Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Nu är det bara två veckor till advent och då, den 3 december kl. 11:00-14:00, kommer jag sälja böcker i Magasinet i Morgongåva. Vår äldsta dotter kommer också vara där och såväl framträda med sin kör som sälja sina böcker, det vill säga de två första delarna i bokserien ”Vargatider”. Ska bli mycket trevligt att sälja böcker tillsammans med henne. Linnea gav ut sin första bok för bara ett år sedan, så det är relativt nytt att vi kan gå på evenemang tillsammans som författare. Själv kommer jag framför allt erbjuda tre böcker på jultema, men också ha med en del annat som kan passa som hårda julklappspaket.

Annonser

Läslov 2017

"Venedig & Veneto", "Luften är fri" av Sara Lövestam, "Holding Up the Universe av Jennifer Niven och "Döden i Venedig och andra berättelser" av Thomas Mann.

Nu går läslovet mot sitt slut, eller kanske snarare mot sin final i form av Allhelgonahelgen. I början av lovet var maken, yngsta dottern och jag på en lyckad resa till den otroliga staden Venedig! Böckerna till vänster hade jag med i packningen.

"I helgonens värld" (Bernadette Soubirous på utsidan.

Idag fick jag mina första exemplar av en nyutgiven bok med text av mig och bilder av Andréa Räder: I helgonens värld. Förra utgåvan kom 2003 och har varit slut ett bra tag så det är verkligen roligt med en ny, med fyra nya kapitel dessutom!

Under Italienresan påmindes jag flera gånger om boken, som då ännu befann sig på tryckeriet eller binderiet. Vi fick nämligen syn på några av de helgon som jag skriver om i boken! Mest intryck gjorde relikerna av Sankta Lucia i kyrkan San Geremia. Hela hon låg så att säga där i en glasmonter, även om det bara var de förtorkade fötterna som syntes. I övrigt hade hon klänning på sig och för ansiktet en silvermask.

 

San Geremia-kyrkan med den heliga Lucias reliker från början av 300-talet.

På tavelavdelningen i museet Correr såg vi tavlan nedan som föreställer helige Martin av Tours från 300-talet (anledningen till att vi firar Mårten Gås) där han delar sin mantel med en frysande tiggare. Och i en kyrka, som nog hette San Salvatore, fanns en vacker, nyrenoverad glasmålning av heliga Bernadette Soubirous inför jungfru Maria, alltså samma motiv som på min nya bok.

Alla tre (och sexton ytterligare helgon) kan ni läsa om i I helgonens värld!

Helige Martin av Tours från pinakoteket i Museo Correr.

Bernadette Soubirous var 14 år då hon vid upprepade tillfällen fick se en uppenbarelse av jungfru Maria. (Jämför utsidan av min nya bok.)

Jag ser inte mycket på teve men jag har faktiskt börjat följa humortalkshowen Robins på lördagskvällarna (SVT 1). Maken och dottern är också med i tevesoffan och programmet är ofta riktigt roligt – Robin Paulsson skämtar utifrån aktuella nyheter, för humoristiska samtal med inbjudna gäster och visar också på en hel del självironi när han bjuder på sig själv i avsnittet ”Fråga Robin”. Men igår blev det bara så fel!

En av gästerna var 20-åriga bloggaren och programledaren Keyyo. Hon berättade om en gång när hon gjort bort sig genom att tro att en hedersgäst på en gala var en medföljande pappa, eller kanske snarare farfar, till ett av barnen som medverkade. I själva verket var han en kändis, en skådespelare som alla ”borde” känna till. Strax innan i programmet hade hon förklarat att hon ”är fruktansvärd på att känna igen folk och liksom kunna ansikten och så där”.

Som alla med en komisk ådra gjorde hon en god historia av det som hänt, men det verkade ganska klart att hon fortfarande tyckte att händelsen var genant och lite jobbig. Som ansiktsblind (prosopagnostiker) förstod jag henne till fullo! En del ansiktsblinda undviker situationer med människor som de inte känner väl för att slippa besvärliga situationer. Keyyo tar i stället utmaningen, jobbar som programledare och tar sitt arbete och värdskap på allvar och hälsar och presenterar sig – hellre en gång för mycket än en gång för lite. Så brukar jag också göra. Ibland åker man på en nit, det får man ta. Man försöker vara humoristisk och godmodig och kan skämta om sig själv. Ens familj eller nära vänner kan också få skämta om det. Men det blir en helt annan sak när en ung tjej sitter i en tevestudio och utsätts för ett practical joke på temat. Och det var vad som hände i Robins igår!

