Vad ska man läsa i dessa hemska coronatider? Klassikern Pesten av Albert Camus är utlånad till sista exemplar på mitt bibliotek och fler är under inköp. Själv kunde jag inte motstå att göra en liten utställning med böcker som handlade om virus och sjukdomar och dottern som går på gymnasiet fick ett häfte med texter om sjukdomar i litteraturen att läsa inför ett svenskprov, men i själva verket är det inte alls sådant som någon av oss vill ägna oss åt.
Nu är snarare tid för eskapism eller humor. Verkligheten räcker gott för att göra en nedtyngt och låg. Att skriva roligt idag kan dock inte vara helt lätt. Det måste bli en mörk och lite bitter humor, tänker jag. För säkerhets skull grep jag mig an några böcker som skrevs för flera år sedan av konstaterat roliga författare. Den första var en lättsam flickbok från 1980, Alltid Lotta av Merri Vik (pseudonym för Ester Ringnér-Lundgren). Boken är trevlig, det visste jag från förr, men tror ni inte att influensan härjar och sprider sig ”som en löpeld” i den?!
Jag kastade mig över till en vuxenbok, kåserier av tysken Horst Evers som alltid brukar få mig att skratta. Wäre ich du würde ich mich lieben är från 2013 och jag såg fram mot humoristiska skildringar av livet i Berlin och på turné. Men vad handlar de två första texterna om, om inte influensa?! Stackars Horst är så sjuk, även om varken hans sambo eller läkare lägger någon större vikt vid det. Ha, tänker jag, vänta du bara – vad är lite säsonginfluensa mot corona och covid 19?!
Som om det inte var nog med corona har jag tydligen blivit stum också – eller inte stum men det verkar ha uppstått någon sorts magnetfält kring mig som gör att ljuden inte når ut. Det började förra veckan när jag (på grund av corona förstås) fick lov att jobba hemma med minimala förkylningssymtom och förväntades delta i möte via Skype företag. Tydligen var min hemmadator inte helt kompatibel med detta program, eller så var det något annat som var fel. Jag kunde se och höra min chef och mina kolleger men de kunde inte se och höra mig. Allt jag kunde göra för att ge mig till känna var korta, små inspel via sms till chefens mobiltelefon. En aning frustrerande …
Att denna stumhet skulle drabba även min fysiska verklighet var jag inte beredd på, men så var fallet idag, när jag efter jobbet begav mig till affären för att införskaffa diverse livsmedel. Hela dagarna ser vi på mitt bibliotek till att försöka ge service utan att komma för nära våra besökare. Vi möblerar om, sätter upp skyltar, har skaffat plexiglas och så vidare. Även i affären försökte jag hålla det stipulerade avståndet på en och en halv – två meter till närmsta person. Det krävde några skarpa svängar och en och annan tvärnit men det gick. I kasssakön hade butiken markerat med stora klistermärken hur långt ifrån varandra man skulle stå – utmärkt. På klistermärkena stod det ”Tänk på avståndet”. Det visste minsta barn – bokstavligt talat – för barnet i kön bredvid mig frågade sin pappa vad det stod och han berättade det: ”Tänk – på – avståndet!”
Tyvärr hade budskapet ändå inte gått in hos alla vuxna. När jag var framme vid kassan och skulle betala stod nämligen plötsligt personen bakom mig så där tre, fyra decimeter ifrån mig. Han var i sällskap med en annan och i stället för att båda höll sig ett klistermärke bort, tyckte han det var lämpligt att ställa sig så nära kortläsaren han kunde för att riktigt vara beredd när det var deras tur. Trots att det just nu var min tur!
– Ursäkta, vi kanske ska hålla avståndet lite, mumlade jag utan att få någon reaktion tillbaka.
Faktum var att jag blev ganska nervös av att ha honom där och så klart gjorde jag fel med min kortbetalning. Jag sa därför rätt så högt till honom: ”Vi kanske ska hålla avståndet här också, inte bara i själva kön.” Ingen reaktion. Förvisso hade jag kunnat ta till bästa körövningsrösten och ropat ”HAL-LÅ!” men ju högre jag skrek, desto större skulle risken vara att en droppe saliv faktiskt lämnade min mun i hans riktning. Och – vilket jag tyckte var betydligt värre – om han hörde mig skrika skulle han kanske börja diskutera och skrika åt mig, med risk för att en droppe skulle lämna hans mun i min riktning! Hur irriterad jag än kände mig över att varken synas eller höras avstod jag därför från att gå i närkamp och skyndade mig i stället bort från kortläsaren till slutet av bandet för att packa mina varor. Innan jag var klar stod mannen intill mig och väntade på sina varor, medan den andra i hans sällskap betalade. Jag flydde!
En stund senare hade jag fördelat varorna i cykelkorg och på pakethållare och var på hemväg. Gårdagens vackra väder var försvunnet och känslan av irritation hade ännu inte helt lämnat mig. Några meter fram på den gemensamma gång- och cykelvägen ser jag en tonårsflicka med hörlurar. Jag plingar så att hon ska vara medveten om att en cykel närmar sig. Ingen reaktion … Ibland blir folk lite rädda när man ringer med ringklockan och jag försöker därför att plinga i god tid och inte alltför högt, men nu tänker jag att jag får ta i ordentligt. Jag plingar rejält fyra gånger efter varandra, men eftersom hon varken rycker till, drar sig inåt eller på annat sätt visar att hon hört får jag gå av cykeln för att inte riskera en olycka. Jag tittar på henne när jag går förbi och hon säger ett förvånat ”hej”.
– Du hör inget med lurarna på, säger jag.
Eftersom hon inte verkar höra heller detta gör jag ett nytt försök: ”Du hörde nog inte att jag plingade.” Inget svar. Det är då jag inser att jag måste ha ett okänt fält kring mig som effektivt hindrar alla ljud som jag avger från att tränga ut! Kanske har det att göra med ett alldeles nytt virus? Eller så är det all strålning som ökat på grund av hemarbete och den extrema digitaliseringen under coronaepidemin. Medan jag cyklar vidare grubblar jag över hur jag ska klara mig i framtiden och om teckenspråk kommer kunna nå ut till andra, eller om även det kommer vara verkningslöst.
Men så i sista backen upp till mitt område möter jag en granne från vår gränd. Jag säger ”hej” innan jag kommer på att hon förstås inte kan höra mig. Men tänk, även om vi håller avståndet så säger hon ”hej” och ler. Vilken lättnad! Jag finns, jag syns, jag hörs.
Så vad var då problemet i affären? Nästa person som ställer sig tätt intill mig kommer jag inte låta komma undan lika lätt som jag gjorde idag. Något ska jag tänka ut … Kanske kan jag skänka dem ett exemplar av Pesten? Meddelas endast på detta sätt. Härmed är allmänheten varnad!
Idag på nyårsdagen passar det bra med en tillbakablick. De största bokhändelserna i min närhet under året var att både min bror Edward Blom och vår äldsta dotter Linnea Dunér kom ut med var sin bra och innehållsrik bok nästan samtidigt. Båda fick jag läsa redan som manus och kunde därigenom vara till viss hjälp med granskning respektive korrekturläsning.
Edwards bok innehåller självbiografiska texter och heter I full Blom – mina betraktelser kring viktiga och oviktiga ting – där ryms såväl klokhet som humor, allvar som knasighet. Här följer ett stycke ur hans bok om högläsning där han berättar lite minnen från vår gemensamma uppväxt. Kapitlet heter ”De sköna konsterna – och hur de har förädlat mig”.
