Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Trendigt med böcker

Nya Ikea-katalogen är här!

Det sägs att allt färre människor har böcker i sina bostäder. Läser de alls så gör de det digitalt, så att de  slipper ta upp plats hemma med bokhyllor. Någon enstaka pocketbok kan få finnas medan man läser den, men sedan gör man sig av med den. Rent och snyggt utan damm och boktravar är tanken. Böcker är trots allt ganska gammeldags och vem har tid att läsa när det finns filmer, bloggar, poddar, datorspel, facebook och TV-serier?

Som inbiten läsare och bokarbetare känns det här förstås märkligt. Jag som en gång för alla tagit till mig uttrycket att ett rum utan böcker är som en människa utan själ … Att jag lånar fler böcker än jag köper beror inte på att jag inte vill ha böcker hemma, utan snarare på att det redan är fullt i varenda hylla i vartenda rum. Att inte köpa nytt är förstås bra för miljön, men att människor förkastar just böcker tycker jag ändå är en rätt tråkig utveckling.

Men så kom den nya Ikea-katalogen och se: De familjer och människor som presenteras i den svenska möbeljättens katalog har böcker hemma hos sig! Nog brukar Ikea-katalogen kunna berätta något om det svenska samhället och den svenska folksjälen, så mitt bibliotekariehjärta slår hastigare ju längre jag bläddrar. Med fröjd börjar jag inse att böcker inte är ute. Har nog aldrig varit det!

På 29 av katalogens sidor syns böcker. Det kan jämföras med att jag hittar elektroniska apparater som mobiler eller surfplattor endast på sex sidor. Det finns böcker i sovrum, vardagsrum, barnrum och kök. Början av katalogen upptas av exempelfamiljer. Alla har böcker! Särskilt framträdande är de hos den stora familjen med två vuxna och fem barn. Där står en rejäl, hög bokhylla bakom soffan, fylld av lådor, leksaker, pussel och framför allt böcker. Hemma hos 3-generationsfamiljen läser mormor högt för barnbarnet i en utdragbar säng. Den nyblivna pensionären har närmare trettio böcker travade bredvid sängen. Det unga parets son sitter uppkrupen i en barnfåtölj läsande en bok och i vän-kollektivet ligger det böcker både i fönster och hylla.

Om Ikea får räknas som trendsättare så är det helt inne att läsa och att omge sig med böcker och det, vill jag säga, är ingen dålig trend!

Och där skulle så klart det här blogginlägget sluta och där får ni gärna sluta läsa! Vem bryr sig om det där lilla på slutet? Är det något jag vet om läsning så är det att det finstilta hoppar även de mest inbitna läsare över.

Men min spaning fick en lite oroande kantring när jag noterade ett par tämligen otidsenliga saker i årets Ikea-katalog. På två ställen syns gamla hederliga, fasta telefoner med snurrsladd, lur och nummerskiva. Och på två sidor (hemma hos kollektivfamiljen närmare bestämt) syns en mekanisk skrivmaskin (nej, just det, den är inte ens elektrisk)!
Visst är det härligt med retro – bara nu böckerna inte var där av samma anledning …
Annonser

Idag den 25/7 -19 (och en tid framöver om ni scrollar ner till dagens datum) kan ni läsa min novell ”Ön” på Sollentuna författarsällskaps hemsida. En berättelse som ursprungligen skrevs och publicerades 2006 i antologin Möten – ordsatta bilder. Om när mäklaren inte dyker upp och du blir fast på en ö i storm med en av spekulanterna på sommarhuset …

Jag hittade en gammal text i datorn och tyckte att den var rätt så söt. Fick lust att dela den här med er. Varsågoda:

Hur keesen fick sin hopringlade svans

Då Gud skapade hundarna gjorde han dem på många olika sätt. Hans lust för olikhet och mångfald fick sannerligen sitt utlopp i skapelsens stora hundrastgård. Där fanns pigga spanielhundar med silkesöron och schäfrar med stora vargöron. Där fanns röda settrar, svarta terrier och vita fårhundar. På berghällar och runt buskar flockades små trasselsuddar som fick namnet puli tillsammans med stora respektingivande dobermannpinschrar.