För i nästa stund kom en person in som skulle föreställa den kända skådespelaren. Robin gjorde stor sak av det och sa att nu hade Keyyo möjlighet att be om ursäkt. Keyyo reagerade mycket starkt. Hon trodde självfallet att det var den person som hon tidigare gjort bort sig för och det var jobbigt nog. När hon sedan förstod att hon var lurad blev det ännu värre. Det såg ut som om hon ville lämna scenen, ja, hon gick faktiskt ifrån sin stol men kom tillbaka igen. ”Jag trodde det här skulle vara ett trevligt program”, sa hon. Robin insåg, tror jag, att han gått för långt, för han sa att han kände sig ”jättedum nu” men skrattade samtidigt och fortsatte: ”Jag trodde du skulle känna igen att det inte var han.”

”Det såg väl inte jag!”, utbrast Keyyo – så klart!

Som ansiktsblind är man van att ta sin bristande förmåga som en ”klantighet”, men det behöver man faktiskt inte göra. Det har gått ganska många år nu sedan forskningen kommit fram till att prosopagnosi beror på ett ”fel i det fusiforma ansiktsområdet (FFA) i området gyrus fusiformis i hjärnan” (Wikipedia). Det finns en lätt, mellansvår och svår variant av ansiktsblindhet. Keyyo har troligen, som jag själv, bara den lätta, men det kan ställa till nog så mycket besvär och obehag, kanske i synnerhet om man är en social person som gärna vill umgås med andra.

Så jag vill bara säga: Keyyo, fortsätt som du gör! Presentera dig, fråga, kör på – det är tusen gånger bättre än att inte våga umgås eller inte våga vända sig mot nya personer i en grupp (på grund av rädslan att man kanske redan borde veta vilka de är). Skådespelaren som du pratade med kunde enkelt ha sagt att han var just det, skådespelare och hedersgäst. För en kändis borde det rent av vara skönt att någon ibland inte känner igen honom eller henne!

Och till dig Robin, din producent och ditt team: Ibland blir det fel. Hoppas att det går bättre nästa gång. För att skämta om människors ansiktsblindhet är faktiskt inte mycket bättre än att skämta med en blind om att hon inte ser eller med en rullstolsburen om att han inte kan springa.

Det är inte särskilt kul helt enkelt!

P.S. För den som vill läsa om prosopagnosi rekommenderar jag varmt boken Vem var det där? – en bok om ansiktsblindhet av Görel Kristina Näslund (Kärnhuset, 2006).

Oj, vad det ges ut böcker omkring mig! Vi är visst en ganska skrivande familj … Nästan samtidigt nu i september ger vår äldsta dotter ut del två i sin historiska romanserie ”Vargatider” och min svägerska släpper en fantastisk bok om god och hemlagad barnmat. Vi får ta dem en i taget:

De båda hittills utgivna böckerna i serien ”Vargatider”, skrivna och formgivna av Linnea Dunér. På bilden finns också ett vykort och ett par föremål som förekommer i bok 2.

Linnea Dunér gav i december 2016 ut boken Det sjunger i isen som nu har fått sin fortsättning med Högt flyger fåglarna. Jag, som nått min största berömmelse på Emilia-böckerna, som består av så där 500 ord vardera, och alltid föredragit det relativt lilla formatet när jag skriver, är helt tagen över att dottern lyckas skriva romaner på över 400 sidor. Och eftersom de är väldigt bra och fängslande och fulla av romantik, människoöden och 1800-talsmiljöer är vi läsare förstås väldigt glada över att de är så långa!

Linneas förlags hemsida kan du läsa mer. Dess paroll är ”De små människorna, de stora känslorna” och det stämmer väl in på böckerna. Vill du veta mer hittar du Linneas författarsida här. Och böckerna kan så klart både beställas från internetbokhandlarna och köpas hos fysiska bokhandlare – om de inte finns där får du gärna be dem ta in dem!

