Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Allmänt’ Category

Göran Tunström 1937 – 2000.

I slutet av förra veckan var jag och äldsta (vuxna) dottern på resa i Värmland – ett typiskt exempel på att bara några dagar kan ge väldigt mycket semesterkänsla, upplevelser och omväxling. Vi gjorde förvisso olika saker, till exempel rekognoscerade dottern för sin kommande bok, men det berättar hon om själv i egna medier. Vi åt god mat också, men inte heller det tänker jag visa upp här på bloggen, nej, här kommer i stället litteraturattraktionerna! (Värmland kan i högsta grad rekommenderas både för dem som söker vacker natur och för dem som är ute efter författarminnen. Det är ungefär lika tätt mellan båda delarna!)

Vi bodde på ett trivsamt B&B på Prostgården i Sunne, alldeles nära Sunne kyrka – och där på kyrkogården ligger Göran Tunström liksom också hans föräldrar begravda. Innan resan hade jag läst Berömda män som varit i Sunne av honom, men den slog inte an så särskilt på mig. Men jag minns med värme Juloratoriet, och Det sanna livet var med på min 50-i-topp-lista för böcker som jag skrev här på bloggen en gång. Det kändes fint att stå vid hans grav en stund i sommarkvällen.

Diktaren Gustaf Fröding 1860 – 1911.

Dag två besökte vi Rottnerosparken där herrgården ligger som var förebild till Selma Lagerlöfs Ekeby i Gösta Berlings saga. Det är en skulptur- och blomsterpark och bland skulpturerna återfinns förstås både Selma själv och hennes släkting Gustaf Fröding!

Sedan fortsatte vi till Selma Lagerlöfs gård Mårbacka, där vi visserligen varit en gång 25 år tidigare, men som nu var ett efterlängtat mål för oss båda. Vi gick runt i trädgården i väntan på guidning. Sedan fick vi komma in i huset tillsammans med tre andra plus en guide – en liten grupp så här före högsäsong. Guidningen avslutades i Selma Lagerlöfs arbetsrum med skrivbord och stor boksamling, där vi till och med fick höra en inspelning av författarens röst.

Det visade sig att jag inte läst en av de Selma-böcker som dottern finner bäst, nämligen Bannlyst, så nu ligger den på mitt nattduksbord.

Framme vid Mårbacka.

Vi besökte så klart också handelsboden och cafét. Nytt för mig var att Selma Lagerlöf inte ”bara” var en världsberömd författare, nobelpristagare och ledamot i Svenska akademien, utan också drev ett litet företag, kanske mest för att upplåta arbetstillfällen i hemtrakten. På Mårbacka tillverkades och förpackades ”havrekraft”, det vill säga så kallat skrädmjöl. Det skulle vara oerhört bra för hälsan och den som önskar kan prova kakor bakade på detta på cafét.

Även inne i Sunne satt Selma Lagerlöf staty.

Skrädmjölsdrömmar på cafét i Mårbacka.

Dag tre bilade vi till Filipstad där det fanns ett mycket trevligt Nils Ferlin-museum. Vi hade dessutom turen att få höra en gästande kör sjunga visor av bland annat Ferlin och jag har fortfarande ”Får jag lämna några blommor” i huvudet efter deras fina framförande.

Ferlinmuseet i Museet Kvarnen i Filipstad.

Jag och Nils Ferlin.

Akvareller av Lars Lerin.

Dag fyra slutligen blev det Karlstad med Lars Lerins konsthall Sandgrund – och även om han i första hand är konstnär så är han ju också författare. Nedan några målningar ur Här slutar allmän väg. I bilen hade vi lyssnat på Det tysta köket som ljudbok och även från det sammanhanget fanns bilder att beskåda.

Fyra dagar med många intryck och sköna stunder – man borde ta minisemestrar oftare! Eller så stannar man hemma och läser böckerna i stället …

Annonser

Read Full Post »

Jag ser inte mycket på teve men jag har faktiskt börjat följa humortalkshowen Robins på lördagskvällarna (SVT 1). Maken och dottern är också med i tevesoffan och programmet är ofta riktigt roligt – Robin Paulsson skämtar utifrån aktuella nyheter, för humoristiska samtal med inbjudna gäster och visar också på en hel del självironi när han bjuder på sig själv i avsnittet ”Fråga Robin”. Men igår blev det bara så fel!