Vår allvetande Herre såg dock att mycket av det som han skapat i det långa loppet skulle visa sig vara opraktiskt. Då hundarna sprang omkring och visade sin glädje viftade de på sina långa svansar och ibland slog de till varandra och ibland slog de svansen i en stam eller en sten. Vår Herre insåg att människor en dag skulle ta hunden i sin tjänst och då rent av börja kupera svansen på vissa raser. Han såg brutna svansar, barn som snärtades till av viftande bakdelar och prydnadssaker som föll där hundar gick förbi.

Gud kom då på att göra en hund så perfekt samlad och kompakt som keeshonden. Öronen var små men uttrycksfulla, benen korta men snabba, kroppen liten men stark och svansen praktiskt hoprullad över ryggen. Eftersom den lilla spetsen inte så tydligt kunde visa sin glädje med svansen, lades i stället en extra stor portion kärlek in i dess väsen, så att ingen kunde missta sig på dess vänliga sinnelag.

Sedan den dagen har många spetsar sett dagens ljus, men keesen med sin fluffiga päls är alltjämt den vackraste av dem alla.

© Anna Dunér 2008

En sittande keeshondstik

Silva, 2007–2016, snällast av keesar!

 

Täbysången

Att skriva sångtexter kan vara väldigt roligt. Många bilder och känslor ska in på relativt liten plats och allt måste stämma rytmiskt. För ett drygt år sedan hade min skrivgrupp i uppgift att skriva en ny text till en befintlig melodi. Två av oss valde den vackra melodin Koppången av Pererik Moraeus med originaltext av Py Bäckman. Bäckmans fina text är en adventssång, men vi som ”lånade” melodin valde av olika skäl att låta den utspela sig under sommarhalvåret.

I mitt fall blev texten en hyllning till Täby där jag jobbat sedan 2010 och som betytt mycket för mig. Täby har en fantastisk natur och en lång historia med arkeologiska spår ända från bronsåldern. Från vikingatiden finns ”minnen” i form av gravar, skelett och runstenar.

En av Täbys mest kända vikingar hette Jarlabanke. ”Jarlabankes bro” som nämns i sången var en vägbank över ett sankområde som Jarlabanke lät uppföra någon gång på 1050-talet i nuvarande Täby kyrkby. Cirka en tredjedel av ”bron” är restaurerad och kan besökas och vandras på.

Täbykören Kom-i-Kör sjöng Täbysången på sin avslutningskonsert i april 2019 och en inspelning av uppförandet finns på Youtube. Lyssna gärna!

Rönningesjön i Täby

Maken, 18-åringen och jag besökte Berlin några dagar under påsklovet. Vi ville inte flyga med tanke på klimatkrisen utan bestämde oss för att åka med tåg. Eftersom många är nyfikna på detta och tänker i liknande banor bestämde jag mig för att rapportera efteråt hur det gick och här kommer texten!

Jag började boka biljetter i januari, alltså tre månader innan resan ägde rum. Det var helt klart krångligare än om jag bokat en färdig flygresa via Airtours, som vi gjort tidigare för weekendresor till europeiska storstäder. Däremot vet jag inte om det var krångligare än om jag bokat flygresan på egen hand. Det skrivs för tillfället en del om att resebyråerna och charterarrangörerna borde ta in tåg i sina erbjudanden och det kan jag bara hålla med om!

På SJ-tåg, plats med bord.

Att boka via SJ fungerar bara så långt som till Köpenhamn, möjligen ska det bli bättre så småningom. Att boka resor över landsgränser via Deutsche Bahn verkar däremot gå bra, men då är det förstås en fördel om man förstår tyska. Så småningom upptäckte jag att det finns praktiska bokningssidor på svenska som tar in information från olika tågbolag, t.ex. omio.se (www.goeuro.se).

