läsning kulturellt och geografiskt. Själv har jag under året hunnit med Afhagnistan, Algeriet, Australien, Egypten, Elfenbenskusten, Ghana, Indien, Irak, Iran, Israel, Kanada, Kenya, Kina, Mongoliet, Nigeria, Pakistan, Polen, Storbritannien, Sudan, Sverige, Sydafrika, Tyskland och Uganda. Alla blev inte uppskrivna på jobbet, eftersom andra hann före, men inte så illa i alla fall! Vissa var romaner, andra noveller, någon en kåserisamling, ibland bara del av en bok – men nog tycker jag att min läsning har breddats genom det.

Längsta serien: Sedan yngsta dottern var i kanske elvaårsåldern har vi då och då högläst en bok i Lotta-serien av Merri Vik (pseudonym för Ester Ringnér-Lundgren). På sluttampen ville hon inte vara med längre, hon hann rent av flytta hemifrån, men jag fortsatte läsa högt för maken. Han hade hört vissa av böckerna tidigare och jag hade läst alla, de flesta betydligt mer än en gång, men det var trevligt att ta hela serien i rätt ordning tillsammans, även om det tog sin tid. Den 30 november gick vi i mål med den allra sista delen, Liselott, Lottas dotter från 1991, del 47, och vi tyckte den var rolig och trevlig. (Så klart måste jag hålla Lotta-böckerna aktuella, om inte annat för att jag är med i styrelsen för föreningen Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren.)

Så säga vad man vill om år 2020, men det har i alla fall gett mig en hel del fina lässtunder!

 

Mot mörkare tider

Omslag: Mörkermanifestet (solnedgång, älg, uggla, fjäril, fladdermus, stjärnor)Just när vinterdagjämningen infallit och vi börjar gå mot ljusare tider har jag läst en bok som på sätt och vis uppmanar oss att göra motsatsen. Det är Johan Eklöfs bok Mörkermanifestet som jag fann mycket intressant. Underrubriken lyder ”om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm” och den handlar till stor del om det som har kommit att kallas för ljusföroreningar.

Våra ständigt upplysta städer och samhällen gör att det har blivit svårt att hitta djupt och sammanhängande mörker på vår jord som lyser som en discokula i universum. Detta har fler och allvarligare effekter än man skulle kunna tro. För oss människor innebär det att vi sällan ser stjärnhimlen, eller åtminstone bara en bråkdel av de stjärnor och andra himlaobjekt som vi annars skulle kunna iaktta. Ljuset på kvällar och nätter ger sömnproblem och störd dygnsrytm. Värre är det för många djur som väntar på mörkret för att finna mat och kunna para sig. Fladdermöss, insekter och fåglar berörs starkt och även större djur har problem med den upplysta natten. I förlängningen kan arter dö ut, vi mister viktiga pollinerare och hela ekosystemet rubbas.

Boken är inspirerande, tankeväckande och konkret uppmanande. Ljus har stått för utveckling och välstånd men som så mycket annat i den vägen har utvecklingen en baksida. Nu har jag lust att gå ut och ta en mörkerpromenad, sova med trädgårdens ljusslinga släckt och att vädja till de ansvariga att inte ha fasadbelysning om nätterna på kyrkor där fladdermöss förut har trivts.

Det är härligt att vakna en vintermorgon och ta det lite lugnt med ljuset! Så även om år 2020 varit ett mörkt år på ett bildligt vis, skulle vi kanske må bättre av att tillåta det mörkret i bokstavlig mening.

Eklöf påpekar att det positiva med ljusföroreningarna är att medan den globala uppvärmningen och behovet av sanering av plast och gifter är mycket svåra att genomföra, är det relativt enkelt att ta bort överflödigt ljus.

Boken mynnar ut i ”mörkermanifestet” med tio uppmaningar. En av dem är att bevara mörkret i din närhet: ”Släck ner hemma i rum där du inte befinner dig och låt trädgården få vila i mörker om natten. Se mörkrets och skuggornas nyanser framträda.”