En av gästerna var 20-åriga bloggaren och programledaren Keyyo. Hon berättade om en gång när hon gjort bort sig genom att tro att en hedersgäst på en gala var en medföljande pappa, eller kanske snarare farfar, till ett av barnen som medverkade. I själva verket var han en kändis, en skådespelare som alla ”borde” känna till. Strax innan i programmet hade hon förklarat att hon ”är fruktansvärd på att känna igen folk och liksom kunna ansikten och så där”.

Som alla med en komisk ådra gjorde hon en god historia av det som hänt, men det verkade ganska klart att hon fortfarande tyckte att händelsen var genant och lite jobbig. Som ansiktsblind (prosopagnostiker) förstod jag henne till fullo! En del ansiktsblinda undviker situationer med människor som de inte känner väl för att slippa besvärliga situationer. Keyyo tar i stället utmaningen, jobbar som programledare och tar sitt arbete och värdskap på allvar och hälsar och presenterar sig – hellre en gång för mycket än en gång för lite. Så brukar jag också göra. Ibland åker man på en nit, det får man ta. Man försöker vara humoristisk och godmodig och kan skämta om sig själv. Ens familj eller nära vänner kan också få skämta om det. Men det blir en helt annan sak när en ung tjej sitter i en tevestudio och utsätts för ett practical joke på temat. Och det var vad som hände i Robins igår!

För i nästa stund kom en person in som skulle föreställa den kända skådespelaren. Robin gjorde stor sak av det och sa att nu hade Keyyo möjlighet att be om ursäkt. Keyyo reagerade mycket starkt. Hon trodde självfallet att det var den person som hon tidigare gjort bort sig för och det var jobbigt nog. När hon sedan förstod att hon var lurad blev det ännu värre. Det såg ut som om hon ville lämna scenen, ja, hon gick faktiskt ifrån sin stol men kom tillbaka igen. ”Jag trodde det här skulle vara ett trevligt program”, sa hon. Robin insåg, tror jag, att han gått för långt, för han sa att han kände sig ”jättedum nu” men skrattade samtidigt och fortsatte: ”Jag trodde du skulle känna igen att det inte var han.”

”Det såg väl inte jag!”, utbrast Keyyo – så klart!

Som ansiktsblind är man van att ta sin bristande förmåga som en ”klantighet”, men det behöver man faktiskt inte göra. Det har gått ganska många år nu sedan forskningen kommit fram till att prosopagnosi beror på ett ”fel i det fusiforma ansiktsområdet (FFA) i området gyrus fusiformis i hjärnan” (Wikipedia). Det finns en lätt, mellansvår och svår variant av ansiktsblindhet. Keyyo har troligen, som jag själv, bara den lätta, men det kan ställa till nog så mycket besvär och obehag, kanske i synnerhet om man är en social person som gärna vill umgås med andra.

Så jag vill bara säga: Keyyo, fortsätt som du gör! Presentera dig, fråga, kör på – det är tusen gånger bättre än att inte våga umgås eller inte våga vända sig mot nya personer i en grupp (på grund av rädslan att man kanske redan borde veta vilka de är). Skådespelaren som du pratade med kunde enkelt ha sagt att han var just det, skådespelare och hedersgäst. För en kändis borde det rent av vara skönt att någon ibland inte känner igen honom eller henne!

Och till dig Robin, din producent och ditt team: Ibland blir det fel. Hoppas att det går bättre nästa gång. För att skämta om människors ansiktsblindhet är faktiskt inte mycket bättre än att skämta med en blind om att hon inte ser eller med en rullstolsburen om att han inte kan springa.

Det är inte särskilt kul helt enkelt!

P.S. För den som vill läsa om prosopagnosi rekommenderar jag varmt boken Vem var det där? – en bok om ansiktsblindhet av Görel Kristina Näslund (Kärnhuset, 2006).

Read Full Post »

Mitt i det hemska blir man så medveten om allt det goda, värdefulla och sårbara som man har. Familjen är i säkerhet! Guddottern ringer från Frankrike för att kolla att vi är okej. Jag läser namnen på facebook-vännerna som markerat sig i säkerhet och det blir som en tacksam bön för var och en av dem också, allt eftersom jag scrollar nedåt på listan.

På jobbet har vi slitit rätt hårt hela veckan – ett positivt slit för att skapa något bra, för att få en förändring att fungera. Medan någon annan la ner sitt arbete och sin möda på att sprida kaos och död … Några fattas idag i Stockholm och sorgen är tung.