Själva resorna fungerade att boka direkt när jag försökte, men platsreservationerna hade ännu inte släppts. Det var opraktiskt att de inte kunde tala om när detta skulle ske utan att jag fick gå in gång på gång och kontrollera. Jag testade ungefär varannan dag från den 20 januari fram till den 14 februari när det plötsligt gick att boka våra platser.

Det borde inte vara konstigt alls att ta tåget till Berlin. Första gången jag åkte dit var jag nitton och året var 1986. Då hade vi inte en tanke på något annat än tåg. Vi hade liggvagn till Malmö där vi bytte. Sedan gick tåget via Trelleborg – Sassnitz till Berlin. Hela resan tog 20 timmar. Efter det har flygresorna blivit allt billigare. Färre har valt tåg varpå förutsättningarna för tågresande också har blivit sämre. Det har väl antagligen också att göra med en personlig utveckling, från att ha varit student med begränsad kassa till yrkesarbetande med bättre ekonomi och begränsat antal semesterdagar. I mycket är det dock en samhällsutveckling, som nu med rätta börjar ifrågasättas. Jag älskar att resa och tycker även om att flyga, men jag vill inte bidra mer till uppvärmning och klimatförändringar än jag redan gör genom mitt vanliga liv. Så att flyga när man inte måste … Nja, den här gången valde vi att inte göra det.

Stockholm – Berlin 2019 skulle enligt plan kräva fyra byten (i realiteten blev det fem) och ta 16 1/2 timmar (i realiteten blev resan betydligt längre än så, jag återkommer till det). Jag tycker fortfarande att det är konstigt att det inte gick något direkttåg från Köpenhamn till Hamburg utan att vi behövde byta i Lunderskov och Flensburg. Bytena kan på ett sätt vara bra, eftersom man får röra på sig och får miljöombyte. Det vore kanske jobbigt att sitta på samma tåg hela tiden … Å andra sidan är det förstås besvärligt att gå av och på med sina väskor och framför allt är det alltid en risk att man missar anslutande tåg, något som vi skulle bli varse under resans gång …

Nåja, så här blev det för oss:

Lunch på tåget.

Snabbtåget avgick punktligt från Stockholms central 8:25 söndag morgon. Jämfört med flyg: Ingen incheckning, ingen säkerhetskontroll, inga bälten. Vi kände oss på gott reshumör och SJ’s anställda var trevliga och vänliga såväl på detta tåg som senare under resan. Någon biljettkontroll behövde de inte genomföra, förklarade de i högtalarna, så länge inga oklarheter uppstod. Vi köpte lunch i bistron och åt där. En skylt på väggen berättade att man med bil kommer 16 meter på 1 gram koldioxid och med tåg hela 300 km! Man kan läsa mer på sj.se/klimatsmart

Någonstans mellan Lund och Malmö blev det ett tjugo minuters oplanerat uppehåll eftersom polisen begärt trafikstopp på grund av obehöriga på spåret. Detta verkar vara ett stort problem. Förr kunde man möjligen våga sig över en järnväg även där det inte var en formell övergång, men nu är det absolut förbjudet, även om inte alla vet det eller bryr sig. På trafikverket.se kan man läsa att tåg idag ”är både tystare och snabbare än vad många tror. Ett X2000-tåg kör 56 meter på en sekund.” Detta gör att man ska hålla sig borta från spåren. När människor inte respekterar det måste i stället Trafikverket ta beslutet att stoppa alla tåg i området (eller låta dem köra med sänkt hastighet). Detta verkar tyvärr vara en vanlig anledning till förseningar.