Med detta vill jag önska mina följare en god, hoppfull och mörk jul – upplyst av lagom många skimrande ljuspunkter!

Guldsökaren

Närbild av en lönnkrona på hösten full av gyllene löv.Det skulle finnas guld. Det var ett tips han fått –

i skogen rikedom – det hade någon spått.

Han anställde ett lag med grävskopor och spett.

De grävde dag och natt, de grävde utan vett.

Där förut vuxit skog, med djur och träd och prakt

var nu ett öppet sår, ja, allt var ödelagt.

De sprängde djupt och brett, men ingen åder fanns.

De ville ej ge upp, men guld sågs ingenstans.

 

Så möttes de igen, guldsökaren och den

som hade rådet gett, det var nu länge sen.

”Här fanns det förut guld”, sa han med stilla röst,

”lönnens så gyllne blad, de var ju all min tröst.

Här växte skogens guld, i form av hjortronbär.

Här brann en solnedgång, som var mig mer än kär.

Men du har grävt och sökt, så allt har svunnit bort.

Guld kan visst aldrig ses av någon av din sort!”

 

Den som vill ha och ta, och äga mer och mer,

kan aldrig vara glad för det han bara ser.

 

© Anna Dunér 2012

Liten dikt i coronatider

Anna står framför en av Uppsala högar. Bakpå tröjan står det "Tack för att du håller avståndet!"

Foto: Henrik Dunér

Vi ställer in, vi ställer om, vi ställer av.

Vi ställer hit, vi ställer dit, vi ställer krav.

Vi ställer fram, vi ställer bort, vi håller ut.

Vi ställer alltihop på annan plats till slut.

 

Vi ställer upp, vi ställer ner, vi ställer si,

vi ställer så, vi låter gå, vi låter bli.

Vi hämtar in, vi tänker långt, vi tänker kort.

Vi jobbar hårt, vi har det svårt, vi längtar bort.

Moln

Tänk om människorna kunde forma molnen. Ja, bara som underhållning! Det kan väl inte vara så omöjligt? Om de kan bestämma vädret i Kina när de ska ha sportevenemang genom att spränga bort regnmoln … Då är det klart att man i framtiden kommer kunna forma molnen också. Göra ett hjärta här och en ekorre där bara för att få människor att bli glada. På kul liksom … Antagligen skulle det vara betydligt mer miljövänligt än fyrverkerier och konstfullt utformade flygplansstreck. Så kunde man ligga nere på gräset och leta efter roliga figurer. Precis som man gjort i alla tider alltså, men utan att använda sin egen fantasi.

Det skulle bli lite mer ordning och reda på bilderna. Inte ”det där kanske är en elefant med långa bakben och vispgräddsöron” utan ”där har vi en asiatisk elefant och där en afrikansk”. Säkert skulle det inte dröja så länge innan det började komma reklam i skyn. Så klart skulle några se sina chanser! När e-postreklamen hamnar i spamfiltren och alla har ”Ingen reklam, tack” på de fysiska brevlådorna måste ju företagen ta till nya metoder. De skulle säkert betala bra för att få visa upp sina loggor mot en blå sommarhimmel. När man valde logotyp till ett nytt varumärke skulle man behöva tänka en extra gång på vad som skulle passa som molnformation. Mjukt rundade märken skulle öka på bekostnad av kantiga.

