Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Allmänt’ Category

I söndags (26/8) intervjuades Jonas Gardell i Svenska Dagbladet med anledning av den nya boken Till minne av en villkorslös kärlek. Där talar han om att bli gammal, om att lämna över stafettpinnen till nästa generation, om att ”träna sig på att inte längre vara relevant”. Jonas är fyra år äldre än jag, född 1963, som min man. Vi är samma generation. Sedan jag hörde honom första gången på Norstedts, dit jag fick komma på en tillställning för bokhandelsmedhjälpare runt år 1987, har jag varit en av hans trogna beundrare och läsare.

Gardells ”Präriehundarna” från 1987.

Jag minns så väl hur fascinerande det var att läsa hans böcker. Han var den första författare jag läste som beskrev just min generation! Man kan nog säga att samtliga vuxenböcker jag läst fram till dess skildrat dåtid. Det kunde vara en klassiker från antiken eller en nobelpristagare som berättade om sin uppväxt under slutet av 1800-talet eller en stockholmsskildring från 1930-talet. Det kunde handla om andra världskriget, 60-talsuppror eller statare på 20-talet. Med Jonas Gardells böcker fanns plötsligt min egen uppväxt i tryck! Det var Hej Matematik! och Björn Skifs i melodifestivalen, ostbågar från ICA och gången mellan T-centralen och Centralen. Det var min tid och min omgivning som beskrevs och upplevelsen var omvälvande och stark! Det var vår tur nu, inte bara föräldragenerationens upplevelser som räknades. Jonas Gardell skrev in 60-talisterna i den svenska litteraturen och jag läste med vidöppna ögon.

När Gardell nu säger att han förstått att ”den värld som var vår långsamt håller på att försvinna” och lämna plats åt ”nya generationer med nya referenser” inser jag ju att han går före mig än en gång. Föregångaren som gav oss en plats i tillvaron manar nu till reträtt. Det känns vemodigt Är vi gamla nu?

Jonas fyller 55 i höst. Det har snart gått ett och ett halvt år sedan jag firade min 50-årsdag. Så gammalt är det ju inte … Inte idag! Även 80-åringar är pigga, upplever spännande saker, engagerar sig och hjälper sin omgivning. Men visst … den unga generationen tillhör vi inte längre.

Det är vanligare att jag föreställer mig min pensionärstillvaro än att jag fantiserar om ett nytt jobb. Jag har inte några planer på ännu ett sladdbarn, jag hoppas på barnbarn. Jag går inte till vårdcentralen i tron att de faktiskt ska kunna göra något åt mina stela fingrar, jag vill bara fråga för säkerhets skull … Sedan accepterar jag att det är sådant som man får leva med som 50-plussare. Liksom läsglasögonen … Liksom en stabilare ekonomi … Liksom, ja, en annan utsiktspunkt helt enkelt!

Länge var jag van att vara yngst. Jag hade börjat skolan ett år för tidigt, vilket gjorde att jag var yngst i klassen, bland de yngsta på universitetet, ung när jag kom ut i arbetslivet … Dessutom var maken och jag unga föräldrar, i alla fall till våra första två barn. Men någonstans ändrade det sig. En dag var jag den äldre och mer erfarna på jobbet och fick glädja mig över att få yngre kolleger. Barn och gudbarn började arbeta med ord – tog upp stafettpinnen som Gardell uttrycker det. Känslan av att vara mentor, eller att i något avseende ha gått före, är inte heller så dum.

Bok om åldrandet av Hanne Kjöller

Jag läste nyss Hanne Kjöllers senaste bok 23 saker som jag vill att ni påminner mig om när jag blir äldre. Det var goda råd! Jag kunde skriva under på de flesta. Jag skrev en liknande lista (fast mer kortfattad) till mig själv för ett par år sedan. Även om man inte är gammal än (eller ”äldre” som Kjöller noterat att alla säger) kan man ju förbereda sig.

Hanne är född 1965. Hon är bara två år äldre än jag. Också samma generation! Och så ger hon ut en bok om hur hon ska ha det som pensionär. Ja, sådana är vi tydligen, 60-talisterna … Och oavsett när man är född så kommer förstås den stund när man inser att saker har förändrat sig, att man med all sannolikhet har mindre än halva sitt liv kvar, att vi (för att tala med psalmens ord) går mot döden var vi går.