Vi kom i alla fall fram till Köpenhamn och hade tid att gå omkring där en stund. Även det är väl ett plus jämfört med flyg – att få se lite av ett land och en huvudstad på riktigt när man byter – inte bara en flygplats. Har man några timmar på sig är det värt att betala för att låsa in väskorna i förvaringsboxar, men i det här fallet tog vi dem med oss på vår tämligen korta promenad till Raadhuspladsen och H. C. Andersen-statyn utanför Tivoli. Vi hann också fika på ett café nära centralstationen. Sedan var det dags för nästa tåg.

Tåget från Köpenhamn mot Jylland hade till att börja med tekniska problem och avgick tretton minuter försenat. Vi hann ändå med vårt tåg i Lunderskov. Även bytet i Flensburg i Tyskland gick bra. Vi fick höra av en svensk medpassagerare att vi skulle behöva byta även i Neumünster och att vår ankomsttid till Hamburg skulle bli senare än vad som sagts vid biljettbokningen. Hon hade fått besked om det i efterhand och jag vet inte varför inte vi nåtts av samma info. I Neumünster var det beräknad väntetid femton minuter och tåget var sedan dessutom tjugo minuter försenat. Det var kallt och inte så roligt längre. Det fanns en tidningsbutik där vi fördrev lite tid den första kvarten, men sedan var vi ju tvungna att stå på perrongen. Förseningen visade sig bero på en polisinsats på grund av ficktjuvar. Vi undvek vagnen med poliser och tog en annan. De skällande hundarna hörde vi även därifrån. Förhoppningsvis fick de tag på tjuvarna!

Förseningar får konsekvenser …

Vi hade tänkt äta en snabb middag i Hamburg. Efter ett tag började jag inse att vi inte skulle hinna det och slutligen började jag förstå att vi inte ens skulle hinna med vårt tåg till Berlin. Vi skulle ha kommit till Hamburg 22:16 och vår nästa anslutning skulle gå 22:50, men vårt tåg kom inte fram till Hamburg Hauptbahnhof förrän cirka 23:10. Tågvärden kunde upplysa oss om att Berlin-tåget redan gått och att vi skulle uppsöka ”Service point”. Även om jag kan tyska relativt bra är det ibland svårt för mig att uppfatta talad tyska, beroende på dialekt etc. Den här mannen chansade inte utan tog reda på varifrån vi kom. Sedan skrev han in svar och upplysningar i sin mobil och tog Google translate så att jag kunde läsa meningarna både på tyska och svenska. Smart!

Men lite eländigt kändes det likväl när vi trötta och hungriga klev av och visste att vårt tåg vidare redan hade gått. Vi var så hungriga att det fick bli ett besök på en av de få nattöppna matställena, nämligen MacDonalds, innan vi började leta efter Service point. Skyltningssystemet var förvirrande och jag förstod inte vad ”Südsteg” var, som de hänvisat till i högtalarna på tåget. Vanliga resecentrumet var stängt så här dags och vi fick ta oss ner och upp för trappor tills vi kom på rätt sida och hittade det nattöppna servicestället. Där vände dock allt!

En vänlig DB-anställd beklagade att vi missat tåget och sa att vi hade två möjligheter. Antingen kunde de beställa ”a cab” (en taxi typ?) som skulle köra oss hela vägen till Berlin eller så kunde vi få ett hotellrum med frukost på deras bekostnad. Min bekymrade min började spricka upp i ett leende. Jag visste att man kunde få sådan hjälp om flyg är ordentligt försenade, men jag visste inte att Deutsche Bahn fungerade likadant. Jag antar att det hängde samman med att vi bokat hela resan mellan Köpenhamn och Berlin genom dem.

Hotellfrukost i Hamburg.