Som omväxling till nyhetsrapporteringens ord får ni här en dikt av Erik Lindorm från 1920:

Brasan prasslar, och utanför
ett höstregn i lyktskenet ryker.
Han sitter lugn och från köket hör
hur hustrun står och stryker.
Nu slår det i dörren till barnens rum,
hör, vad det bullras och skrattas!
Alla ha lungor och ingen är stum
och ingen av dem fattas.
Men dagen skrider mot nattens blund
och brasan sjunker och mattas.
Snart är försvunnen den korta stund,
då ingen fattas.

/ Erik Lindorm

Read Full Post »

Boken "Jag har verkligen inte tid att sitta och skriva så här om kvällarna".

Biblioteksexemplar av boken: ”korttidslån”.

Idag fick jag till min stora glädje veta att Karin Hintzes och min bok Jag har verkligen inte tid att sitta och skriva så här om kvällarna har nominerats till Selmapriset – Sveriges första stora pris för egenutgivna böcker, instiftat 2014. Läs mer här!

Dessutom är jag rörd av att en fyraåring som enda födelsedagspresent önskat sig Emilia på gymnastik. Vilket elände att den är slut i handeln, och vilken tur att hennes mamma fick tag på den genom den här bloggen! Dags för nytryck, Bonnier Carlsen?

Och så något helt annat: Läs gärna min artikel om en liten bit av min släkt i tidskriften Släkthistoria nr 1 2017 – finns i handeln nu! Texten har rubriken ”Min släkthistoria – Martin målade sig in i släktens historia”. Visst är jag nöjd med texten (har ju skrivit den själv 😉 ) men tycker dessutom att det blev så väldigt fint med alla bilderna och hur den blivit layoutad. Hoppas att fler än jag finner den intressant!

Uppslag med text och bilder ur tidskriften Släkthistoria.

På den nedre bilden: min mamma som baby hos sin faster Elsa.

Read Full Post »

I många år har jag varit både säljare och köpare på Bokbörsen, som är en handelsplats på nätet för begagnade böcker. Jag har också ofta rekommenderat den till andra, eftersom detta är något som verkligen behövs! I ett samhälle där böcker har kort lagerhållning och det mest bara finns nyutkommet i den fysiska bokhandeln är det fantastiskt med ett ställe där man nästan alltid hittar den antikvariska bok man är ute efter. Lika bra känns det att egna böcker, som man inte vill behålla, kan hittas av någon som vill ha dem. Att göra sig av med begagnade böcker är annars svårt, det vet alla som har hört sig för på antikvariat, second hand-butiker och (i desperation) på sitt lokala bibliotek.

Jag blev därför ganska ledsen när jag i förra veckan fick beställning på en bok och gick in på http://www.bokborsen.se för att expediera den. Sidan såg ordentligt annorlunda ut mot tidigare! Kanske kan man säga att den ser proffsigare ut, men det var svårare att hitta och tyvärr betyder det ”proffsiga” i det här fallet att den numera verkar vara helt anpassad för professionella säljare, alltså företag och inte privatpersoner. Fram till den här nya layouten har den, vad jag förstår, fungerat lika bra för antikvariat som för privatpersoner.

Vad är det då som har förändrats?

Här är några exempel:

Jag som säljare tar inte längre kontakt med min köpare. Allt går formaliserat till via Bokbörsen (eller kanske snarare via PromikBook AB) som skickar ut en faktura till köparen. Jag som säljare måste nu skicka boken innan jag fått in pengarna. Köparen har tre veckor på sig att betala. Får jag inga pengar ordnar PromikBook påminnelse och inkassohantering. Jag kan också sälja min faktura vidare. All ”trevlighet” har försvunnit från hanterandet.

Förr vägde jag mitt paket, kollade vad det kostade och talade om för köparen vad portot blev. Numera tillämpar Bokbörsen enhetsfrakt och även om mitt paket kostar 48:- med B-post eller 52:- med A-post (som nu senast) så får jag bara 45:- för portot. Bokbörsen tycker nämligen att allt ska gå ner i en blå påse stl M från posten (vilket allt dock inte gör).

På fakturan som, utan att jag kan råda över det, skickas ut till köparen uppges mitt personnummer. Om man inte vill att okända köpare ska få hela ens personnummer utöver namn, adress och telefon så är det ingen god idé att sälja genom Bokbörsen längre.