Jonas Gardell konstaterar i intervjun att flera ”nära vänner har avlidit och känslan av odödlighet har försvunnit”. Jag har tack och lov mina vänner kvar men är tillräckligt omskakad av att flera av dem har hunnit förlora sina föräldrar.

Jag ser fram mot att läsa Jonas nya bok. Kommer den, om igen, berätta något om mitt liv? Jag har hört att den gräver långt tillbaka i tiden, men kanske pekar den också framåt – mot den dag när vi inte finns här längre – när det är nya generationers tur.

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter heter en tjugo år gammal bok av Jonas Gardell. Dagarna går men än, får vi hoppas, finns många kvar. Kanske kommer jag hinna läsa om Jonas romaner? Där finns så mycket! Han har blicken, kärleken och orden.

Skriv gärna mer Jonas! Än är vi inte så väldigt gamla, inte än …

Annonser

Read Full Post »

Göran Tunström 1937 – 2000.

I slutet av förra veckan var jag och äldsta (vuxna) dottern på resa i Värmland – ett typiskt exempel på att bara några dagar kan ge väldigt mycket semesterkänsla, upplevelser och omväxling. Vi gjorde förvisso olika saker, till exempel rekognoscerade dottern för sin kommande bok, men det berättar hon om själv i egna medier. Vi åt god mat också, men inte heller det tänker jag visa upp här på bloggen, nej, här kommer i stället litteraturattraktionerna! (Värmland kan i högsta grad rekommenderas både för dem som söker vacker natur och för dem som är ute efter författarminnen. Det är ungefär lika tätt mellan båda delarna!)

Vi bodde på ett trivsamt B&B på Prostgården i Sunne, alldeles nära Sunne kyrka – och där på kyrkogården ligger Göran Tunström liksom också hans föräldrar begravda. Innan resan hade jag läst Berömda män som varit i Sunne av honom, men den slog inte an så särskilt på mig. Men jag minns med värme Juloratoriet, och Det sanna livet var med på min 50-i-topp-lista för böcker som jag skrev här på bloggen en gång. Det kändes fint att stå vid hans grav en stund i sommarkvällen.

Diktaren Gustaf Fröding 1860 – 1911.

Dag två besökte vi Rottnerosparken där herrgården ligger som var förebild till Selma Lagerlöfs Ekeby i Gösta Berlings saga. Det är en skulptur- och blomsterpark och bland skulpturerna återfinns förstås både Selma själv och hennes släkting Gustaf Fröding!

Sedan fortsatte vi till Selma Lagerlöfs gård Mårbacka, där vi visserligen varit en gång 25 år tidigare, men som nu var ett efterlängtat mål för oss båda. Vi gick runt i trädgården i väntan på guidning. Sedan fick vi komma in i huset tillsammans med tre andra plus en guide – en liten grupp så här före högsäsong. Guidningen avslutades i Selma Lagerlöfs arbetsrum med skrivbord och stor boksamling, där vi till och med fick höra en inspelning av författarens röst.

Det visade sig att jag inte läst en av de Selma-böcker som dottern finner bäst, nämligen Bannlyst, så nu ligger den på mitt nattduksbord.

Framme vid Mårbacka.

Vi besökte så klart också handelsboden och cafét. Nytt för mig var att Selma Lagerlöf inte ”bara” var en världsberömd författare, nobelpristagare och ledamot i Svenska akademien, utan också drev ett litet företag, kanske mest för att upplåta arbetstillfällen i hemtrakten. På Mårbacka tillverkades och förpackades ”havrekraft”, det vill säga så kallat skrädmjöl. Det skulle vara oerhört bra för hälsan och den som önskar kan prova kakor bakade på detta på cafét.

Även inne i Sunne satt Selma Lagerlöf staty.

Skrädmjölsdrömmar på cafét i Mårbacka.