Serien handlar om tre systrar och den första boken är tillägnad Linneas egna systrar. Den andra är dedicerad till minnet av hunden Silva.

En ovanlig barnmatsbok med ovanligt söta barn på bilderna.

Så har vi boken Mums för minigourmeter och matgladisar av Gunilla Kinn Blom, Henrietta Anefalk och Edward Blom. Min brorson tillika gudson Melchior är en av de fantastiskt söta ”fotomodellerna” i boken. Det är helt följdriktigt eftersom författarna har lärt sig laga mat för barn i samspel med sina små och boken skulle knappast ha kommit till utan Elsa och Melchior som har smakat, ätit, kladdat, plockat och druckit. Liksom Edwards och Gunillas kokböcker för vuxna är bildmaterialet väldigt fint (foto: Åsa Deleau Wiklund; formgivning: Wickholm Formavd.) Texten är allsidig, initierad och inspirerande – och kan man väl säga också lite trösterik, som när Edward skriver som ”ett svar till alla småbarnsföräldrar som bara vill slå ihjäl oss när de läser våra avancerade recept och ser alla glada fotografier: Det är jobbigt för oss också – ibland till den grad att jag bara skriker rakt ut.”

Det speciella med boken är att den så genomfört och medvetet satsar på god och hemlagad mat och på att låta babysar och småbarn få prova många olika spännande smaker. För föräldrar som inte är lika inriktade på smaksensationer kommer den kanske inte ändra hela tillvaron, men säkert ändå inspirera till en hel del goda rätter och matsmakbitar. När våra barn var små skulle man introducera ett nytt livsmedel i taget och i flera dagar efter varandra ge mosad potatis, sedan morotspuré, sedan palsternackspuré och så vidare. Här kommer i stället färgstarka, kryddade smakrika förslag som broccolipuré med ädelost, blomkålspuré med champagnevinäger och sötpotatispuré med getost och kanel! Och även om lyxsmakerna inte är nödvändiga, så är de ju helt klart mycket roligare. Dessutom inbjuder de till att hela familjen äter av dem, vilket måste vara positivt för barnets inställning till mat och måltider. Har man råd då? Tja, som det står i boken så sparar man faktiskt en hel del pengar på att laga själv jämfört med att köpa färdig burkmat.

Som om det inte räckte med alla recepten (Full English Baby Breakfast, babyccino, äppeltorsk med curry, zucchiniplättar etc. etc.) innehåller boken också intervjuer och längre texter bland annat om barnmatens kulturhistoria, barnmenyer, hur mat kan användas som ett pedagogiskt inslag på förskolor och om hur man fixar godsaker till barnkalaset helt utan tillsatt socker.

Det här är boken för alla som tycker om mat och som tycker att små barn också borde få del av det goda!

P.S. En bok av mig kommer också ges ut under hösten. Håll utkik – jag återkommer om den!

Traditionsenligt går Världens längsta bokbord av stapeln på Drottninggatan under Stockholms Kulturfestival, närmare bestämt nu på söndag den 20 augusti. Jag kommer som vanligt stå vid Författarcentrums bord (nära Författarförbundet och Centralbadet på Drottninggatan 88) med mina böcker. Bokbordet håller på mellan 11.00 och 18.00. Själv kommer jag vara på plats den senare delen av dagen, 14.30 – 18.00. Hoppas att vi ses!

Om du på söndag nämner detta erbjudande från min hemsida får du eller ditt barn en gratis pixibok om Emilia (så långt lagret räcker).

Är du intresserad av en särskild bok får du gärna höra av dig, t.ex. genom att skriva en kommentar här eller gå in på https://www.facebook.com/anna.duner.8 och maila därifrån. Till exempel har jag ett antal inbundna Emilia-böcker på norska och danska samt många Teresia-böcker (om Emilias lillasyster) på danska, som jag bara tar med på förfrågan. Teresia-böckerna kan fås med inklistrad svensk text.

Välkommen på söndag!