Att ta en taxi cirka 30 mil kändes inte som ett så lyckat alternativ i ”Experiment klimatsmart resa”, men vi tackade med glädje ja till en hotellnatt (och avbokade hotellet i Berlin). Efter en kort promenad kom vi fram till ”Europäischer Hof” där vi fick ett dubbelrum och ett enkelrum – de beklagade att de inte kunde få fram ett familjerum med så kort varsel. Det var underbart att få somna i en mjuk säng och få en fantastisk hotellfrukost innan vi  gick tillbaka till stationen och tog ett förmiddagståg till slutdestinationen Berlin – i synnerhet som jag sett för min inre syn hur vi skulle behöva sitta på stationen halva natten och vänta på första morgontåget.

Vi kom fram till Tysklands huvudstad 12:20 och hade tre fina dagar där. På onsdag kväll var det dags för hemresan. Tråkigt nog hade jag inte fått ihop en tågresa hem. Det skulle bli så många byten att jag inte tyckte att det var ett rimligt alternativ. I stället hade jag bokat bussresa med Flixbus. Med facit i hand kan jag säga att det skulle jag inte ha gjort! Medan vi minns i princip allt som hade med tågen och Berlin-vistelsen att göra som något positivt (även när det krånglade) blev bussresan en rätt så obehaglig upplevelse, och det inte bara för att det är jobbigt att sitta still i många timmar och tillbringa en natt sittande. Den som inte vill höra en radda klagomål (eller ska vi säga konstruktiv kritik) kan snabbt scrolla ner ett par decimeter!

Det första ska jag kanske inte skylla på Flixbus, utan själv ta på mig skulden för, men jag hade förstått det som att bussen (endast) avgick från flygplatsen, så vi åkte dit och satt där och väntade. Sedan visade det sig att den verkade ha haft flera hållplatser innan, bland annat Berlin Alexanderplatz och centralstationen, som vi varit på innan vi åkte till flygplatsen. Det hade naturligtvis varit enklare att ta bussen därifrån, men som sagt, om nu bussbolagets hemsida var för otydlig eller om jag bara missade det … Vi tog oss ut till flygplatsen.

På plats på långfärdsbussen.

Därifrån skulle bussen gå 23:40 och passagerarna skulle infinna sig vid hållplatsen minst femton minuter innan. Vi var där i god tid före det. Två bussar stod inne men de skulle till München och Wien. De avgick, tiden gick och vår buss kom inte … Så småningom, efter en hel del undrande och dubbelkollande, fick vi info i mobilen om att bussen var 20 – 30 minuter försenad. Klockan tolv kom den och en stressad chaufför klev ut och öppnade bagageluckan men gav ingen något handtag för att få in väskorna i det redan fulla bagageutrymmet. Allt kändes oroligt och hektiskt. På något sätt lyckades väskorna ändå stuvas in och vi gick på bussen som kändes överfull. Vi hittade inte våra platser, frågade och fick till svar ”dreite line”, en kryptisk mening som tydligen skulle betyda ”andra våningen”. Ja, däruppe hittade vi våra platser men de var tagna och personerna som satt där hade inte alls lust att flytta på sig. För enkelhetens skull låtsades de varken förstå tyska eller engelska. Bussen körde iväg fem minuter efter att den kommit och där stod vi i en bussgång utan platser och utan säkerhetsbälten med en tio timmar lång nattfärd framför oss.

Efter ytterligare diskussion flyttade personerna som inte bokat platser på sig och vi kunde sätta oss ner, men det var ingen rolig start på resan. Det är inte kul att behöva flytta på sig och det är definitivt inte kul att behöva köra iväg några heller! Vi tycker att det borde vara obligatoriskt med platsreservation på en nattbuss. Resan Berlin – Malmö kostade cirka 400:- per person och platsbiljetten bara 15:- så varför ingick den inte lika gärna? (Vi kunde ha bokat bussresan ända till Stockholm men jag anade redan vid bokningen att vi skulle vilja komma av och röra på oss och hellre ta tåget genom Sverige.)

Passkontroll i Rødby.