Andra märkliga saker, men som kanske inte gör så mycket i längden, är att ens lösenord verkar ha ändrats (antagligen för att höja säkerheten, men då kunde de ju åtminstone tala om att så skett och inte bara komma med standardformuleringen att om man ”glömt” sitt lösenord) och att man tvingas godkänna PayPal-reglerna, även om man väljer bort att använda sig av dem.

Tidigare fick man som säljare en räkning i slutet av månaden, ifall man sålt någonting, för att betala provisionen till Bokbörsen. Nu måste man i stället betala in i förskott till ett ”säljarsaldo” och därifrån dras avgiften till Bokbörsen direkt. Förut fick jag alltså pengarna direkt och betalade in avgifterna i efterskott. Nu får jag vänta i upp till tre veckor på min betalning (om kunden sköter sig) medan Bokbörsen får sina pengar direkt.

Känns inte som om den förändringen gjorts till min fördel direkt!

Bekymrad som jag var skrev jag till Bokbörsen via deras kontaktformulär när ovanstående uppdagat sig. Det är sex dagar sedan nu och ännu har jag inte fått något svar. På deras hemsida står det: ”Just nu får vi många frågor till vår kundtjänst. Vi jobbar hårt och tar dem efterhand, men det kan tyvärr dröja några dagar innan du får svar.”

Man undrar just varför de får så många frågor just nu … Det kan väl aldrig bero på missnöjda användare?!

Mitt senaste köp via Bokbörsen.

Mitt senaste köp via Bokbörsen.

 

 

Read Full Post »

IMG_4505Idag hittade jag den här lilla lappen bland gamla papper från min svärmors (född 1924) barndom. Jag vet inte om det är hennes egen eller ett syskons, men jag gillar helt klart andelen läsning på denna att göra-lista. :-)

Läsa historia, läsa allmän historia, läsa i Barnen från Frostmofjället, gå ut och gå, läsa i ABC-boken.

Read Full Post »

DSC_0013Redan som tonåring – kanske redan som barn – vet jag att jag av och till lyssnade på Sommar i Sveriges Radio. Jag älskade förstås den somriga signaturmelodin och ett program – tyvärr vet jag inte namnet på den som pratade – bidrog till drömmen om en framtid på landet med barn, hundar och andra djur. Hm, säger de som känner mig: Den drömmen blev det visst inte mycket av. Jo, barn förstås, men resten är det snarare äldsta dottern än jag som förverkligat. Men en dröm kan vara vacker och betydelsefull även om andra drömmar och planer senare slår ut den.

1990 gjorde jag på eget bevåg ett förslag till ett (kort) sommarprogram som jag skickade in till Sveriges Radio utan att antas. ”Nu är det sommar”, började jag …

Det vill säga, det är lite varmare, lite grönare och lite ljusare än under resten av vårt år. Det är inte illa, men det är inte nog med det! Det är nu folk har semester också. Allt det här tillsammans borde väl bädda för en tid av ro, avslappning och vila. Men ingalunda! Det är nu de verkliga kraven hopar sig. Sommaren är kort och vi ska hinna med allt.

Som låtar hade jag valt ut Niklas Strömstedts ”Sista morgonen”, Sanne Salomonsens ”Den jeg elsker”, Cornelis Vreeswijks ”Turistens klagan”, Chris Reas ”Tell me there’s a heaven” och Louis Armstrongs ”What a Wonderful World”.

Edward Blom med blomsterkrans.

Sommar i P1
Edward Blom
Sommarvärd 21/7 2016
Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Idag, 26 år senare, debuterade min bror Edward Blom som sommarpratare. I 90 välfyllda, känslosamma, komiska och allvarliga minuter satt jag klistrad vid vår köksradio och hörde honom berätta om sitt liv, vilket också i viss mån blev en repetition av mitt eget. Alla som har ett någorlunda jämnårigt syskon vet att det är något speciellt, detta med att dela uppväxt, erfarenheter och ursprung.

Edward nämner att vi lekte mycket tillsammans och att jag lät honom vara med även när jag hade egna kompisar runt omkring mig. I själva verket var jag inte alltid ”änglalik” och kunde tillfälligtvis få nog av min tre och ett halvt år yngre bror, men i grunden har han rätt. Han var mycket älskad och avhållen och vi hade väldigt roligt ihop. Varför skulle han, som alltid fanns där för lekar och sagoberättande, plötsligt inte få vara med bara för att någon av mina vänner fick för sig att han var för liten?