Maken, 16-åringen och jag har varit en knapp vecka i London och det blev en hel del litteraturtema på resan. Tre författare alternativt litterära gestalter stod i centrum: Charles Dickens, Harry Potter och Sherlock Holmes. Två temavandringar var inbokade: Tour for Muggles och Sherlock Holmes walking tour of London. Harry Potter-världen känner vi väl alla tre, men Sherlock Holmes kunde behöva repeteras lite för att få ut så mycket som möjligt av vandringen. Dessutom hade jag bokat biljetter till utomhusteater i Regents’ Park, en uppsättning av Dickens A Tale of Two Cities. Den behövde vi också läsa innan. Här sitter vi på flygplatsen och läser – jag Sherlock Holmes-noveller, dottern A Tale of Two Cities som pocketbok och maken samma bok i mobilen.

A Tale of Two Cities utspelar sig under franska revolutionens dagar och de två städerna är London där lugn och ordning råder och Paris med revolution och upploppsstämning. Boken kom ut år 1859 men utspelar sig alltså bortåt hundra år tidigare. Naturligtvis finns där också en kärlekshistoria! Det var intressant att vi alla läste samma bok (för att sedan kunna förstå teatern) fast i olika versioner. Bland annat visade det sig att min svenska översättning (Två städer, 1969) var synnerligen medioker och hade uteslutit en hel del ur handlingen, bland annat det vackra slutet.

Vi såg pjäsen på onsdagskvällen efter att ha tillbringat dagen på London Zoo i samma park. Det var helt underbart att sitta där ute medan den blå himlen mörknade. I början såg vi ett par nattfjärilar i strålkastarljuset och någon gång kom ett flygplan eller helikopter in över scenen men oftast var man helt koncentrerad på pjäsen. En filt hade vi med oss och i pausen blev det varm choklad för två av oss, den ena spetsad med brandy.

Puffin-utgåvan från 2009.

Dottern hade fått boken redan förra sommaren även om hon inte läste den förrän nu. Att hon ville ha den var för att en person i en modern fantasyserie som hon gillar (The Infernal Devices) har just den som favoritbok. Roligt när äldre litteratur skrivs in i modernare sammanhang!

På lördagen besökte vi Charles Dickens museum på 48 Doughty Street där Dickens levde med fru och tre barn (blev så småningom tio stycken) 1837–1839. Här skrevs böckerna Oliver Twist, Pickwick-klubben och Nicholas Nickleby. Det var ett väldigt trevligt museum – dessutom billigare och utan kö till skillnad från Sherlock Holmes-museet som jag återkommer till nedan. Det hade varit intressant även om det ”bara” varit ett bevarat 1800-talshem i allmänhet, men nu kunde man också föreställa sig hur denna fantastiska berättare suttit där, haft gäster, sovit, betraktat sina barn och ägnat förmiddagarna åt att skriva. En imponerande detalj är att ingen av hans många böcker ännu har slutat att ges ut i nyutgåvor på engelska!

Entrén in till Dickens hem.

Porträtt av Charles Dickens.

Porträtt av Catherine Dickens.

Dukat bord i matsalen.

Två av böckerna som skrevs i huset.

Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes är ett annat fenomen. Här har äldre böcker (Doyle levde 1859–1930) funnit nya läsare och beundrarskaror genom nygjorda TV-serier.

Både vår mellandotter och nu yngsta dottern har milt sagt uppskattat BBC-serien Sherlock med Benedict Cumberbatch som den briljante och mycket specielle detektiven. Även jag får erkänna att den är riktigt bra, när väl den yngsta till slut fått mig att se den, och min bild av Sherlock Holmes har nog för alltid förändrats. Den som jag föreställde mig äldre, ganska stela detektiven har blivit en ung ”högfungerande sociopat” – och det fungerar alldeles utmärkt.

Fredagen blev vår Sherlock-dag. Först var det en två timmars vandring mellan olika Sherlock-servärdheter i London. Sedan tog vi lunch på puben Sherlock Holmes. Vi hade gått förbi den tidigare men när nu vår guide rekommenderade den och berättade att där fanns Sherlock-saker donerade av släktingar till Doyle gjorde vi slag i saken. Det behövde vi inte ångra – jag fick bland annat den godaste efterrätten på hela resan – varm brownie med mintglass.