Dag tre bilade vi till Filipstad där det fanns ett mycket trevligt Nils Ferlin-museum. Vi hade dessutom turen att få höra en gästande kör sjunga visor av bland annat Ferlin och jag har fortfarande ”Får jag lämna några blommor” i huvudet efter deras fina framförande.

Ferlinmuseet i Museet Kvarnen i Filipstad.

Jag och Nils Ferlin.

Akvareller av Lars Lerin.

Dag fyra slutligen blev det Karlstad med Lars Lerins konsthall Sandgrund – och även om han i första hand är konstnär så är han ju också författare. Nedan några målningar ur Här slutar allmän väg. I bilen hade vi lyssnat på Det tysta köket som ljudbok och även från det sammanhanget fanns bilder att beskåda.

Fyra dagar med många intryck och sköna stunder – man borde ta minisemestrar oftare! Eller så stannar man hemma och läser böckerna i stället …

Read Full Post »

Pingstpsalm

Kom helige Ande, du hemliga röst,

som viskar inom oss om sanning och tröst.

En Fader och Son kan jag hjälpligt förstå

men du är en gåta, en gåva att få

ifrån höjden.

 

Kom helige Ande med vårsol och glöd.

Jag vet, att där du är finns liv, inte död.

Du väcker vår glädje, vårt hopp tusenfalt,

en del av den styrka som omsluter allt

med sin kärlek.

 

Kom helige Ande med tro för idag,

med stöd till din kyrka, så sårbar och svag.

Du enhetens Ande, förändringens vind,

du sveper runt världen, en smekning på kind

ifrån höjden.

 

© Anna Dunér

Read Full Post »

Jag ser inte mycket på teve men jag har faktiskt börjat följa humortalkshowen Robins på lördagskvällarna (SVT 1). Maken och dottern är också med i tevesoffan och programmet är ofta riktigt roligt – Robin Paulsson skämtar utifrån aktuella nyheter, för humoristiska samtal med inbjudna gäster och visar också på en hel del självironi när han bjuder på sig själv i avsnittet ”Fråga Robin”. Men igår blev det bara så fel!

En av gästerna var 20-åriga bloggaren och programledaren Keyyo. Hon berättade om en gång när hon gjort bort sig genom att tro att en hedersgäst på en gala var en medföljande pappa, eller kanske snarare farfar, till ett av barnen som medverkade. I själva verket var han en kändis, en skådespelare som alla ”borde” känna till. Strax innan i programmet hade hon förklarat att hon ”är fruktansvärd på att känna igen folk och liksom kunna ansikten och så där”.

Som alla med en komisk ådra gjorde hon en god historia av det som hänt, men det verkade ganska klart att hon fortfarande tyckte att händelsen var genant och lite jobbig. Som ansiktsblind (prosopagnostiker) förstod jag henne till fullo! En del ansiktsblinda undviker situationer med människor som de inte känner väl för att slippa besvärliga situationer. Keyyo tar i stället utmaningen, jobbar som programledare och tar sitt arbete och värdskap på allvar och hälsar och presenterar sig – hellre en gång för mycket än en gång för lite. Så brukar jag också göra. Ibland åker man på en nit, det får man ta. Man försöker vara humoristisk och godmodig och kan skämta om sig själv. Ens familj eller nära vänner kan också få skämta om det. Men det blir en helt annan sak när en ung tjej sitter i en tevestudio och utsätts för ett practical joke på temat. Och det var vad som hände i Robins igår!

För i nästa stund kom en person in som skulle föreställa den kända skådespelaren. Robin gjorde stor sak av det och sa att nu hade Keyyo möjlighet att be om ursäkt. Keyyo reagerade mycket starkt. Hon trodde självfallet att det var den person som hon tidigare gjort bort sig för och det var jobbigt nog. När hon sedan förstod att hon var lurad blev det ännu värre. Det såg ut som om hon ville lämna scenen, ja, hon gick faktiskt ifrån sin stol men kom tillbaka igen. ”Jag trodde det här skulle vara ett trevligt program”, sa hon. Robin insåg, tror jag, att han gått för långt, för han sa att han kände sig ”jättedum nu” men skrattade samtidigt och fortsatte: ”Jag trodde du skulle känna igen att det inte var han.”

