Jag förstår inte, det är så mycket jag inte förstår, och jag önskar att världen var en förskola där jag kunde tala förstånd med barnen och sätta gränser. Barn är ofta kloka så kanske skulle vi klara oss då.
Om någon av ungarna trampade på en myra eller slet ett hjul av en grävskopa bara för att göra en kompis ledsen och arg, då skulle jag säga att så gör man inte. Det står inte i lagen att man inte får ha sönder en leksaksgrävskopa, men det spelar ingen roll.
– Du gör det bara för att retas, skulle jag säga, lägg av med det. Det är inte okej!
Och så skulle barnet förhoppningsvis hitta på något bättre att syssla med.
Att förskolan Sverige fått för sig att man måste tillåta personer att vara elaka på offentliga platser är ändå ett förhållandevis litet problem jämfört med kriget i Ukraina. Medan vi lär våra barn att konflikter inte ska lösas med våld utan med ord, får den i världen med tillräckligt mycket våldskapital anfalla och starta krig och vi har fortfarande inte kommit på något bättre sätt att försöka stoppa det än med mera våld. Jag orkar inte ens tänka på hur mycket mänskligt lidande det för med sig. Att skapa kaos och sätta städer och byar i brand kan inte direkt gynna miljön heller.
Då kommer vi in på klimathotet. Allt med det gör mig förtvivlad, men också förvirrad. För det är ju precis som Greta Thunberg säger, vårt hus står i lågor men vi gör ingenting. Eller vi gör i alla fall inte tillräckligt. Är det jag som har missförstått något, eller varför verkar så få ta det på riktigt allvar?
Om världen var en förskola och det läckte ut gas i köket, skulle jag få någon att ta ut barnen och med risk för mitt liv rusa in i köket, slå upp fönstret och stänga gaskranen. Jag skulle inte låta barnen vara kvar inne i huset medan jag satte mig i personalrummet och diskuterade huruvida det verkligen var mer gas i inomhusluften nu än för ett år sedan.
Det är kanske femton år sedan som jag på ett föredrag för första gången hörde ordet ”tipping point”. Det betyder väl ungefär ”brytpunkt”. En meteorolog förklarade att ju varmare det blir på grund av växthuseffekten, desto mer smälter isarna, och ju mer isarna smälter, desto mindre vit yta kommer reflektera tillbaka solstrålarna. Vi vet alla att mörka saker blir varmare än ljusa … När tillräckligt mycket av isen blivit mörkt vatten kan det vara omöjligt att stoppa klimatförändringarna, ens om vi skulle sluta producera koldioxidutsläpp helt och hållet.
Tipping point förklaras på nätet som ”the critical point in a situation, process, or system beyond which a significant and often unstoppable effect or change takes place”. Det skrämde mig så att jag knappt vågade tala om det.
För kanske fem år sedan började författare och journalister skriva mer öppet om denna risk. Så uppfattade jag det i alla fall – och det var en sådan lättnad! Om alla visste vad som riskerade att hända, måste de väl också agera?
Men lättnaden förbyttes i förvirring. För alltför många verkar inte tro att klimatkrisen angår dem. Och politiker och makthavare tycker antingen att det inte är någon fara eller så gör de en del men finner sig bakbundna av olika åsikter och intressen. Och det är klart att det är svårt, men kan det verkligen vara omöjligt?
Coronapandemin visade ju att det går att få världen att agera när en fara hotar. Då var det okej med tillfälliga lagar och regler som inskränkte människors frihet. Då var nästan alla med på tåget, även om man kunde knorra och beklaga sig.
Jag önskar att samhället och FN och världens ledare ville försöka rädda världen också från klimathotet, eller inte bara försöka, utan faktiskt göra det! För vad är alternativet?
Det kan inte bara vara miljöaktivisters och enstaka engagerades sak att stoppa en katastrofal utveckling. Alla politiker, ledare, företagare, forskare och länder borde jobba för samma sak. Varför gör de inte det?
Om det inte hjälper att tala om ”våra barn och barnbarn” så borde det väl i alla fall hjälpa att det blir dyrt med klimatförändringar? Och om det inte hjälper att tala ekonomi borde de kunna se till allt lidande som blir följden. Och om de inte tror att framtiden angår oss, borde de i alla fall göra något nu, när det redan är katastrofala värmeböljor och översvämningar runt om på jorden orsakade av vårt sätt att leva. Och om de inte bryr sig om vad som händer i Asien och Sydeuropa och andra fjärran platser, så borde makthavarna i Sverige i alla fall för sin egen skull göra något, när till och med Golfströmmen hotar att stanna av, så att vi skulle få ständig kyla i Sverige medan det skulle bli ännu hetare längre söderut.
Det är kanske inte kul att behöva minska produktionen i väntan på att innovationer som fångar upp koldioxid blir storskaliga, inte roligt att inte få flyga, inte bra för samhällsekonomin att konsumera mindre, inte praktiskt att inte få köra bensinbil, bökigt att ställa om till grön energi, hopplöst svårt, framför allt, att påverka andra länder – men vi måste ju!
Om världen var en förskola och jag och barnen lekte och njöt på en grönskande gård skulle vi behålla den så, vi skulle inte låta någon förstöra den, och allra minst skulle vi sabba den själva.
Så himla dum kan väl ingen vara?
Lämna en kommentar