I barntidningen Zoom skrev jag en gång ett ”öppet brev till brorsan”. Vid det laget var jag i femtonårsåldern. Så här började det:

Du spelar aldrig på trumläxan, utom klockan sju på söndagsmorgnar. Du drar hem kompisar i tid och otid. Du stökar ner i mitt rum och i hela huset. Du glömmer att ringa hem och säga var du är. Du är tolv år och vi har mycket roligt tillsammans. Mycket kan sägas om dig, men man har det aldrig tråkigt där du befinner dig. Svårt att tänka tillbaka utan att se dig. Vi har faktiskt gjort en hel del tillsammans. I tolv år har jag känt dig. Det är en ganska lång tid. Jag kan faktiskt minnas första gången jag såg dig, om än ganska svagt. Men snälla lillebror, tro inte att din historia började först när du föddes. Ånej, mycket hade hänt innan dess.

Jag var bara två år när mamma frågade mig om jag ville ha ett syskon. Det ville jag väldigt gärna, men jag var tvungen att lova att vara snäll mot det. Och det gjorde jag. Så nu vet du det!

IMG_4012Och denne lille pojk växer upp och får vara värd för Sommar och har sannerligen saker att berätta. Jag kan inte låta bli att göra några reflektioner utifrån det han pratade om. Somligt hade lika gärna kunnat ingå i något som jag berättat om mitt liv, medan vi i andra ting är varandras totala motsatser. Det första vi delar är den trygga och lyckliga uppväxten på Ekerö, precis som Edward berättar. Jag tror att vi till stor del även fick samma berättelser, bilder och sånger – och då menar jag inte bara barnvisor utan även exempelvis Povel Ramel, Siv Malmkvist, Lill Lindfors och ibland mindre rumsrena saker som snapsvisor och fräcka skämtsånger. Symtomatiskt nog kunde jag utan problem sjunga med i alla verserna av Ramels ”Den lille tecknaren” som Edward spelade i början av sitt sommarprogram.

När Edward berättade om hur han som 5-åring fick hjärnhinneinflammation berör han en tid som förstås var omtumlande också för mig och som jag beskrivit i en (opublicerad) berättelse. Glädjen då han var frisk igen var fantastisk!

Totalt olika är däremot min bror och jag när det kommer till student- och s.k. krogliv. Det handlar nog både om olika läggning, där jag är mer pliktmänniska och han mer njutningsmänniska, men också om att jag klev in i en annan sorts tillvaro då jag gifte mig redan vid 20 års ålder. Studier var för mig att plugga, möjligen kryddat med ett fika eller bio- eller teaterbesök någon gång. Jag skulle dessutom lugnt kunna skriva under på de här raderna, som jag såg någon gång och som har fastnat i mitt minne: ”Somliga av oss tycker att det är roligare att arbeta än att ha roligt”. Min bror föredrog nog däremot det ”roliga”, även om han förstås också var uppriktigt intresserad av sina studier i skilda ämnen. Med en make, och så rätt så snart också barn, behövde jag inte känna mig ensam en kväll utan något att göra – och för övrigt fanns det alltid något att göra – såsom min bror berättade att han gjorde.

IMG_0999Fast jag i princip redan visste allt (fast lite hade jag glömt) kändes det spännande att höra honom berätta och jag uppskattar att han delade med sig också av det jobbiga och allvarliga: Hur ska man förstå vad som är meningen med ens liv? Ångestattackerna … Misslyckandena … Men som en sann saga vänder det och det ena ger det andra – inte alltid det man tror att ska hända, men någonting! Andliga övningar gav kanske inte bättre självinsikt eller djupare andlighet just då, men det gav ett jobb! Och från jobbet ledde en otippad (men kanske ändå av högre makter snitslad) bana via TV-inspelning och matevenemang till hustru och son.

Tack Edward för hela programmet, inklusive din positiva tysklandssyn, Adolphson & Falk-låten och den härliga avslutningen med en av mina katolska favoritpsalmer. Och tack för alla de 46 åren!

P.S. För den som missade programmet går det i repris ikväll 22.30 i P1 samt kan avlyssnas eller laddas ner här!

Read Full Post »

Older Posts »