Vår guide, Amber, under Sherlock-turen.

Sherlock Holmes pub på Northumberland street.

Mannen med den förvridna läppen (Sherlock Holmes-museet).

Professor Moriarty (Sherlock Holmes-museet).

Därefter styrde vi kosan mot 221 B Baker Street, enligt museet världens mest kända adress och Sherlock Holmes ”officiella” hem.

Det är symtomatiskt att museet inte är tillägnat författaren (som skrev också andra saker) utan den fiktive detektiven. Många tror att han finns, eller åtminstone har funnits, på riktigt. Om det vittnar de många brev med vädjan om hjälp som varje år kommer till adressen. En del av dessa brev finns insatta i en pärm på museet och vår guide tidigare under dagen berättade att innan museet inrättades fanns en bank på adressen. De behövde ha en person avsatt särskilt för att besvara brev till Sherlock Holmes!

Och så det bästa till sist – J. K. Rowlings Harry Potter! Det första spåret av honom stötte vi på redan i terrariet på London zoo!

Skylt som berättar att en scen ur Harry Potter filmats här och en bild på Harry och en orm.Orm i terrariet.Sedan sågs han med jämna mellanrum i bokhandlar, presentbutiker, när vi åkte förbi teatern där de ger Harry Potter and the Cursed Child och förstås under vår härliga vandring på torsdagen.

Guiden Elly ledde oss under 2 1/2 timme (som kändes som ungefär en) från den ena filminspelningsplatsen till den andra, från ställen som inspirerat Rowling till intressanta adresser. Även på väg mellan stoppen delade hon med sig av ”potteriana” och samtalade en hel del med vår dotter, såsom varande en av gruppens allra största Potter-fans.

Vår Harry Potter-guide med ”Muggle Handbook”.

Goodwin’s Court – förebilden för Knockturn Alley.

Hela Potter-serien har nyligen getts ut i ny utgåva (till 20-årsjubileet av första boken i serien) där man kan välja vilket elevhem man vill ha på omslaget!

I Waterstones bokhandel fanns såväl Harry Potter- som Sherlock Holmes-spel att köpa.

Rent allmänt är det en glädje att vara inne i engelska bokhandlar med en verklig mångfald av böcker! Och runt om på stan annonserades det inte bara om vuxenteater, utan även ett flertal barnböcker var aktuella för scenen. Gangsta Granny (Gangsterfarmor av David Walliams) ”live on stage”, Roald Dahls Fantastic Mr Fox (Den fantastiska räven) i ”Limited Summer Run”, The Gruffalo’s Child (Lill-Gruffalon av Julia Donaldson) ”live on stage”, The Wind in the Willows (Det susar i säven av Kenneth Grahame) som musikal …

Kan undra vad Enid Blyton och Lewis Carroll skulle tänka om de här versionerna …

Och en händelse som Brexit kan man ju inte försumma att parodiera i barnboksform – får jag presentera: Five on Brexit Island och Alice in Brexitland!

Var vi bodde? Jo, i stadsdelen Paddington.

Strax utanför vårt hotell fanns en liten park (Norfolk Square). Där står björnen Paddington (författare: Michael Bond) och med hans godnatt-vinkning avslutar jag min rapport. Farväl England och London för den här gången!

Paddington hälsar godnatt!

 

Från w.dahlin@gmail.com
Ämne film
Till ralph.jacobsson@sll.se
Datum 12 juli 2014

Kanske hör du av dig när den där filmen har kommit? Det kunde ju vara roligt att få se filmatiseringen.

MVH
Wera

© Anna Dunér och Karin Hintze 2016

Under perioden 3/7 till och med 12/7 publicerar jag början på Karin Hintzes och min mailroman Jag har verkligen inte tid att sitta och skriva så här om kvällarna här på bloggen. Det blir en följetong med Ralphs och Weras första mail till varandra.

Det här var det sista inlägget! Vill du läsa hela boken och se hur det går för Wera och Ralph kan den beställas från NomenAdlibris eller Bokus. (Berättelsen finns både som tryckt bok och som e-bok.)