Sedan kan man ju fråga sig hur glada vi här nere på marken egentligen skulle bli av de nya figurativa molnen. Det är ju det där med att hjärnan och kreativiteten kan behöva lite halvfärdiga saker att utgå ifrån, hellre än att få allt presenterat för sig fix och färdigt. Charmen med att titta upp på ett trätak med ådringar och kvisthål är förstås att man själv kan få för sig att det föreställer något. Det vore inte detsamma om någon hade ritat dit gubbar, gummor, ögon och krokodiler …

Vad leker barn bäst med? En docka som de kan låtsas att säger precis vad som helst, eller en som kan prata tio förinspelade meningar? Svaret är inte så givet som man skulle kunna tro. Det är ju roligt med pratande dockor! Och kanske funkar fantasin mellan de inspelade meningarna. Men om man hela tiden matas med färdiga bilder och ord, när ska man då få tänka ut sina egna?

Under coronatider går vi tillbaka till enkla nöjen. Antalet molnbilder på facebook har ökat stort. Vad ska man göra när man inte kan gå på möten, kurser, föredrag, teater, bio, konserter eller till vänner? Säga vad man vill, men titta upp på molnen kan man i alla fall! Där är de – de har väntat på oss hela tiden medan vi varit upptagna med annat. Nu ser vi de rosiga kvällsmolnen, de hotande ovädersmolnen och de fluffiga, lätta stackmolnen. Och vi kan nog vara glada åt att ingen människa har bestämt formen på dem. Nu får vi titta och tänka själva.

Ibland föreställer molnen just ingenting. Ändå är det lika skönt att lyfta blicken och se hur de sakta drar förbi – fluffiga, lugna, oberörda och lagom långt bort. Det är faktiskt väldigt tillfredsställande att de inte vill säga oss något. Ett hjärta, en ekorre eller en företagslogga hade inte alls varit samma sak.

/ Anna Dunér

 

Nu ligger hela min bok ”Regnbågsväder” från 2000 uppe på youtube i 14 avsnitt. Vill du höra min inläsning av den så gå till spellistan på https://www.youtube.com/playlist?list=PLxuNkeg6qay89mHo3cXJlsA45O5pwJLO7

regnbåge

Inte blev det någon Tysklandsresa i år som det var tänkt, men tre härliga dagar i och kring Söderköping i Östergötland har maken och jag nyss kommit hem ifrån.

I de trakterna har flera personer från några av mina favoritböcker också befunnit sig, så självklart ägnade jag dem en tanke. Här kommer ett par resebilder och boktips!

Vid Säters färjeläge invid Bråviken.

Tack vare tips från svägerskan Gunilla tog vi inte motorvägen till Söderköping utan åkte på mindre vägar och tog färjan från Säter till Skenäs över Bråviken. Vid Säters färjeläge tog vi lunchpaus och åt var sin härlig räkmacka.

De här trakterna är för mig helt präglade av Edith Unnerstads böcker om familjen Pip-Larsson (Kastrullresan, Nu seglar Pip-Larssons samt böckerna om Pysen och Lilla O).  Bråviken (som barnen Larsson kallade för Blåviken), Norrköping dit de kom i slutet av sin ”kastrullresa” och Vikbolandet där Moster Bella hade sommarställe har en alldeles särskild klang tack vare dessa barnboksklassiker.

Vi hade förresten inte hunnit längre än till Södertäljebron förrän jag tänkte på Lasse som i Kastrullresan berättar att han, när han får spenat hemma, brukar ”göra en ränna med gaffeln i mitten och tänka på Södertälje kanal.”

Under denna resa såg jag i kartboken att det finns en plats på Vikbolandet mellan Bråviken och Slätbaken som heter just Unnerstad. Jag blev nyfiken på om författaren kanske stammade från den trakten. Någon som vet? Ser nu att det finns ett Unnerstad strax utanför Norrköping också. Intressant … Fast nej, det verkar inte stämma. Unnerstad föddes i Helsingfors i Finland och maken, som hade efternamnet Unnerstad, kom från Skåne. Är det tvärt om då, att platserna uppkallats för att hedra författaren? Hade familjen sommarställe där? Eller är det verkligen bara ett sammanträffande …

Kvällspromenad utmed Göta kanal.