Vi sov inte mycket den natten och var glada när vi fick komma av bussen och gå upp på färjan mellan Puttgarden och Rødby. Men återigen … om man nu hade velat sova? Kunde det inte ha framgått av biljetten vilken väg bussen skulle ta och att man skulle bli tvungen att lämna bussen medan man åkte mellan Tyskland och Danmark? Nu fick man veta det precis när det var dags, genom att chauffören klockan 5:45 ropade i högtalaren att alla passagerare skulle lämna bussen och komma tillbaka efter 40 minuter. Men taxfree-shoppen var öppen (om dock ej huvudingången) och vi kunde köpa lite godis, en vinflaska med mera.

På andra sidan vattnet blev bussen stående rätt länge för passkontroll. Likaså i Sverige efter Øresundsbron – för oss med svenskt pass var det lindrigt men många andra fick svara på frågor om vart de skulle, om de hade returbiljett, varför de kom till Sverige, om de hade visum och så vidare.

Bussen var försenad till Malmö och det verkade till råga på eländet som om chauffören inte körde närmsta vägen till stationen. Jag började inse att vi skulle missa vår förbindelse även här! Vi skulle ha kommit fram 9:30, köpt en snabb frukost och åkt vidare med tåget 10:10, men vi var inte framme förrän just 10:10. Vi hade inte en chans att hinna få ut väskorna och komma in på stationen och till rätt perrong innan vårt tåg gått. Jag satt i telefon med SJ sista bussträckan och fick veta att tåget (tyvärr) inte var försenat. Vår biljett var ombokningsbar, men det betyder egentligen bara att man får lämna igen den och kan köpa en ny. Detta skulle bli mycket dyrare eftersom vi inte var ute tidigt, som när jag bokade biljetterna ursprungligen, och för att det var hårt tryck denna helg med fullbokade avgångar. Vi var tvungna att vänta sex timmar och då ta första klass-biljetter. Hjälpen som vi fick av SJ Kundservice via telefon var professionell och fantastiskt bra att få. Jag hade nog inte klarat ombokningen själv via mobiltelefonen. Att det blev tretusen kronor dyrare var i och för sig tråkigt, kanske kan vi få igen det från Flixbus eller via en reseförsäkring …

Så blev det lite Malmö …

När det hela var klart fann vi oss rätt väl i situationen – det kunde definitivt ha varit värre! Även om det var tråkigt att vi skulle missa kvällens skärtorsdagsmässa i Stockholm satt vi inte i sjön. Vi åt frukost på Espresso House, låste in väskorna i boxar och gav oss ut i Malmö. Vi besökte Malmöhus slott med museer, åt lunch där vid ett bord utomhus och njöt av det vackra vädret i slottsträdgården. 16:04 avgick vårt nya tåg och det var inte helt fel att sitta i en lugn första klass-vagn med gott om utrymme och kaffe/te samt frukt och till och med chokladharar att hämta utan extra kostnad. Efteråt läste jag på webben att vi, när vi hade förstaklassbiljetter, hade kunnat uppsöka loungen i Malmö och njuta liknande fördelar där, men det visste jag inte förrän efteråt.

Kassaapparaten i bistron slutade fungera efter Linköping, men tack vare trevlig och flexibel personal klarade det sig rätt bra ändå. Enligt uppgift ska SJ få ett nytt, bättre system efter sommaren – och då också kunna ta betalt via Swish. I Norrköping blev det åter stopp på grund av polisiärt ingripande. Vi stod stilla i 30 minuter på grund av en olycka och obehöriga på spåret.

Under hemfärden fortsatte vi få notiser i mobilerna från Flixbus om att bussen var försenad, trots att de borde vetat att vår resa med den tagit slut i Malmö. När vi var hemma fick jag ett mail där de bad om utvärdering, men länken fungerade inte. På deras svenska hemsida saknades så väl telefonnummer som mailadress …

Klockan 21:05 anlände vi Stockholm, en halvtimme efter att tåget skulle kommit in (men de som skulle vidare norrut fick veta att anslutande tåg väntade på dem) och sex och en halv timmar senare än det var tänkt från början.