”Det såg väl inte jag!”, utbrast Keyyo – så klart!

Som ansiktsblind är man van att ta sin bristande förmåga som en ”klantighet”, men det behöver man faktiskt inte göra. Det har gått ganska många år nu sedan forskningen kommit fram till att prosopagnosi beror på ett ”fel i det fusiforma ansiktsområdet (FFA) i området gyrus fusiformis i hjärnan” (Wikipedia). Det finns en lätt, mellansvår och svår variant av ansiktsblindhet. Keyyo har troligen, som jag själv, bara den lätta, men det kan ställa till nog så mycket besvär och obehag, kanske i synnerhet om man är en social person som gärna vill umgås med andra.

Så jag vill bara säga: Keyyo, fortsätt som du gör! Presentera dig, fråga, kör på – det är tusen gånger bättre än att inte våga umgås eller inte våga vända sig mot nya personer i en grupp (på grund av rädslan att man kanske redan borde veta vilka de är). Skådespelaren som du pratade med kunde enkelt ha sagt att han var just det, skådespelare och hedersgäst. För en kändis borde det rent av vara skönt att någon ibland inte känner igen honom eller henne!

Och till dig Robin, din producent och ditt team: Ibland blir det fel. Hoppas att det går bättre nästa gång. För att skämta om människors ansiktsblindhet är faktiskt inte mycket bättre än att skämta med en blind om att hon inte ser eller med en rullstolsburen om att han inte kan springa.

Det är inte särskilt kul helt enkelt!

P.S. För den som vill läsa om prosopagnosi rekommenderar jag varmt boken Vem var det där? – en bok om ansiktsblindhet av Görel Kristina Näslund (Kärnhuset, 2006).

Read Full Post »

Mitt i det hemska blir man så medveten om allt det goda, värdefulla och sårbara som man har. Familjen är i säkerhet! Guddottern ringer från Frankrike för att kolla att vi är okej. Jag läser namnen på facebook-vännerna som markerat sig i säkerhet och det blir som en tacksam bön för var och en av dem också, allt eftersom jag scrollar nedåt på listan.

På jobbet har vi slitit rätt hårt hela veckan – ett positivt slit för att skapa något bra, för att få en förändring att fungera. Medan någon annan la ner sitt arbete och sin möda på att sprida kaos och död … Några fattas idag i Stockholm och sorgen är tung.

Som omväxling till nyhetsrapporteringens ord får ni här en dikt av Erik Lindorm från 1920:

Brasan prasslar, och utanför
ett höstregn i lyktskenet ryker.
Han sitter lugn och från köket hör
hur hustrun står och stryker.
Nu slår det i dörren till barnens rum,
hör, vad det bullras och skrattas!
Alla ha lungor och ingen är stum
och ingen av dem fattas.
Men dagen skrider mot nattens blund
och brasan sjunker och mattas.
Snart är försvunnen den korta stund,
då ingen fattas.

/ Erik Lindorm

Read Full Post »

Boken "Jag har verkligen inte tid att sitta och skriva så här om kvällarna".

Biblioteksexemplar av boken: ”korttidslån”.

Idag fick jag till min stora glädje veta att Karin Hintzes och min bok Jag har verkligen inte tid att sitta och skriva så här om kvällarna har nominerats till Selmapriset – Sveriges första stora pris för egenutgivna böcker, instiftat 2014. Läs mer här!

Dessutom är jag rörd av att en fyraåring som enda födelsedagspresent önskat sig Emilia på gymnastik. Vilket elände att den är slut i handeln, och vilken tur att hennes mamma fick tag på den genom den här bloggen! Dags för nytryck, Bonnier Carlsen?

Och så något helt annat: Läs gärna min artikel om en liten bit av min släkt i tidskriften Släkthistoria nr 1 2017 – finns i handeln nu! Texten har rubriken ”Min släkthistoria – Martin målade sig in i släktens historia”. Visst är jag nöjd med texten (har ju skrivit den själv 😉 ) men tycker dessutom att det blev så väldigt fint med alla bilderna och hur den blivit layoutad. Hoppas att fler än jag finner den intressant!