I Söderköping var Lotta och Peg från Lotta-böckerna av Merri Vik (pseudonym för Ester Ringnér-Lundgren) på reportageresa i boken Full rulle, Lotta!

”Söderköping var en liten idyll”, konstaterar Lotta. ”Peg och jag blev genast smått förälskade i den.” Det kan jag gott förstå!

Lotta berättar vidare: ”Vi gick längs kanalbanken, men fastän det var en så ljum och vacker kväll så var det bara vi två som traskade fram där. Mitt emot på andra sidan reste sig Ramunderberget. Nittio meter högt och brant. Men där fanns en jobbig väg upp. Här och där skymtade några små trappor där terrängen var som sämst, och vi gladde oss faktiskt åt att klättra uppför det där berget i morgon. Det är inte så ofta man får tillfälle att klättra i ett riktigt berg.”

Även maken och jag gick utmed Göta kanal i kvällssol och nästa dag besteg han Ramunderberget. Det gjorde visst för övrigt också trollen Kvirre och Hoppsan i en annan bok av Ester Ringnér-Lundgren.

Ån i Söderköping tillika med ån i filmerna om Madicken.

Den tredje barnboksförfattaren som är aktuell i Söderköping är Astrid Lindgren, eftersom filmerna om Madicken spelades in där. Det finns en broschyr (även på webben) som guidar en genom Madickens Söderköping. Där kan man exempelvis se vilka hus som var doktor Berglunds mottagning, pappans tidningsredaktion, leksaksaffären och krogen i filmerna. Och nog passar den ringlande ån och de gamla trähusen intill alldeles utmärkt som miljö för Madicken och Lisabet!

Slutligen tänkte jag förstås ibland på min egen bok Regnbågsväder som ni kan följa som inläst följetong på youtube denna sommar. Husbilar har nog blivit vanligare än husvagnar, men här och var körde vi förbi en husvagn och kom att tänka på ”Sommarkväll med Marielle” och hennes semesterresa med familjen – inte bara full av bad och camping utan av många och viktiga minnen och tankar …

 

Nu ligger de första sju avsnitten uppe om Marielle och hennes resa i Sverige och i minnet. Därmed finns hälften av min bok Regnbågsväder att lyssna på som följetong på youtube. Jag fortsätter lägga upp ett avsnitt per dag nästa vecka också. Alla publicerade kapitel hittar du i spellistan https://www.youtube.com/playlist?list=PLxuNkeg6qay89mHo3cXJlsA45O5pwJLO7&fbclid=IwAR3e8S14BvhhYSsZHs55zIspyy7_o4s_XkwvOYrZVCW9xYSXljcerPHMLKQ 

Omslaget till RegnbågsväderMed start måndag den 13/7 -20 och två veckor framåt kommer jag lägga upp min bok Regnbågsväder som inläst följetong på youtube. Det blir ett bidrag från mig till barn som kanske har mindre än vanligt att göra denna coronasommar. Boken är 20 år gammal och visst märker jag att vissa saker har föråldrats. Där finns ord som DAMP och dagis (idag skulle jag ha skrivit ADHD och förskola) och huvudpersonen lyssnar på ett kassettband i en freestyle. Men känslor av glädje och sorg och tankar om förlust, närhet, kärlek och lycka föråldras inte i första taget.

Jag måste betona att detta inte är någon professionell eller kommersiell inspelning, utan mitt allra första försök med iMovie. Förhoppningsvis kan lyssnarna ha tålamod med bristande teknik. Själva historien håller, skulle jag vilja säga. Fortfarande, 21 år efter att jag skrev boken, blir jag rätt så berörd av att läsa den.

Här får du veta mer om Regnbågsväder som kom ut på Libris förlag år 2000 med bilder av Johan Hesselstrand: https://annaduner.wordpress.com/produktion/kapitelbocker/regnbagsvader/

Boken finns också utgiven på norska och tyska.