På väg hem med SJ.

Så vad kan man säga sammanfattningsvis? Att åka tåg är ett bra sätt att resa, även om det kunde bli ännu bättre. Det är säkrast att ta till ordentligt med tid vid bytena – fast det är svårt att veta vad som är lagom – att vänta länge i onödan vid varje omstigning är ju också trist. Långfärdsbuss är vi, som framgått, inte lika förtjusta i.

Skulle vi kunna tänka oss att åka tåg ut i Europa igen? Ja, absolut! Fast man måste ha tid på sig och vara öppen för att det kan bli oplanerade äventyr här och var. Det går inte alltid som på räls … Skulle vi välja tåg om flyget hypotetiskt sett var ett lika miljövänligt aternativ? Nej, då skulle flygets snabbhet vinna, åtminstone på lite längre sträckor. Till Göteborg, Malmö och till och med Köpenhamn tycker jag att tåg fungerar alldeles utmärkt!

Vill du läsa mer? Att skippa flyget har blivit något av en folkrörelse. Har man råd (i tid och pengar) är det vettigt att ta tåg. Nyligen kom boken Tågsemester på Eva Wredes förlag, sammanställd av Susanna Elfors. Där berättar 24 olika resenärer om sina tågsemestrar. En annan bok är Med tåg genom Europa – 470 tips och sju rutter. Det finns också en hel del på webben – sök på ”resa utan flyg”!

P.S. Har tipsats om att det också finns en lämplig fb-grupp: ”Tågsemester”.

 

 

Tråkigt att leka?

Då och då hör man föräldrar som säger att de inte tycker om att leka. Googla ”tråkigt att leka” och du får upp rubriker som ”Ingen lust att leka med din unge? Du är inte ensam” och ”Så tråkigt att leka med barnet”. Föräldratidskriften Mama svarar i oktober 2017 med rubriken ”5 anledningar att INTE leka med ditt barn” och hänvisar till psykologen Malin Bergström (som förvisso betonar vikten av lek men tonar ner den vuxnas roll).

Kanske bör man inte lägga sig i diskussionen när ens egna barn är så stora (17, 27 och 29 år) att det finns risk att man minns småbarnstiden i ett rosa skimmer, fast jo, jag gör det ändå! För det första: det är klart att man inte alltid har tid att leka som vuxen. Det finns ju en del annat som måste göras, såsom handling, matlagning, städning, papper, bokningar, lagning, planering och kanske ett förvärvsarbete på det! Men om vi alltid bara gjorde vad vi måste – och under den tiden inte skulle ha tid för våra barn – då blev det inte mycket tid vi fick tillsammans.

Jag hade den stora turen att växa upp med lekande föräldrar. Pappa kunde leka koncentrerat och ganska vilt. Mamma hade en stor talang att göra vardagssysslor till lek. Bäddning (jag gömde mig under överkastet), mangling (”vem kommer där”), gå med saker till papperskorgen (”till dem som bor i köket”) …

Liten pojke tippar flaket från en leksakslastbil. En leksaksbuss med figurer och en större leksaksbil syns också på bilden.

Leka själv är också bra!

De hade säkert inte lust att leka jämt och inte jag som vuxen heller – ibland är man trött, ibland måste man få vara effektiv – men att kategoriskt säga att det är tråkigt att leka med sina barn, tycker jag är ledsamt.