Uppslag med text och bilder ur tidskriften Släkthistoria.

På den nedre bilden: min mamma som baby hos sin faster Elsa.

Read Full Post »

I många år har jag varit både säljare och köpare på Bokbörsen, som är en handelsplats på nätet för begagnade böcker. Jag har också ofta rekommenderat den till andra, eftersom detta är något som verkligen behövs! I ett samhälle där böcker har kort lagerhållning och det mest bara finns nyutkommet i den fysiska bokhandeln är det fantastiskt med ett ställe där man nästan alltid hittar den antikvariska bok man är ute efter. Lika bra känns det att egna böcker, som man inte vill behålla, kan hittas av någon som vill ha dem. Att göra sig av med begagnade böcker är annars svårt, det vet alla som har hört sig för på antikvariat, second hand-butiker och (i desperation) på sitt lokala bibliotek.

Jag blev därför ganska ledsen när jag i förra veckan fick beställning på en bok och gick in på http://www.bokborsen.se för att expediera den. Sidan såg ordentligt annorlunda ut mot tidigare! Kanske kan man säga att den ser proffsigare ut, men det var svårare att hitta och tyvärr betyder det ”proffsiga” i det här fallet att den numera verkar vara helt anpassad för professionella säljare, alltså företag och inte privatpersoner. Fram till den här nya layouten har den, vad jag förstår, fungerat lika bra för antikvariat som för privatpersoner.

Vad är det då som har förändrats?

Här är några exempel:

Jag som säljare tar inte längre kontakt med min köpare. Allt går formaliserat till via Bokbörsen (eller kanske snarare via PromikBook AB) som skickar ut en faktura till köparen. Jag som säljare måste nu skicka boken innan jag fått in pengarna. Köparen har tre veckor på sig att betala. Får jag inga pengar ordnar PromikBook påminnelse och inkassohantering. Jag kan också sälja min faktura vidare. All ”trevlighet” har försvunnit från hanterandet.

Förr vägde jag mitt paket, kollade vad det kostade och talade om för köparen vad portot blev. Numera tillämpar Bokbörsen enhetsfrakt och även om mitt paket kostar 48:- med B-post eller 52:- med A-post (som nu senast) så får jag bara 45:- för portot. Bokbörsen tycker nämligen att allt ska gå ner i en blå påse stl M från posten (vilket allt dock inte gör).

På fakturan som, utan att jag kan råda över det, skickas ut till köparen uppges mitt personnummer. Om man inte vill att okända köpare ska få hela ens personnummer utöver namn, adress och telefon så är det ingen god idé att sälja genom Bokbörsen längre.

Andra märkliga saker, men som kanske inte gör så mycket i längden, är att ens lösenord verkar ha ändrats (antagligen för att höja säkerheten, men då kunde de ju åtminstone tala om att så skett och inte bara komma med standardformuleringen att om man ”glömt” sitt lösenord) och att man tvingas godkänna PayPal-reglerna, även om man väljer bort att använda sig av dem.

Tidigare fick man som säljare en räkning i slutet av månaden, ifall man sålt någonting, för att betala provisionen till Bokbörsen. Nu måste man i stället betala in i förskott till ett ”säljarsaldo” och därifrån dras avgiften till Bokbörsen direkt. Förut fick jag alltså pengarna direkt och betalade in avgifterna i efterskott. Nu får jag vänta i upp till tre veckor på min betalning (om kunden sköter sig) medan Bokbörsen får sina pengar direkt.

Känns inte som om den förändringen gjorts till min fördel direkt!

Bekymrad som jag var skrev jag till Bokbörsen via deras kontaktformulär när ovanstående uppdagat sig. Det är sex dagar sedan nu och ännu har jag inte fått något svar. På deras hemsida står det: ”Just nu får vi många frågor till vår kundtjänst. Vi jobbar hårt och tar dem efterhand, men det kan tyvärr dröja några dagar innan du får svar.”

Man undrar just varför de får så många frågor just nu … Det kan väl aldrig bero på missnöjda användare?!

Mitt senaste köp via Bokbörsen.

Mitt senaste köp via Bokbörsen.

 

 

Read Full Post »

Older Posts »