Det är bra om barn kan leka själva, om de leker med syskon eller kompisar, men precis som vi vuxna måste lära dem andra saker, måste vi kanske också lära dem att bli goda lekare. Hur viktig leken är för ett barn kan man läsa om på många håll. Här är en länk som jag gärna hänvisar till.  Men om vi nu enas om att leken är viktig, så kanske några ändå säger att detta med att leka klarar barnen på egen hand. Ja, man kan ju hoppas det, men ibland undrar jag …

I en tid när föräldrar inte har tid och barnen gärna underhålls med mobiler och surfplattor och filmer så snart det uppstår ett tomrum undrar jag hur pass leken får möjlighet att utvecklas. Förhoppningsvis leks det mycket på förskolorna men eventuellt har läroplanen och förvandlingen från dagis till förskola också där gett den fria leken mindre plats. Därför tror jag att barn kan behöva uppmuntras i sin lek! Alla barn är inte lika bra på att leka.

Jag har sett barn som ofta och totalt kunnat gå upp i sina låtsaslekar. De upplever koncentration, flow och glädje. De har fantasi. De förbereder sig för livet och de är i livet. Jag har sett andra som på en lekplats snabbt springer från det ena till det andra, provar allt och sedan vill gå vidare – kanske för att vi vuxna har lärt dem att testa men inte att försjunka och göra något mer av situationen än det som sakerna i första hand är tillverkade för.

Kreativitet behövs inte bara för författare utan i många yrken och kreativiteten övas när man leker och hittar på. Dessutom är leken ett sätt att vara tillsammans. Ibland kan den vuxnas sysslor bli en lek – det är roligare att diska om sakerna är båtar, det är lättare att uppföra sig fint om man är en prins eller prinsessa – ibland måste de vuxna ta sig tid att leka på barnens premisser.

Till slut några boktips – det finns otaliga barnböcker som på ett eller annat sätt behandlar barns lek. Här är tre stycken som jag mer eller mindre slumpvis haft att göra med på sistone:

  • Astrid Lindgren: Prinsessan som inte ville leka (ingår i sagosamlingen Nils Karlsson-Pyssling samt har getts ut separat av Novellix)
  • Jujja Wieslander och Sven Nordqvist: Mamma Mu låtsas (nyutkommen 2018)
  • Martin Waddell och Barbara Firth: Du och jag, Lilla Björn

Bland mina egna kan särskilt nämnas Emilias båt och Emilia på gymnastik.

Det bästa med böcker är nog att man kan läsa dem, men man kan också leka med dem, precis som med allt annat: Leka bokhandel, leka bibliotek, bygga med dem … Och så kan man leka innehållet – då behöver historien aldrig ta slut.

De som inte leker missar mycket!

 

Vi närmar oss advent

Framsidan av "Tonje Glimmerdal" av Maria Parr Framsidan av "Tonje och det hemliga brevet" av Maria Parr Bit av Sveriges Radios adventskalender: "Radio Tonje i Glimmerdalen".Jag såg häromdagen att radions julkalender i år bygger på boken Tonje och det hemliga brevet av Maria Parr (Tonje Glimmerdal på norska). Det gjorde mig riktigt glad! Boken kom ut på svenska 2010 och är en mycket bra berättelse som jag både läst högt hemma och rekommenderat på bokprat på mitt bibliotek. Jag minns ett särskilt bokprat jag gjorde om böcker i böcker, alltså böcker som man tipsas om genom att de är så bra att andra författare nämner dem i sina böcker. Man kan tala om kanon eller klassiker. I boken om Tonje spelar berättelsen om Heidi av Johanna Spyri en betydande roll och jag erbjöd barnen att låna såväl Tonje som Heidi.

Adventskalender med Franciskus. När vi nu pratar om advent kan jag nämna att adventskalendern om helgonet Franciskus, med text av mig och bilder av Andréa Räder, går att köpa också i år. Den beställs från kpn.se (sök på Adventskalender) och kostar 30 kronor.

 

Flaska med Edward Bloms glögg.Och så ett vuxentips: Beställ gärna min brors glögg från systembolaget.se eller köp hans lättvinsglögg i din vanliga matvarubutik! Helt perfekt till glöggminglet eller att värma sig med en vanlig kväll när det är kallt och mörkt.